May
Monday 20 February 2012 photo 77/79
|
Change
Eftersom det är många "nya" som läser min story så laddar jag upp ALLA kapitel här nu :)
1
Jag var tvungen att kolla en gång till, hade jag sett rätt?
Var det han?
I alla fall såg det ut så, men hur dumt lät det inte?
Niall på en tågstation i Hässleholm??
Mitt i INGENSTANS lixom. Det verkade ganska ologiskt! Ingen lade ju märke till honom, men jag kunde inte släppa tanken.
Tänk om det var han, han såg ju väldigt vilsen ut, som att han gömde sig.
Jag beslutade mig för att kolla lite mer.
Jag hittade honom på en bänk med telefonen i handen, då var jag säker! Det var han!
De ropades något i högtalarna och han fick bråttom, det trillade något ur hans ficka, men han märkte inte det och han var redan långt fram. Jag gick långsamt fram för att kolla vad det var.
Gissa om jag blev förvånad. Hans pass!
Jag kom fram till att jag var tvungen att leta upp honom, jag längde stegen och gick åt samma håll som jag sett honom försvinna. Det tog inte lång tid innan jag hittade honom han höll på att stiga på tåget, jag samlade allt mot och skrek. "NIALL!!". Han vände sig hastigt och förvånat om och för 2 sekunder möttes våra blickar och tiden stannade, sedan så kom jag på mig själv och gick fram och sträckte fram passet , han såg stressad ut, men lugnade sig snabbt, "Thanks, but I can’t talk to you here, to many people will understand that it’s me." Han tog tag i min arm och drog iväg mig tvärs över stationen, till ett litet ödsligt hörn där det var helt tomt. Jag kollade förvånat på honom, hade han inte bråttom? Det var som han läst mina tankar "I will take the next instead.".
"Thank you" sa han och sträckte fram sin hand, jag hade precis fått tillbaka minnet och sträckte hastigt fram min också, han tog den och skakade hårt. "I guess you know my name, but I don´t know yours". "Oh, Emma" lyckades jag stamma fram. Han skrattade lite försiktigt "why so nervous? I´m just a human, like you, I hope" sa han med lite skämt och lite allvar i rösten.
Jag blev tvungen att fråga mig själv. Var han mänsklig ens? Inte i min värld i alla fall, där var han gud! Allt kändes så fel, varför var jag så fånig och blyg. Jag har ju alltid drömt om detta. Jag bestämde mig för att jag måste säga något, han måste ju tycka jag är dum i huvudet. "What are you doing here?" Jag frågade snabbt och tittade sedan ner i golvet. "I was on my way home from a friend I’ve visit."
Usch vad allt jag sa lät fel! Jag kände mig så jobbig och i vägen. Men tankarna avbröts snabbt, jag hörde skrik och såg Nialls stressade ögon. Han tog tag i min arm och sprang. Jag tänkte inte så mycket jag bara sprang. Ut genom en dörr in genom nästa ända tills vi var ute. Han stannade upp för några sekunder. "Witch way?" frågade han snabbt och stressat. Mitt hjärta som inte hämta sig bultade hårt medans jag försökte tänka klart och kom sedan på att jag bor 2 kvarter bort. Jag tog hans arm och började springa ditåt. Han hängde på och vi sprang och bakom oss såg vi den nu gigantiska folkmassan komma ut genom dörrarna.
Jag försökte tänka ut den mest kluriga vägen och svängde snabbt in på första gatan.
2
Jag vet inte riktigt hur vi sprang, men efter ett tag såg jag lägenheten. Jag pekade mot den och han nickade, efter några sekunder hade vi slått upp porten och kommit in, jag låste porten och vi pustade ut. Vi gick upp för trapporna och jag lyckades låsa upp trots mina darrande händer. Vi gick in och jag är oändligt tacksam över min underbara mamma som varit och städat dagen innan.
En pinsam tystnad lade sig över hela lägenheten och den varade alldeles för länge.
"Thank you" han avbröt tystnaden och kollade mig djupt i ögonen. "Oh, It was nothing" svarade jag fortfarande djupt indragen i hans ögon.
Tystnaden avbröts snabbt av min telefon. "SÄTT PÅ TV:N DIN IDIOT!" Det var Sandra hon brukade vara uppspelt, men detta var extremt. "Varför?" Svarade jag mycket förvånad "Sätt bara på den NU!!!!" Ingen idé att ifrågasätta henne när hon var sådan så jag fick lydigt klicka igång Tv:n. Jag gick iväg för att lägga telefonen, men jag stoppades av en hög suck från Naill. Jag gick tillbaka och satte mig i soffan och det var svårt att missa varför han hade suckat. Nyheterna sände och de visade att Niall befinner sig någonstans i Hässleholm! ALLA fansen är ute och letar.
Usch, vad jag tyckte synd om honom, det kan inte vara lätt att ha flera tusen efter sig.
Han reste sig upp och gick fram till fönstret och kollade ut, han gav ifrån sig ännu en hög suck, jag gick fram och ställde mig försiktigt bredvid honom och skådade ett hav av människor som gick runt på gatorna utanför. Jag insåg helt plötsligt att Niall var i min lägenhet ensam med mig och ingen viste det. Jag blev plötsligt nervös igen och försökte desperat komma på något att säga.
"You want something?" orden fastnade i halsen, men jag lyckades få dem någerlunda förståliga.
"Well, a sandwich havn´t been wrong" svarade han efter en stund.
Jag reste mig och gick ut i köket för att bre en smörgås ut honom. Han kom in i köket och satte sig vid bordet, jag gav honom smörgåsen, "Thanks, you are like the first of the fans I´ve met that treats me like I human, that´s lovly." sa han och jag kände rodnaden sprida sig över ansiktet. "Thanks" svarade jag tyst och blygt.
"Do you have a guitarr??" Han avbröt den stora tystnaden. "Hmm, Mayby, I can check" svarade jag och rusade iväg. Jag rotade igenom hela min garderob och hittade den tillslut underst. Jag gick tillbaka till köket och hittade honom djupt försjunken i mitt anteckningsblock, rodnaden kom tillbaka och jag kände för att dö! I just det blocket hade jag ju skrivit ner alla mina texter. Alla min låttexter som jag skrivit men aldrig utvecklat.
Han ryckte till och kollade upp "Sorry, but they where so good!" sa han med ett leende. "Oh, it´s okaay" fast egentligen ville jag bara lägga mig ner att försvinna!
"You sing?" Frågade han och låt glad. "yes, but I suck on it" svarade jag med ett litet skratt. "I don´t belive you, girl, sing fore me" jag kände paniken, visst så dålig var jag ju inte, men detta var ju inte mina vanliga vänner utan ONE DIRECTION NIALL!!!!, jag visste inte var jag skulle ta vägen. "Hmm, I don´t know, they are not that good" lyckades jag få fram i paniken. "But, pleeeaaaasssseee! " Så gjorde han sådär med sin ögon och jag smälte. Aja va fan jag träffar väll ändå aldrig honom mer så varför inte? Han får ju skylla sig själv. Jag tog en av de första låtarna eftersom jag hade skrivit ackord till den och hade jag tur så kunde gitarren dölja mig lite i alla fall. Jag sjöng, inte så kraftigt och vackert utan tillbakadraget och mesigt, jag kollade upp och möttes av hans ögon, han log uppmuntrande. Jag slutade sjunga och rodnade, vad hade jag gjort. "Ohh, that´s were AMZAZING, more pleeeaassee?!" sa han såfort jag hade slutat sjunga. Jag tog upp gitarren och sjöng klart låten, jag hade ju redan låtit honom höra så varför inte? " You know i think that the other guys would be really happy if you let us do that song" Va?? Ville han visa min låt för de andra? Att dem skulle göra den? Hur dumt lät inte det? Fast egentligen allt som hänt änsålänge denna dagen var ju ganska sjukt. "Hm, You think that they would like it?" frågade jag mycket chockad.
3
"OFCOURSE they would! It’s Amazing!" svarade han och såg ut som han tyckte jag var dum I huvudet. "Okaay, I’ll think about it." Svarade fortfarande lite chockad över att han ville ha MIN låt. Han nickade och log mot mig.
Sedan slog tanken mig! Hur länge kommer han stanna när ska han hem? Jag visste inte hur ska skulle formulera mig, det skulle ju inte låta som om jag ville bli av med honom. "How long are you staying here?" Frågade jag och försökte låta glad, men inte överdriven. "Oh, I don’t know, it will probably become hard to get out of here, if you don´t mind it I’ll stay here until tomorrow at least" sa han och såg lite halvt osäker ut.
"Ofcourse you can stay, take your time" svarade jag och reste mig och gick iväg för att fixa en säng åt honom. I det ögonblicket älskade jag min lägenhet som var hyfsat stor och hade plats till GÄSTRUM!
Jag bäddade och hoppades att det inte såg så hemskt ut, han kom in och satte sig på sängen. "The guys called me, they would love to hear the song, so i wonder if you will follow me back to UK when I’m going home?" Hjärtat slutade slå för 2 sekunder, ville han att JAG skulle följa med honom? "Oh, i would love to go with you, but are you sure that it is a good idea?" jag var tvungen att fråga, jag kunde inte ju låta som en idiot och bara säga JAAAA, jag vill med dig hem?!! "Ofcouse that´s a good idea, you think I’m stupid?" sa han och skrattade, jag var tvungen att skratta han var så underbar.
Jag kollade på klockan och insåg att jag inte ätit på jättelänge och att magen kurrade. " You want something to eat?" Frågade jag och insåg i samma sekund att kylskåpet var TOMT! "oh, that would be nice". Jag fick tänka snabbt och kom på att det låg en pizzeria nästan bredvid. "You like pizza?"
4
"Who doesn´t?" svarade han som en självklarhet.
Jag tog telefonen och ringde pizzerian, skulle just gå, men då stoppade Niall mig, "Here" sa han och gav mig 200kr. "I Pay" svarade jag bestämmt. "No you don´t, you let me live here and you are amazing and so on, so please let me pay it" sa han och log som bara han kan. "Ok, but only this time!" svarade jag skrattande och sprang ner för trapporna. Jag hämtade pizzorna och sprang upp igen.
När jag kom in så såg jag att han dukat och tänt en massa ljus. Han var ju sådär lagom skum, jag minns inte ens själv var jag lagt alla ljus!
"Back!!" ropade jag såfort jag kollat klart på hans lilla mästerverk. Han kom snabbt till köket och snappade åt sig pizzan. Vi pratade en del om en massa olika saker, det kändes ganska bra nu, fast han bara varit hos mig i typ 5 timmar eller något. Det var ganska lustigt egentligen, hur lyckades Niall hamna hos mig.
Efter vi ätit så gick vi och la oss, klockan hade hunnit bli ganska mycket, runt 12 och båda var trötta.
Jag vaknade av ett ryck dagen efter, vad var klockan, halv 12!!?? Jag som alltid vaknar vid 9. Jag rusade upp tog på mig ett par byxor och sprang ut i köket. Då såg jag Niall, visst fan han var ju här. Just då kom jag på mig själv med att håret var oborstat och att jag förmodligen såg ut som ett fågelbo! Niall vände sig om och började skratta åt min chockade uppsyn, "Oh, I forgot that you were here". Han fortsatte skratta åt mig och jag rusade iväg för att fixa till mig.
När jag klev in i köket sen så hade han dukat fram frukost, han var verkligen ur gullig. Vi satte oss och började äta, "I think I can go home tomorrow" sa han helt plötsligt. "Okaay, It was amazing to have you here, I’ll miss you" svarade jag och jag menade precis det jag sa "You are stupid gitl, you promised me to come with me to UK, remember?" sa han som om jag led av minnesförlust, och då kom jag på att han hade sagt det föregående kväll. "Oh, right, if you still want me to?" svarade jag lite osäkert, han kanske hade tröttnat på mig. "Ofcourse i want you to!" sa han med stor beslutsamhet i rösten. "okaay, but how long will I stay there?" frågade jag och tänkte på hur mycket jag skulle packa. " As long as you want" sa han och blinkade med ena ögat sådär lagom gulligt.
5
"That sounds pretty good" sa jag och vågade prata mer nu. Jag gick iväg för att packa och det kändes helt sjukt att jag imorgon skulle vara på väg till England med NIALL! Fast han var ju bara en vanlig människa? I alla fall kändes det mer så nu. Jag slängde ner det sista och tyckte jag lyckats riktigt bra, faktiskt bara 1 resväska!! "Don´t forget this one" sa han och sträckte fram mitt block. "Oh thank you" svarade jag och hade förmodligen glömt det om han inte påmint mig. Jag packade ner blocket och gick sedan och satte på datorn. "How are we going to UK tomorrow" frågade jag och tänkte på hur mycket uppståndelse det kunde bli om vi skulle åka tåg. " Hmm, I think they will pick us up here and then drive us to the airport, because i don´t think the train is a good idea" det sista sa han med ett skratt, jag var tvungen att hålla med om det sista.
Dagen gick och vi pratade lite om allt möjligt. Tillslut blev det kväll och vi gick och la oss. Jag somnade faktiskt ganska snabbt trots att jag var nervös.
Jag vaknade av att Naill stod i dörröppningen med två grytlock och bankade! "Fuck you BIATCH!" Skrek jag och kastade en kudde i huvudet på honom, han sprang skrattande ut i köket. Jag skyndade mig upp och fixade mig, sedan tog jag alla mina grejer och vi gick ut i bilden som väntade på oss, jag kan ju erkänna att jag blev LITE förvånad när jag såg att det var en Ford Fiesta vi skulle åka i. Fast det är nog bra att vara så diskret som möjligt. "Ladies first" sa Niall med en artig röst och öppnade dörren och jag kunde inte hålla skrattet tillbaka. Jag hoppade in i bilen och Niall satte sig bredvid mig. Det blev en ganska tyst bilresa till Malmö.
Vi kom fram och det var bara att checka in och kliva på planet, jag blev förvånad över att det knappt var några fans alls som kände igen honom, visst var det några som sneglade på honom, men alla var lugna, och jag var så stolt! Tänk att få gå genom en flygplats med vakter runt sig. MAFFIGT!
Väl på planet så blev vi helt ensamma och det kändes faktiskt väldigt skönt. Han förklarade lite för mig hur allt fungerade där hemma och att jag skulle älska de andra killarna.
Efter ett tag blev det tyst, jag vände mig mot honom och insåg hur mycket han betydde för mig. Han litade på mig trots att jag egentligen bara hade kunnat ringa tidningen och skvallrat och fått en massa pengar för det. Det kändes stort, att han tog med mig hem till England för att träffa de andra i bandet och för att göra MIN låt! Jag kunde bara inte sluta le. "You look like you´ve won a billion" sa han och skrattade, förmodligen åt mitt fåniga leende. "Oh, but this is mutch better than a billion!" sa jag och skrattade. Han log och det blev tyst igen. Jag fortsatte tänka på vilken tur jag hade och efter ett tag somnade jag. Jag väcktes av en Niall som kittlade mig i sidan! Usch vissa stunder hatade jag honom. "Done??!!" frågade han med ett skratt. Som svar fick han en arg blick och då skrattade han ju ännu mer.
Planet hade precis landat och utanför väntade en bil som skulle köra oss till deras hus.
Vi klev in och åkte, väl framme kände jag nervositeten komma smygandes igen.
Niall var snabbt ute ur bilen och hälsade på de andra killarna. Jag öppnade försiktigt min dörr och klev ut. Niall var snabbt framme och presenterade mig för de andra killarna. Det kändes inte så farligt, de skojjade och verkade väldigt glada, så jag slappnade av. "Oh, here is the new star" sa Zayn och petade mig i sidan. Jag gav Naill en menande blick och han började skratta.
6
Vi gick in i huset och killarna pratade med varandra och skojjade, jag kunde inte låta bli att le, det såg så mysigt ut. "Sing fore us now" jag blev avbruten i mina tankar av Liam. "uhm, yeah" jag hade helt glömt bort varför jag var där. Jag fick en gitarr och sjöng, i början lät det hemskt, men sen kollade jag upp och mötte Nialls ögon och han log, då tog jag kraft och sjöng. Alla killarna kollade upp och log. Jag avslutade låten och la ner gitarren. "Girl you are fucking amazing" sa Harry som var den första av killarna att säga något. "Yeah, that were awezome!" stämde de andra in och jag kunde inte hjälpa rodnaden som sakta spred sig över hela ansiktet, som om någon kastat en tomat i ansiktet på mig.
"Told ya" sa Naill och skrattade.
Klockan blev mycket och alla drog sig mot sina sovrum och Naill visade var jag skulle få sova. Det var nästan som ett hotell, jag fick ett rum med säng, en toalett precis bredvid och en stor TV.
Niall lämnade mig och jag började fixa mina grejer, efter en stunds pysslande med mina saker så kryper jag ner under täcket.
Jag ligger i en säng i samma hus som ALLA medlemmar i One Direction hur sjukt är inte det, men de är ju bara människor, precis som jag. Det kändes både bra och väldigt konstigt att vara under samma tak som dem, sen somnade jag.
Jag vaknade först av alla, redan vid 9 tiden, jag gick upp och gjorde mig iordning, borstade håret och satte upp det i en hästsvans och gick ut till det stora vardagsrummet och satte mig i soffan och väntade på att någon skulle vakna.
Först upp var Liam, han kom ut och såg helt yrvaken ut, "Hi" sa han och skyndade vidare. En efter en vaknade dem och vi åt frukost och gjorde oss iordning.
Efter det skulle dem på någon skiv signerings grej. "You wanna come with us?" frågade Harry mig plötsligt och jag viste inte vad jag skulle svara, "Hmm, yeah sure" svarade jag för det hade varit ganska coolt.
Vi lastade in oss i deras bil och åkte iväg. Det blev en stökig bilresa med mycket skratt, jag tror aldrig jag skrattat så mycket under en bilresa och det var då jag insåg hur kul jag kommer ha det om jag bara vågar slappna av och det skulle jag! Jag försökte vara med och prata och trots min dåliga engelska så gick det ganska bra.
Väl framme så blev det direkt mycket mer allvar i luften, det var vakter över allt och jag fick gå en annan väg bakom alla för att jag inte skulle riskera att bli ner sprungen. Det var ganska häftigt att se det ifrån detta hållet. Killarna som gick genom ett stort folkhav med en massa vakter runt sig.
Det tog inte så lång tid innan de var framme vid mig. De satte sig vid sina stolar och folk började få komma fram för att få sina bilder signerade, jag fattar inte hur de orkade. Det var ju minst 200 bilder att skriva på, jag hade fått kramp! När de väl hade kladdat ner sina namn på alla bilder så blev det dags att sjunga. Det var riktigt coolt att stå bakom och se alltid så tydligt.
"And now we will welcome a very special girl!" jag hörde Zayns rösta långt bak i huvudet och inte förens Niall tog tag i min arm insåg jag att det var mig de menade.
"She has a amazing song that she are going to preforme fore us here today." fortsatte han och Naill gav mig hans gitarr och en stol.
7
Jag kände hur nervositeten satte sig som en klump i halsen, men jag litade på dem. Sa de att jag kunde så kunde jag kanske.
Jag kollade ut över människo havet och såg allas förväntansfulla blickar, så började jag spela och sjunga. Efter bara en stund stämde killarna in och allt var så underbart, som i en dröm.
Jag avslutade låten och möttes av en massa applåder ifrån publiken, jag kollade mot killarna och de mötte min blick och log. Stoltheten växte och jag bara log.
Efter det så fortsatte killarna prata och sjunga någon till låt, sen åkte vi hem. "We really need to do that song" det var Louis som avbröt tystnaden i bilen. "yeah, really" de andra var inte sena med att hänga på, de kollade på mig "If you want to do it you can, I would been pretty cool" svarade jag glatt. "Then we do it" var Liam snabb att säga och de andra nickade instämmande.
Vi kom fram till huset och alla hoppade ur bilen.
De kom fram till att vi kunde börja lägga upp låten som de ville ha den. Mycket prat och skratt blev det, "WAIT!!" skrek Zyan plötsligt "What?" undrade de andra. "She must sing in it to!" sa han som om han fått en snilleblixt. "Me sing with you guys, are you stupid ore what?" sa jag med ett skratt. "No, but it would be amazing if you would" instämde Liam och än en gång nickade de andra instämmande. "Okaay, but you know I’m not staying here like fore ever, I havet o go home to Sweden" sa jag eftersom det var ju ganska sant, jag skulle ju bli tvungen att åka hem. "You´re never going home, you’re our little girl" sa Harry och slängde iväg ett sådant blixt leende och jag kunde inte låta bli att skratta. "We’ll see" svarade jag med ett skratt, varför skulle jag åka hem? Jag trivdes ju här med killarna och jag hade aldrig haft så bra vänner, utom Sandra då och hon skulle ändå döda mig när hon visste vad jag gjorde och var jag var, för jag bodde just nu i ett hus med hennes största idoler. "Can you guys do me a favor?" sa jag och hade fått en toppenbra idé. "what ever you want" svarade Zayn och skrattade. "Okaay, I have a friend back i Sweden and she really love you guys, so if it´s okaay, then she mayby can come and stay here with me fore like a week?" sa jag och kollade på dem. "Ofcourse, anything fore you" sa Liam och skrattade. Jag tackade och sprang iväg för att ringa henne. "VARFÖR HAR DU INTE RINGT????!!!!!!!" det var det första hon sa när hon svarade. "Du kommer förs.." mer han jag inte innan hon avbröt mig "VAR ÄR DU??!!" skrek hon, så jag fick hålla telefonen 2 decimeter ifrån örat. "Om du lugnar dig så berättar jag!" sa jag och hoppades att det skulle funka, och det gjorde det, för det blev knäpp tyst i andra änden. "Du måste LOVA att inte skrika" sa jag men visste att hon skulle gör det ändå. "ok" fick jag som svar och hörde att hon var ivrig. "Jag är i England, jag är hos One Direction" sa jag och hörde hur hon tjöt till. "Varför har du inte sagt något?" frågade hon och lät lite besviken. "För jag visste inte hur du skulle reagera, jag är ledsen, men asså vet du vad, du ska få komma hit och bo här med mig och killarna i en vecka, om du vill då." sa jag och var väldigt spänd på hennes reaktion.
8
"DU SKOJJAR!!!!!?" skrek hon, "Nej?" svarade jag lugnt. "Jag har en biljett så du kan komma imorgon, om du vill?" sa jag och försökte låta så seriös som möjligt. "Ofta?, klart jag vill!", sa hon och lät riktigt chockad. "Men de hämtar dig imorgon vid 10! Jag möter dig vid flygplatsen" sa jag och var super glad, jag skulle vara i ett hus med One Direction OCH min bästa vän. "ses" sa hon och la på, det var inte svår att missa glädjen i rösten.
Jag gick ut och berätta den glada nyheten för killarna. "I can go with you tomorrow, if you want" erbjöd sig Liam. "Oh, If you want" svarade jag och var glad att jag slapp åka ensam eftersom jag inte hittade så bra ännu.
Vi tog det mest lugnt resten av dagen och alla blev trötta rätt snabbt, så vi gick och la oss.
Jag vaknade ovanligt sent den morgonen, så när jag gick upp möttes jag av killarna. "Godmorning Girlfriend" sa Harry och tryckte upp tidningen i ansiktet på mig. Jag kunde inte hålla mig för skratt, rubriken var "1D’s New Girlfriend" och så var det en bild på mig. "They are crazy" sa Liam och skrattade, de andra killarna skrattade också.
Vi åt frukost och skämtade om alla tidningar som tog allt för givet.
Vid 2 tiden satte jag och Liam oss i bilen och körde mot flyplatsen, det blev en tyst och i alla fall för min del en mycket nervös biltur, inte på grund av Liam utan av Sandra. Det var så kul att hon skulle komma.
Efter cirka 1 timme var vi framme och vi gick in och satte oss, det var ca 10 minuter kvar till hennes plan skulle komma och jag var så spänd, men samtidigt glad.
De ropade i hötalarna och Liam reste sig och tog tag i min arm, så gick vi iväg mot stället hon skulle komma från. Jag såg henne på långt håll och Liam släppte mig och jag gick för att möta henne.
"Heej!" sa hon och slängde sig runt halsen på mig och jag andades in henne speciella doft, gud vad jag hade saknat henne. Vi gick upp och till det stället där Liam stod och jag glömde helt bort att för henne var han bara en kändis. "Liam, Sandra, Sandra, Liam" sa jag och pekade och Liam började flina åt min förvirrade min. De hälsade på varandra och sen så gick vi till bilen.
Bilresan hem tog en halv evighet, kändes det som i alla fall. Väl framme så blev vi välkomnade av de andra killarna som stod på trappen och vinkade. "Jag drömmer" sa Sandra helt plötsligt "detta kan inte vara sant" tillade hon "det är på riktigt" svarade jag och log, hon log tillbaka.
Jag visade henne runt i huset och sedan bar vi in sängen hon skulle ha i mitt rum.
Vi satte oss ner och pratade om lite allt möjligt. "Hur länge ska du stanna här?" frågade hon och log. "Jag vet inte riktigt" svarade jag och jag visste verkligen inte. Vi blev avbrutna av 5 galna killar som bara sprang in i mitt rum "PARTY TIME" skrek de alla 5 i mun på varandra och jag och Sandra var snabbt på fötter, vi följde efter killarna ut i vardagsrummet. De hade fixat iordning och satt igång musik på högst volym. Jag har aldrig sett Sandra så glad som när Niall gick fram och frågade om hon ville dansa, jag var så glad. Jag vet att Niall gjorde det för att vara snäll, men ändå, det såg så fint ut.
9
Alla hade jättekul och dansade, men även denna kväll tog slut och alla gick till sina sängar. "Tack så hemskt mycket" sa Sandra när vi hade lagt oss i våra sängar. "Tack för vad?" jag hade väll inte gjort något speciellt? "För att du ger mig denna chansen!" sa hon och lät som om jag var dum i huvudet. "Det är inget att tacka för, det är självklart att jag ska dela den med dig!" sa jag och hade inte tänkt på hur mycket detta förmodligen betydde för henne, sen somnade vi båda.
Veckan hon var här gick snabbt, vi gjorde en massa roliga saker med killarna, badade, gick på stan och bara tog det lugnt. Dagen då hon skulle hem kom alldeles för snabbt och bilturen till flygplatsen gick för snabbt, vi kramades hejdå och hon gick iväg. Jag skulle sakna henne, men jag visste att hon skulle komma tillbaka hit igen.
Zayn, som hade följt med mig och lämnat henne, kramade nu om mig och tog sedan min arm och så gick vi till bilen för att köra hem.
Jag funderade på hur länge jag skulle stanna här egentligen, ingen hade ju sagt något. Jag hade ju gärna stannat här föralltid, men det skulle ju inte gå.
Väl hemma igen hade de andra killarna lagat lunch och dukat jättefint, men vart var de? "SURPRISE!!!" de hoppade fram bakom soffan och jag hoppade minst 30 meter upp i luften och alla skrattade åt mig. Vi åt och skämtade, men det kändes lite tomt, fast det var svårt att tänka på det när killarna hela tiden sa nya roliga saker.
Som vanligt gick tiden snabbt och alla blev trötta, alla utom jag. Av någon konstig anledning var jag klarvaken. Jag satte mig vid Tv:n och klickade igång en film, efter bara en liten stund kom Liam in. "Hi" sa han och satte sig bredvid mig, jag kollade på honom och log. Vi satt tysta och kollade på filmen, efter ett tag blev jag trött, jag lutade mig mot hans axel. Han drog sin hand genom mitt hår, jag hade aldrig tänk på någon av dem som mer än en vän, men när jag tänkte efter så hade han alltid gjort saker för att få mig att le, alltid försökt vara nära och få mig att titta på honom. Jag vet inte vad jag tyckte om att vara mer än vänner, men just nu kändes det väldigt bra att ligga där emot honom och känna hans hand mot min hud, hur det blixtrade mellan hans hand och min kind. Jag kollade upp och mötte hans blick, han log, men såg väldigt nervös och försiktig ut.
Jag slappnade av och njöt av varje sekund och insåg att han nog var mer än en vän för mig.
10
Jag somnade med huvudet mot hans axel.
"Isn´t your bed good enough?" sa Zayn skrattandes när han hittade mig sovandes i soffan. "Oh, Ofcourse it is" sa jag och log tillbaka.
Dagen rullade på precis som vilken dag som helst, men jag märkte att Liam höll sig undan. Undrar om han ångrade sig, det gjorde inte jag i alla fall.
Kvällen kom och vi samlades vid matbordet. "Tomorrow we are going to play in the consert house, are you coming with us?" det var Louis som undrade. “Sure, why not?" svarade jag, jag hade blivit ganska van vid att åka med dem på en massa olika saker.
Vi åt klart och de andra gick och la sig, jag var inte trött denna kvällen heller, så jag satte mig i soffan och tryckte igång en film, precis som kvällen innan kom Liam ut, han såg mer tillbakadragen ut nu, men han satte sig bredvid mig denna gången också. Jag la mig med huvudet i hans knä, "You know you´re beautiful?" sa han och tog bort en lock ifrån mitt ansikte. Jag log mot honom, han var ju så fin, vad skulle jag göra? Jag vände mig mot tv:n igen, han fortsatte plocka med mitt hår och hade det gått så hade jag pausat tiden där. Jag vet inte hur länge vi satt så. "Oh, sorry" Niall stod i dörröppningen och rodnade. Jag satte mig upp lugnt och skrattade lite, Liam däremot såg ut som han skulle dö. "You make me jealous" sa Niall med ett skratt. "Oh, sorry, come here" sa jag och gav honom en bamse kram, sen skrattade vi båda två. Niall gick igen och jag kollade på Liam, han log försiktigt och jag hoppade närmre honom för att visa honom att det inte fanns något att vara rädd för. "Can I ask you fore one thing?" Frågade jag honom, "sure" sa han och log, "relax" sa jag och log.
Jag vet inte hur länge vi satt uppe, men måste varit länge.
"Are you going with us?" jag vaknade med ett ryck och såg Louis i dörr öppningen, just det, jag rusade runt som en galen ko i huset och fixade mig, när jag kom ut i hallen så var det bara Liam kvar. Jag beslutade mig för gå fram till honom, jag gav honom en stor och kärleksfull kram och jag kollade upp och såg att han log. Vi skyndade oss ut i bilen där de andra redan satt och väntade.
Vi åkte iväg och killarna spelade i kanske 3 timmar, sedan åkte vi hem igen. Väl hemma så var allt som vanligt.
Dagarna rullade på som vanligt, killarna fick reda på att de skulle till Italien och ha en konsert, jag valde att åka med.
Vi satte oss i flyget, det tog inte lång tid innan vi var framme. Vi klev av och blev upphämtade av en taxi, som skulle köra oss till hotellet. Av någon konstig anledning hade killarna redan bestämt hur vi skulle sova, Niall och Zayn, Louis och Harry, Jag och Liam. Jag vet inte varför det blev så, men jag kollade snabbt mot Niall och såg att han blinkade åt mig. Jag skrattade inombords, han var ju omöjlig.
11
Vi packade upp våra saker och fixade allt tillrätta, vi skulle stanna här i nästan en vecka, hur skulle detta sluta?
"Come on" mina tankar avbröts av Louis röst, han stod i dörröppningen och viftade åt oss. Jag fixade det sista och jag sprang ut till de andra som väntade vid entrén.
Vi gick till någon pizzeria som låg några kvarter bort. Niall hade redan bokat bord och det var bara att sätta sig.
Middagen gick ganska snabbt och redan efter en timme så var vi hemma igen. Alla gick in till sig och jag kände nervositeten som låg i luften mellan oss, jag hittade inga ord, inget att göra och jag tror han kände likadant.
Vi gick runt och liksom gjorde inget, flyttade på något litet, men satte tillbaka det lika snabbt.
Jag tog ett djupt andetag för att säga något, men ångrade det lika snabbt, vad skulle jag säga? Jag behövde inte tänka mer, för tystnaden bröts av …
12
… ett sms, plockade upp telefonen ifrån fickan och såg att Liam kollade nyfiket. "Funny?" det var ifrån Niall, han kunde aldrig sluta kivas! "You´re sooooo funny!" svarade jag och var lagom irriterad på att han satt oss i samma rum, fast ändå, han hade ju inte gjort det för att vara elak, han ville ju att det skulle bli något.
Jag hade aldrig varit med om en värre tystnad, det var hemskt, kunde han inte bara säga något? Alla meningar jag tänkte ut lät så fel. Tillslut började jag göra mig iordning för att sova, jag hörde dörren stängas och insåg att det måste varit Liam som gick, lättat eller ledsen för han gick, mest lättat tror jag, nu kunde jag fixa mig i lugn och ro.
Jag tog ett sista tag med borsten och kröp sedan ner i sängen med min underbara bok.
Mitt läsande avbröts av en dörr som stängdes, han var tillbaka. Han kollade på mig och log osäkert, jag log tillbaka och försökte se säker ut, fastän jag höll på att smälta ihop, han var ju så fin, varför var jag så mesig?
Jag behövde inte fundera mer, han satte sig bredvid mig och bara kollad in i mina ögon, jag blev helt stel, jag visste inte vad jag skulle göra, hur jag skulle göra, jag kände mig klumpig och fel, mer hann jag inte tänka, han böjde sig fram och kysste mig, han drog sig snabbt tillbaka och kollade mig hastigt i ögonen och jag såg att han rodnade. Det var underbart, Åh, han var ju så förbannat fin.
Han böjde sig fram igen, denna gången utan att tvivla. Jag kysste honom tillbaka, kände hur han drog sina fingrar genom mitt hår, han darrade, men fortsatte. Jag ville aldrig det skulle sluta. Han lutade sig tillbaka och log, denna gången säkrare. "Love you" viskade han i mitt öra och reste sig.
13
Jag somnade nästan direkt och vaknade inte förens sent dagen efter och killarna hade redan ätit frukost och hunnit fixa sig.
Jag skyndade mig eftersom jag viste att de hade en tid att passa.
Som vanligt så stod killarna redan och väntade på mig, jag mötte Liams blick och log, han besvarade mitt leende och jag hoppas att han inte ångrar något, för det gör inte jag, absolut inte.
Vi åkte iväg, de signerade sina skivor och vi åkte tillbaka till hotellet, så höll det på hela veckan. Liam höll sig undan lite, men några enstaka kramar kunde han dela med sig av vissa kvällar inne på rummet, men annars så hände det inte så mycket.
Planet till England blev försenat och korkade som de är så skrevs det på twitter!! Så efter kanske 10 minuter så var flygplatsen full av människor och killarna fick gasa på, jag kan ju säga att det är skönt att inte vara känd, men lite svårt att inte bli hatad av alla tjejfans när Liam helt plötsligt tar tag i min hand och drar iväg med mig. Jag får svårt att andas i trängseln, känner hur halsen drar ihop sig hur allt bara försvinner. Jag hör rop i bakgrunden, men inget når fram.
"Hello??!!" en främmande röst ropade, men jag kunde inte öppna ögonen för det starka ljuset var i vägen för mig, vart var jag? Hur kom jag hit? Var är killarna? Jag försökte öppna ögonen på nytt, det gick lite bättre nu, det stod en massa vitklädda män runt mig, jag såg inte killarna någonstans, tänk om de lämnat mig?
"Can you hear me?" det var en av de vitklädda männen som pratade. "Yes, Think so" svarade jag med en svamlig röst. "Were are the guys?" frågade jag oroligt, tänk om något hänt dem. "Two of them are outside the door" svarade den vitklädde mannen vänligt. "Are they okaay?" frågade jag osäkert. "Yes, you are the only one that are hurted" svarade den vitklädde mannen lugnande.
Bilderna började komma upp i huvudet igen, massa folk, panik, trängsel och sen svart, det var allt jag minns.
"Hi" det Nialls röst. De fick komma in nu, doktorn sa att jag var okey. Till min förvåning så var inte Liam där utan det var Niall och Harry. Varför var inte Liam där? Vad hade jag gjort fel?
Annons
Ulliszz
Tue 21 Feb 2012 21:10
Har du den här någonananns stans eller finns den bara här? Den är grymt bra å så, men lite jobbigt att läsa här, tycker jag :)
Anonymous
Mon 20 Feb 2012 23:02
MEER!!!!
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/onedirecsgroup/502235030/
Visa toppen
Show footer