maj
tisdag 20 mars 2012 bild 33/88
|
Ändra
Best friends forever - del 11
Myggor var mina dödsfiender. Deras blodsugande, fruktansvärda betéende är äckligt. Enligt mig så hade myggor inget syfte här på jorden, förutom att tortera oskyldiga människor som mig. Det var sjutton myggbett som inflammerade på min högra fot. Sjutton! Jag visste inte ens att det var fysiskt möjligt innan jag vaknade imorse när jag vaknade med huvudvärk, och mina fötter kliade som fan! Och nu var mina fötter täckta av onådiga röda inflammerade knölar. Sexigt.
Därför, på grund av det stora antalet bett på min kropp, när en mygga började surra nära mitt öra, var min enda reflex att jaga den. Från och med denna morgon, var mitt livs mål att döda varenda mygga som beslutade att finnas på denna jord.
“ Come here, you naughty little bugger " viskade jag och smög runt hörnen på min majestätiska säng. För närvarande låg det guldprydda täcket på andra sidan rummet. I försök om att vara så tyst som möjligt snubblade jag, inte så graciöst, över min hårfön som jag på måfå kastat på golvet kvällen innan. Myggan surrade vidare mot mitt nattduksbord.
“ Mother fucker. "
Jag rullade över sängen, i ninja stil, för att ta mig till myggan. Jag kan inte ens förstå hur jag kunnat få så många bett! Fanns det allvarligt så mycket plats för 17 myggor att kalasa på min stackars fot? Med min hand svävandes över den blick stilla myggan, var den det enda jag fokuserade på. Av den anledningen, märkte jag inte hotelldörren låsas upp, öppnas och stängas igen. Det var i denna obekväma position som Liam hittade mig, min hand fortfarande stilla ovanför mitt majestätiska sängbord och en mördande blick på mitt ansikte.
“ Hey " mumlade han ganska lågt. Hans kroppsspråk tydde på att han var förvirrad. Han mötte mig i sidled, som om han var på väg att gå. Det verkade som om han inte ville vara där, som om detta möte var en rutin. Hans plötsliga närvaro skrämde mig, och fick mig att hoppa flera meter upp i luften. Mitt knä slog hårt i den grå metallen på undersidan av sängen. Jag svor åt smärtan och la mig överdramatiskt i sängen och stängde ögonen.
Jag hörde hur han flyttade sig i rummet, följt av ytterligare tvekan. Några ögonblick senare, efter en djup suck, kände jag hur någonting sjönk ned bredvid mig i madrassen och värmen från Liams väl skulpterade kropp. Liams stora maskulina händer började sakta massera mitt knä, och jag kände hur det började pirra i magen på mig.
“ Scarlett," sa Liam mjukt. Mina ögon snäste öppna, men jag vägrade att titta på honom, i stället fokuserade jag på det stora chiffong myggnätet dinglandes från trästolpen. En onödig detalj förutom ett annars utsökt rum.
“ I don’t know what to say, Liam " viskade jag efter en lång paus. Hans tummar gnuggade nu i cirklar på mitt lår. Jag flämtade högt när han nuddade vid ett speciellt smärtsamt ställe och skar igenom den pinsamma tystnaden.
“ I’m confused " började han tillslut och fortsatte massera knölarna på mina ben, som nu låg över Liams ben. “ I… I’m feeling so many things right now…I just don’t know."
" Liam... I'm.. I'm so sorry."
" I know. " sa han och lät sina händer vila strax ovanför mina knän. Jag såg fortfarande på nätet, men tittade ned och mötte hans blick. Hans klotrunda bruna ögon hade mörknat i färg, av spänning eller smärta kunde jag inte avgöra. Kort tänkte jag på hur våran framtid skulle se ut.
“ Look," började han ännu en gång, men rösten var nu mörkare och mer självsäker. “ I’ll admit that I was… well, I am severely… disappointed…" Jag tog ett djupt andetag. Besvikelse var alltid det värsta. “ I’m disappointed and upset that you didn’t tell me about you and Harry."
“ I didn’t want you to hate Harry! " grät jag. “ You were just getting into a band together. Imagine what would’ve happened if I had told you. "
“ Look what’s happened now because you didn’t tell me! " säger han kontrade helt att stänga ner min argument. Även Liams röst var lugn och stadig, kunde man höra smärtan bakom hans ord. Jag kröp ihop och kände skuld övervinna mig.
“ I don’t know if I’m more afraid that you still like Harry or that you don’t trust me enough to tell me these things" erkände Liam.
“ Don’t be afraid about either. There is no way that I like Harry at all… he is merely a brother to me. And as for trusting you, well… I trust you with my life, Liam." Samtalet var för intensiv för mig. Generellt förekom dessa diskussioner ännu längre fram i en relation. Inte för mig och Liam dock. Tre veckor och jag var redan på väg att erkänna mina snabbrörliga och djupa känslor för honom.
Hans händer lämnade mina ben och drog dem genom sitt stylade hår, och dessutom gjorde så att det stod ut åt alla håll. Den första tanke som kom till mig var "sexhår" och jag var tvungen att påminna mig själv att hålla mina hormoner i schack. Vi var trots allt, med om en allvarlig konversation just nu. Det fanns inte tid för smutsiga tankar.
“ Okay. I’m going to tell you everything going through my mind right now, because I think that’s the only thing I can do." jag nickade som svar och väntade på att han skulle fortsätta. Att veta resultatet av detta samtal kan antingen vara bra eller dåligt, jag visste inte riktigt vad som väntade.
Han puttade försiktigt bort mina ben och ställde sig upp. Han gick fram till det stora fönstret och tittade ut, oavsett om gardinerna var fördragna.
“ First of all, I’m hurt. It’s painful, both physically and emotionally. Physically, the mosquito bites on my legs and arms are… well, they’re being bitches. But, emotionally…I don’t even know. You didn’t tell me about Harry. You didn’t tell me about alcohol. Did you not trust me enough? I don’t know. I’m hurt that secrets were kept between us when I was willing to tell you everything. What about Harry, he knew all this… maybe he is a better person than me and I shouldn’t be with you…"
Jag satte mig upp i sängen, vilade mina händer på mina lår och lät honom fortsätta.
“ And then I’m confused. You dated Harry and you spend so much time with him now. Do you still like him? What’s going on? What am I to you? " Det var en fråga jag inte kunde besvara, jag visste det. Det var dock fortfarande en kamp för att mentalt hålla mig.
“ On top of that, I think we just need space away from each other…yet, I can’t imagine being that far away from you at all. I want to be there with you, keep getting to know you but at the same time, I want to be alone. But it’s not all just about me. I feel so guilty because I’ve managed to bring drama into the group. Louis and Zayn are taking sides and poor Niall; he’s so torn between what to do. I feel guilty for the mosquito bites on your legs and guilty that you could’ve caught something in the below freezing temperatures last night. I mostly feel guilty because regardless of whether I am your friend or your boyfriend, I should’ve been more responsible for you last night…"
“ Liam, stop! You weren’t responsible for me… I was responsible for myself and I take complete blame for-"
“ Please, just let me finish. " Ilskan över att Liam klandrade sig själv hade fått mig att ställa mig upp.
“ I don’t care whether you think you were responsible for your own behaviour or not, but I am the one that can take more alcohol than you. I should’ve been able to look after you and instead of me, it was Harry that came and found you. And for that, I feel guilty and ashamed. And now, as we head into the Judges’ Houses stage, the group has been divided, I’m left wondering what’s going on here and whether or not I want to be with you or away from you and, essentially, I’ve caused a split between you and your best friend."
“ I’m pissed at Harry right now. You haven’t caused a split between us at all."
“ Look, Scarlett… I think we just need some time apart…" avslutade Liam, och såg nu på sina fötter. Han hade händerna i fickorna och såg sådär högtidlig ut. Jag ville gå över till honom, lyfta upp hans huvud och kyssa honom, glömma alla bekymmer och rädslor. Men jag visste att jag var en del av dem, om inte orsaken till dem. Och kyssa honom skulle bara förvirra honom ännu mer. Jag sänkte huvudet, och ett svagt " Okay" flydde min mun.
Med en slutlig plågad blick mot mig, gick Liam fram till dörren och stängde den tyst bakom honom.
En kula av smärta gick igenom mitt hjärta. Inte nog med att jag hade problem med min bästa vän, utan jag hade förlorat mitt livs kärlek. Jag kände mig mer ensam än någonsin.
*
Senare på eftermiddagen gick jag ned till en Subway för att äta. Förutom personalen fanns det ingen annan där, skönt. Precis som jag var på väg att kliva fram till disken för att beställa, öppnades skjutdörrarna och en skur av kall luft slog mig. Jag såg snabbt runt och märkte den välbekanta lockiga kalufs av hår. Såklart han skulle komma precis klockan tre när jag var där och skulle beställa mat. Jag himlade med ögonen och började beställa. Men då började han prata med mig och jag var tvungen att möta honom.
“ Hey Scarlett " sa han, tveksamt och han såg inte på mig. Jag ville trösta honom, hålla hans hand och berätta allt skulle vara okej, men min tidigare ilska på honom hade inte förångas riktigt än. Istället vek jag mina armar i en något aggressiv hållning och stirrade på toppen av hans huvud. Jag undrade om han hade följt efter mig hit. När han var på väg att svara visste jag att jag hade rätt. Han var definitivt inte här för att köpa en macka.
“ Remember that one time where you drank a whole bunch of mixed drinks and you were really drunk… and you, erm, well you accused David of cheating on you and told everyone how he had slept with that girl… Olivia I think it was…" Jag nickade långsamt, utan en aning om vad han ville. Han såg mig naturligtvis inte eftersom han fortfarande hade huvudet nedböjt. Jag visste att han kom för att be mig om ursäkt. Men jag visste inte om jag var redo att förlåta honom för det han gjorde. Han skulle få gå ned på sina knän om förlåtelse.
“ Remember… remember how you were really, really drunk " betonade han. Jag fnös.
“ I got the point, Harry, just keep going."
“ Right. Well… yeah, you were drunk-" Jag såg argt på honom, han tittade upp och mötte hans ögon. “ Erm, yes, well, a few days later, you were so embarrassed and you told me that you wouldn’t have done any of that if you were sober."
“ Obviously, Harry. Who in their right mind would do all the crap I did if they were sober." Även om det var en fråga, kom min mening ut som ett uttalande.
“ Yeah, yeah you’re completely right." Höll han med och nickade entusiastiskt.
“ Remember how you were really, really angry at David? And you kept yelling profanities at him…" Jag blundade och gnuggade irriterat tinningarna.
“ Okay, listen to me, Harry. If you’ve come here for an apology, bringing up embarrassing moments from my past isn’t a very good idea. It’s only going to anger me more " sa jag rakt på sak utan att överhuvudtaget tänka på Harrys känslor.
“ Okay, just hear me out, please. I’m making a confession…" Mitt intresse ökade. En bekännelse? Va?
“ I… I wasn’t exactly the most sober person in the world last night." Jag lät armarna falla och dingla längs mina sidor, och spärrade upp ögonen. Jag var säker på att personalen slutat låtsas städa och lyssnade på våran konversation.
“ You have got to be kidding me."
“ I’m really sorry, Scar! " Hans armar var nu i ett defensiv tillstånd. Med utsikt över hans kropp, försökte jag hitta den lämpligaste platsen att skada honom. Kanske skulle jag kunna dra i hans lockar. Eller slå honom i magen som gömde sig under den lila Jack Willis hoodien.
Jag var knappt medveten om att jag knöt mina händer, tog svå jämna steg mot Harry och puttade honom. Han hade inte varit beredd han fick panik då han föll baklänges på bordet. Den dundrande kraschen kändes tillfredsställande och jag stirrade på honom elakt, medan han ställde sig upp och dammas av sig själv. Bad om ursäkt till tjänstemännen bakom disken,ställde ihop borden och stirrade provisoriskt på mig.
Jag kunde inte fatta att han hade varit berusad. Han hade varit under påverkan av alkohol anklagat både mig och Liam för att varit oansvariga! Vilken hycklare.
“ Can I please have two foot long chicken teriyakis on white bread with cheddar cheese on both. On the first one, can I have all the vegetables except for pickles and on the second one, can I please have no vegetables. Both with sweet onion sauce and both with salt and pepper please."
I mitt rykande tillstånd märkte jag inte honom beställa en sub till mig, liksom en drink och choklad kaka. Jag hade lämnat butiken vid det laget och jag njöt av värmen som kom från solen. Jag böjde mig ned för att klia min fot och råkade gå in i Harry, som nu också hade lämnat butiken. Han backade undan nån meter innan han gav mig det han beställt åt mig.
Jag tackade honom kort, och satte mig vid ett av borden som stod utanför Subwayn. Harry rörde sig inte ur fläcken, och funderade på vad han skulle göra. Jag sparkade ut stolen framför mig för att visa att han skulle komma och sätta sig.
" Thanks " viskade han och gjorde mig sällskap.
Han var min bästa vän och hårda känslor tycktes aldrig räcka. Med detta sagt, att förlåta var lätt, men glömma, ja, att glömma var nästan omöjligt.
Annons
OhSw33tInsanity
tis 20 mar 2012 19:47
Indeed it is! :D Blev väldigt lättad när det löste sig mellan Scarlett och Harry :''D<3
3 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/onedirecsgroup/503287337/
Visa toppen
Visa sidfoten