Undrat länge över att... fast man har så många runt omkring sig, hur kan man då endå känna sig så enormt ensam? :'/
Det finns inget som man kan prata ut med, kanske för att jag inte klarar det. har svårt för att prata med folk, men jag är trött på att känna mig så.. ensam.
Och nej. ja tycker inte synd om mig själv. undrar bara varför man känner sig så ensam, med så många runt sig. jag skulle bara kunna ta någon, sätta mig ner och prata. men jag kan inte, för ja kan inte prata med människor som inte förstår. tänk om jag någonsin möter någon med samma problem, som går igenom samma saker som en själv. som man kan prata med.
önsketänkande. I guess. -.-

Nä.. rycka upp sig och fortsätta kämpa. antar jag... men ibland känns saker och ting bra värdelöst...

den obehagligaste typen av ensamhet är när man känner sig ensam trots att man har folk omkring sig. jag lyssnar mer än gärna om du skulle känna för att ge mig chansen, för det är det jag tycker är intressantast av allt.

Om allt känns så där värdelöst så kanse man kan be om experthjälp. Ibland kan man prata med sina djur och "klär" man sina tankar i ord.

Känner igen känslan, jag "stänger" själv in mig själv. Pratar inte med någon utan ältar det själv, vilket gör det värre i längden.
Jag känner mig ensam för att ingen i min omgivning förstår vad jag genomgår/gått. Då blir det ju svårare om man inte heller blir bemött på det sätt man själv vill? :) Vet inte hur det är ditt läge, men det skulle kunna vara en bidragande effekt?

jag tror att människan är behov av bekräftelse av andra människor, känna sig omtyckt och älskad, någon som säger att man är duktig som kämpar.
Om man inte får sin dos av bekräftelse börjar man känna sig osäker och väldigt ensam. Jag kan känna mig väldigt ensam ofta, men då får jag tänka på hur många det faktiskt är som jag känner. Kanske börja snacka lite med gammla vänner, släkt, vänner i någon idrott/stall m.m. Ofta finns det fler som tycker om en, även om man inte alltid pratar dagligt med dem. Jag kan även känna mig ensam eftersom man går egenom liver själv, man är vuxen. Finns ingen man kan lurta sig tillbaka emot.. Därför är det ensamt, om du vill få något gjort, är det upp till en själv? Jag vet inte om det här var det du syfta på, men det är saker som jag har tänkt på :)

Väldigt många går igenom liknande problem. Alla handskas med dem olika. Alla känner sig ensamma ibland, trots att man har massa människor som bryr sig. Men det känns inte som att någon riktigt förstår. Jag har fått handskas med det hela mitt liv. Jag har öppnat mig för folk som bara ömkat mig. Jag har öppnat mig för folk som bara ryckt på axlarna och sagt åt mig att tuffa till mig. Jag har öppnat mig för folk som sen kastat det tillbaka rakt i ansiktet på mig. Jag har öppnat mig för människor som inte velat öppna sig för mig. Jag förstår känslan. Men får man en människa att öppna sig för än så känner man sig inte så ensam längre för i grund och botten brottas alla med samma problem.

Jag känner igen mig. Jag kan inte heller prata med någon.. eller jo jag tror jag har hittat en.. Men kan säga att det har tagit tid. Har jättesvårt att anförtro mitt innersta för någon. Det är skitjobbigt!

Om du behöver någon att prata med så kan jag lyssna. Jag är van att prata med andra som har svårt att öppna sig. Vi kan maila varandra, alt prata på msn. Även om vi inte känner varandra så kan det vara skönt att prata med någon utomstående. Jag håller allt för mig själv, berättar inte för någon annan. Så vet du, jag är ett alternativ <33
Tveka ALDRIG att skriva ett par rader!
Du är inte ensam <33