Jag ser på medan något sliter upp min mors bröstkorg, vassa klor som gräver. Blodet som stänker ner vår diskbänk då klorna dras tillbaka från de sönderrivna organen. När hon slår i golvet hörs en tydlig smäll då hennes skallben slås sönder. Jag ser till min förtvivlan att ett av hennes organ håller på att falla ur den vidöppna bröstkorgen. Jag ser inte vilket. Allt är bara blodiga, sönderslitna klumpar.
Varelsen letar efter mer, efter något annat. Jag får känslan av att han kan höra mig. Trots att min kropp är stel av chock. Om jag inte hade skakat så våldsamt så hade jag svimmat. Återigen hänger sig varelsen åt min mammas bröstkorg, men istället för att stoppa ner sina smutsiga klor i henne, sticker han nu ner huvudet bland organen som om han tittar runt i hennes kropp. Allt hade sett rätt komiskt ut, på film. Det är inte film. Jag sitter inte i soffan, jag sitter i skåpet under trappan. Jag kan inte bara pausa när jag blir för rädd. Jag kan inte blunda. Något tvingar mig att se på när min mammas arm vrids av kroppen och blir söndertuggad i bestens mun, som ett kycklinglår.
Plötsligt får jag syn på hans ögon, och innan jag vet ordet av är jag framme vid honom. Vi bråkar om det, som i mina nya ögon är en munsbit, ett kycklinglår.

Annons

The photo has no tags

September 2010