WIER BIST ALL KARTOFFEN 8D

Tears

Sora går mot sitt klassrum, hon drar sin hand genom hennes
långa mörka hår.                                   

Den tråkiga
grå skolan är precis sig lik, som de alltid har varit. Allt är som de alltid
har varit sen hon började i skolan. Skillnaden nu är att Haruki, hennes pojkvän
börjat i gymnasiumet.                             
De låg flera mil
ifrån hennes internatskola.                                                                                                  Dem
skulle inte ha lika mycket tid tillsammans som dem hade haft när han
fortfarande gick i Soras skola.

Hon kollade på den stora dörren som ledde in till hennes
klass rum.                                                       
Hon gick in, de var bara några få
där. Hon satte sig ner på en bänk långt bak, då kom hennes bästa vän Manami in
i klassrummet. Dem gav varandra en kram och började genast prata om allt som
hade hänt under sommarlovet. Manami hade varit i New York hela sommarn med sin
pappa.           
Flickorna tystnade
snabbt när deras lärare kom in genom dörren.                                                          
Han
hade samma glada kläder som han alltid hade. Sora uppskattade honom mycket.                     
Efter skolan letade Sora
och Manami upp deras rum. Dem packade upp, och gick sedan för att äta middag.
Hela dagen var lyckad för Sora, på kvällen ringde Hikaru, dem pratade i flera
timmar, Haruki skulle eventuellt hälsa på två veckor senare.

Sora gick och la sig tidigt så att tiden skulle gå snabbare.
Hon saknade Haruki hemskt mycket.          Hon vaknade nästa morgon av att
väckarklockan tjöt. Hon gnuggade sig i ögonen, 9:30 visade den digitala klockan
på. Hon suckade lätt och gick och väckte Manami.

Senare på dagen satt Sora på en bänk och skrev, hon gillade
att sitta ensam och bara tänka.                                               
De lugnade henne. Hon skrev oftast dikter. När hon var arg eller ledsen
så älskar hon och skriva av sig. Hon hade ett helt block fyllt med dikter,
noveller och skisser.

Dagarna gick, Sora var extremt uttråkad. Hon hade inte alls
lika mycket skoljobb som hon hade haft förra året. Hon var ganska duktig i
skolan. Manami hade börjat ignorera henne och börjat hänga med massa dryga
elever. Sora spenderade kvällarna på rummet och läste, medan Manami var ute och
sprang med dem dryga eleverna.  Sora hade
också blivit mycket tystare. Den ända hon hade en riktig konversation med var
Hikaru, han var så bra på och lyssna tyckte Sora. Om några dagar skulle han
komma och hälsa på.

Men så en dag ringde inte Hikaru, Sora försökte ringa upp
han, men fick inget svar. Efter säkert tjugonde försöket svarade någon. De var
Hikarus pappa, han hade den dåliga nyheten att Hikaru var död.  Han hade blivit skjuten på en tunnelbane
station. Sora orkade inte höra mer. Hon sprang ut ur sitt rum, med tårarna rinnandes
längs hennes gulliga kinder. Hon ville bara bort. Hon kunde inte fatta att han
var borta. Föralltid.  Hon satte sig på
sin bänk ute i parken, en vit brevduva kom flygande bredvid henne och såg på
henne med ledsna ögon. Sora tog ett djupt andetag. ”Hikaru?” sa hon med gråten
i halsen. Duva flyttade sig närmare Sora. Hon sträckte fram handen på duvan och
strök den längs ryggen. ”Hikaru…” sa hon igen. Duvan löstes upp. Sora tog upp
sitt block och börja skissa.

Två dagar senare…

Sora gick åter igen till sin bänk. De var bara hennes lärare
som fått veta om Hikaru, och duvan. De var hennes lärare som föreslog att Sora
skulle gå till bänken för att få se Hikaru en sista gång, de var ju idag Sora
och Hikaru skulle träffas. De regnade ute, hon satt på bänken länge, när hon
tänkte gå in igen såg hon honom, Hikaru. Dem ställde sig framför varandra.
Hikaru var ovanlig blek. Sora sträckte fram en hand för att känna honom, han
var is kall. Han kramade om henne, och dem kysstes. En sista kyss. Hikaru
förvandlades till en vit duva, han flög upp mot himlen, Sora på japanska.  ”Hejdå Hikaru” sa Sora sorgset. Hon satte sig
ner och började sjunga.

doko ni
yukebaii anata to hanarete
ima wa sugisatta toki ni toikakete
nagasugita yoru ni tabidachi wo yume mita
ikoku no sora mitsumete kodoku wo dakishimeta
nagareru namida wo toki no kaze ni kasanete
owaranai anata no toiki wo kanjite
DRY YOUR TEARS WITH LOVE
DRY YOUR TEARS WITH LOVE

LONELINESS YOUR SILENT WHISPER
FILLS A RIVER OF TEARS
THROUGH THE NIGHT
MEMORY YOU NEVER LET ME CRY
AND YOU, YOU NEVER SAID GOOD-BYE
SOMETIMES OUR TEARS BLINDED THE LOVE
WE LOST OUR DREAMS ALONG THE WAY
BUT I NEVER THOUGHT YOU'D TRADE YOUR SOUL TO THE FATES
NEVER THOUGHT YOU'D LEAVE ME ALONE

TIME THROUGH THE RAIN HAS SET ME FREE
SANDS OF TIME WILL KEEP YOUR MEMORY
LOVE EVERLASTING FADES AWAY
ALIVE WITHIN YOUR BEATLESS HEART
DRY YOUR TEARS WITH LOVE
DRY YOUR TEARS WITH LOVE

nagareru namida wo toki no kaze ni kasanete
owaranai kanashimi wo aoi bara ni kaete
DRY YOUR TEARS WITH LOVE
DRY YOUR TEARS WITH LOVE
nagareru namida wo toki no kaze ni kasanete
owaranai anata wo toiki wo kanjite
DRY YOUR TEARS WITH LOVE
DRY YOUR TEARS WITH LOVE
DRY YOUR TEARS WITH LOVE
DRY YOUR TEARS WITH LOVE