maj
tisdag 3 april 2012 bild 43/123
|
Ändra
Best friends forever - del 18
När våra telefoner ringde nästa morgon vid den okristliga tiden vid tio, gjorde jag allt för att ignorera dem. Det var Hannah som kröp ut ur det varma,sköna täcket, och stönade när hon grävde i hennes i väska som låg vid foten av min säng. Redan då var jag nöjd med att låta henne svara den som ringde och ignorerade det ständiga surrande från mitt nattduksbord.
Men när Hannahs trötta röst ivrigt skrek: "Louis,"kunde jag inte låta bli att snegla på min telefon. Det var då jag märkte att namnet "Liam" på skärmen. Till skillnad från Hannah var min telefon några centimeter bort från mig. Allt jag behövde göra var att sträcka mig och ta den. När jag tryckte telefonen mot mitt öra, begravde jag mig innanför mitt mörka täckte för att värma upp mig igen. Hannahs ord försvann när jag valde att koncentrera mig på Liams krämigt smidiga röst.
" Hey, " Sa jag nyvaket. " What's up? "
“ Not much, Scar. " Han hade tagit till att använda smeknamnet Harry hade gett mig för flera år sedan. Även om det skulle ha låtit konstigt, eller annorlunda när det kom ifrån någon annans läppar än Harrys, lät det naturligt när Liam sa det. Som om det var han som gett mig smeknamnet. Han harklade sig och sa,
“ I really hope I get the opportunity to show you this house, it’s amazing! " Mina tankar hoppade direkt till X-Factor huset och jag undrade kort vart det låg. Jag ville verkligen fråga, men jag visste att de inte fick säga.
“ I really hope I get to see it too," svarade jag, stängde ögonen och tvingade bort de deprimerande tankarna då jag inte gick vidare vid domarnas hus. Jag ville inte nämna det till pojkarna, som fortfarande var exhalterade att de hade klarat det. Jag ville inte att de skulle tro att jag var känslomässigt instabil och att jag grubblade över detta hinder i mitt liv alldeles för mycket. Oavsett hur mycket jag försökte förneka det visste jag dock att det skulle vara en sorglig tanke som skulle plåga mig för resten av mitt liv. Jag slöt ögonen hårt och försökte att hejda eventuella tårar som hotade att läcka.
“ Anyway, I wish you here, " sa Liam, sedan hördes ett skrammel och en lätt duns i bakgrunden. Han hade satt sig ned. För ett ögonblick funderade jag på hur konstigt det var att inte se honom sitta ner, bara höra honom. Jag ville så gärna vara med honom nu!
" Me too " sa jag och bet i läppen. “ I really miss you already, Liam. "
“ I miss you more."
“ I doubt it, Mr Payne. "
“ I doubt you. "
“ I doubt your face. "
“ I doubt your mum. "
“ I doubt your mum’s face. "
Vår lekfulla skämt fortsatte en stund tills jag började fnittra okontrollerat. Jag slutade tvärt när jag hörde Hannah reta mig och säge till Louis att jag var ett barn. Jag ropade till henne att sluta vara så elak, innan jag satte mig upp och gav henne fingret. Jag hörde Louis skratta genom telefonen och jag antog att han var i samma rum som Liam.
“ Say hi to Louis for me, babe, " sa jag till Liam innan jag bäddade ned mig i det varma täcket igen.
“ No problems. Oh by the way, I was talking to my sisters last night and they were telling me that they’re going to dress up and wear nice clothes to the first live show. I just thought I’d let you know, so that you and Hannah can dress up and go shopping if you want. "
“ Thanks, Liam."
Och så, av det skälet inledde Hannah och jag en lång, stressig men oerhört trevlig dag med shopping . Min familj hade aldrig varit rik, egentligen. Även om jag hade fått utbildning i en fristående skola, och jag bodde i ett hus som kunde betraktas som en herrgård, hade pengarna inte varit lätt tjänade. Mina föräldrar hade båda valt att arbeta långa och hårda timmar så att de kunde ge mig och min äldre syster med bästa möjliga liv. Jag beundrade dem mycket för allt som de gjorde för att göra våra drömmar till verklighet.
Med den livsstil vi ledde innebar att när det gällde att köpa kläder och accessoarer var jag alltid försiktig med hur mycket pengar jag spenderade. Jag tyckte inte om att spendera onödigt mycket på saker man inte kommer att använda i framtiden. Jag var ganska snål med mina pengar.
Därför, när det kom till shopping med Hannah var jag inte bara otroligt kräsen med klänningar jag provat på, jag var också mycket tightfisted. Lyckligtvis hade Hannah varken märkt eller brytt sig.
Vi valde att åka till Arndale i Manchester som erbjöd oss ett bredare utbud av butiker att välja mellan. När vi kom dit, var Hannah snabbt och plockade i butikerna hon gillade och provade på minst sjuttio klänningar i processen. Hon sköt med våld in mig i ett par klänningar också.
När slutet av dagen skymtade och varken Hannah eller jag hade hittat en klänning, började paniken att sätta i. Vi hade beslutat att lämna Topshop ända till slutet och slutligen, med den som enda platsen kvar, gick vi genom de stora dekorativa glasdörrarna, fast beslutna att hitta något som vi kunde ha till Live finalen.
Hannah försvann direkt från min sida och inom tre minuter, hade hon flera klänningar som redan valt ut hängandes på armen. Medans jag skrattade åt henne, gick jag långsamt runt kanten av butiken och blickade fort förbi klänningarna.
“ What about that dress, right there? " Sa Hannah och pekade på en klänning till vänster om mig. Jag vände mig om, tog den och höll galgen i mina händer.
Jag fingrade på Lacy materialet, det var mjukt och delikat i mina små händer. Klänningen i sig hade ett rimligt pris, ett klädesplagg som var i min snåla budget. På dockan, såg den underbar ut och butiken hade den till och med i min storlek. Så, vad var problemet?
“ Try it on! " Uppmanade Hannah mig och nickade mot den förföriska klänningen.
“ I don’t even know if I like it " sa jag. Jag tittade upp och såg Hannah ha ca sju klänningar hängandes över armen och jag bara en. Det här var en väldigt frusterande ansträngning för mig till skillnad från min blonda vän.
“ The thing is, babe, if you leave it here without trying it on, you’re always going to wonder what it would’ve been like if you had tried it on. What if it looks amazing? What if it’s exactly what you want? " Hon gav mig högen av klänningar innan hon gick igenom alla storlekarna, hittade min storlek och gav den till mig med en bestämd blick.
Mitt första intryck av Hannah var en tyst och lugn tjej. När hon alltid var med, fanns det ingen chans i världen att hon skulle betraktas som tyst. När jag hade lärt känna henne, hade hon blivit definitivt ett av de mest högljudda människor jag någonsin träffat. Och argumentera med henne verkade meningslöst. När hon hade bestämt sig för något, var det ingen idé att försöka säga emot. Jag gav henne högen av klänningar, tog klänningen hon plockat ut åt mig, och hängde tillbaka den jag hade valt ut innan.
Vi gick till ombytesbåsen. För Hannah tog det lite längre tid att byta om eftersom hon hade valt ut så många.. För mig tog det bara tio minuter. När jag hade tagit på mig den, var jag glad att upptäcka det passade perfekt. Med Hannah ståendes direkt utanför min dörr och insisterade på att jag skulle skynda mig ut, satte jag på de höga svarta stilettklackar som jag hade köpt tidigare på dagen och klev ut.
Spegelbilden hälsade på mig och jag tittade på min kropp täckt i det mörka Lacy tyget , inklusive mina ben som såg längre ut på grund av klackarna. Klänningen stannade vid låren, ett kvavt utseende som accentuerade alla de rätta kurvorna. Det såg fantastiskt ut på mig och passade mig perfekt. Men det var något saknades, något som inte var riktigt rätt med den här klänningen.
“ It looks good " sa Hannah, rynkade pannan och höll händerna på höfterna.“ but something’s not quite right."
Vi funderade över det för en stund men kom aldrig till någon definitiv slutsats. Jag klev in igen och kastade av mig Lacy klänningen och drog fint ned en annan klänning. En mer enkel svart klänning spetstyg i vissa utskärningar runt magen.
Enkelhet var något jag älskade, och i det ögonblicket då jag satte på mig klänningen, visste jag att jag ville ha den. Det fanns inga tveksamheter då jag skalade av mig klänningen och gick och betalade för den.
Även om jag inte köpte den andra klänningen var jag oerhört glad att jag hade provat den. Hannah hade rätt. Hade jag inte provat den, skulle jag ha tillbringat de närmaste timmarna att fråga mig själv varför. Tänk om den klänningen hade varit precis vad jag hade velat? Vad skulle ha hänt om klänningen hade varit perfekt? Helt otroligt att en klänning fick mig att undra om livet i allmänhet. Det fick mig att inse att jag aldrig kan vara riktigt säker på någonting om jag inte provade på det.
*
Senare samma kväll efter Hannah hade packat alla sina tillhörigheter i hennes väska, satt vi i vardagsrummet och pratade om våra inköp och bytte kontaktuppgifter. Spänningen för Live finalen steg nu, trots att det var ytterligare två veckor kvar.
“ Do you… this is probably a stupid question, but do you think it’ll be hard to go to the Live Finals and know that you could’ve been there… but you aren’t? " Hannah frågade försiktigt, såg mig i ansiktet för att se till att jag inte blev sårad. Jag kunde inte låta bli att titta ner, men efter att hon hade ställt frågan blev hon orolig. “ Oh, gosh! No, stupid question… sorry, I’m being so untactful. "
“ No, not at all! " försäkrade jag henne, och log för att kväva hennes bekymmer. “ Yeah, it will be hard, but it’s about supporting the boys now… it’s not longer about me. "
“ You’re a really noble person, Scarlett." Hennes komplimang sjönk verkligen in. Hannah själv var en otroligt osjälvisk person och veta att hon tänkte så om mig betydde mycket. Jag ställde mig upp och gav henne en stor kram. Hon kramade mig tillbaka, men drog sig undan av att det ringde på dörren.
“ That must be my mum." Hon gjorde en gest mot dörren och gick för att hämta sina väskor.
“ Answer the door! " Ropade Annabelle från övervåningen. Jag himlade med ögonen åt det uppenbara, och ropade tillbaka att jag precis var på väg. Annabelle har ett knep för att peka ut det uppenbara.
När jag gick mot dörren ringe det ytterligare en gång. Hannah var en otroligt tålmodig person, så jag undrade varför i all världen mamman skulle bli otålig. Jag brydde mig inte om att titta genom titthålet, jag visste ju redan vem det var. Istället vred jag om nyckeln i låset och såg till Hannah var bakom mig innan jag öppnade dörren.
Då tappade jag hakan.
“ Che… Cheryl? " Hannah tjöt bakom mig, hon hade redan mobilen uppe och satte genast igång att sms'a.
“ Hi Scarlett, how are you? " log Cheryl och talade i sin distinkta brytning.
“ Well, thank you… what…. what are you doing here? " Kamerateamet som följt med henne tryckte nu ned mig och det kändes som att jag skulle kvävas. Det var det sista jag ville eftersom det påminde så mycket om mitt misslyckande vid domarnas hus.
“ Well, to put it simply, each judge was offered a wildcard and I’m here to tell you that you’re my wildcard. You’re going to the live finals! "
Mina händer började skaka okontrollerat. Oavsett hur mycket jag försökte sluta med mitt oönskade beteende, kunde jag inte. Jag hade helt förlorat kontrollen över min kropp. Tårarna som hade hotat att spilla över under de senaste dagarna föll till slut, men de var tårar av lycka. Smärtan försvann när jag hoppade fram och kramade Cheryl med all den styrka jag hade. Hon snubblade tillbaka några steg och stötte in i kameramannen. Jag brydde mig inte, det gjorde inte heller Cheryl. Mina tårar blötte ned hennes t-shirt och påverkade henne till den punkt där hennes egna kinder blev fuktiga av tårar. Den köld i mitt liv försvann plötsligt och ersattes med en evig värme.
I likhet med den dag då jag blev avvisad fanns inga ord för att beskriva exakt hur jag mådde. Ecstasy, upprymdhet, eufori. Dessa var alla helt enkla ord, ord som inte ens kunde börja beskriva hur jag kände i det ögonblicket.
Tårarna slutade inte forsa, fast... Jag försökte inte ens sluta gråta. Min pappa, som fortfarande var på jobbet, fick reda på via telefonen vad som hänt, då min syster, mor, Hannah och så småningom Hannahs mamma trängdes omkring mig, kramade mig och gratulerade mig.
Alla dystra känslor som hade bosatt sig i schaktet i magen hade försvunnit och atmosfären i mitt hus hade förändrats dramatiskt. Nyheterna verkade resa snabbt och snart nog fick jag ta emot samtal från länge förlorade släktingar i Amerika och Australien.
Känslan av upprymdhet var fantastiskt och jag kunde inte ha känt sig mer välsignad. Att erbjudas en sådan otrolig möjlighet på ett silverfat, som bara väntade där för mig att acceptera, det var en gåva. Jag kunde inte ha varit mer tacksam.
---------
Det var näst sista kapitlet... * suck * vad tråkigt :/
När våra telefoner ringde nästa morgon vid den okristliga tiden vid tio, gjorde jag allt för att ignorera dem. Det var Hannah som kröp ut ur det varma,sköna täcket, och stönade när hon grävde i hennes i väska som låg vid foten av min säng. Redan då var jag nöjd med att låta henne svara den som ringde och ignorerade det ständiga surrande från mitt nattduksbord.
Men när Hannahs trötta röst ivrigt skrek: "Louis,"kunde jag inte låta bli att snegla på min telefon. Det var då jag märkte att namnet "Liam" på skärmen. Till skillnad från Hannah var min telefon några centimeter bort från mig. Allt jag behövde göra var att sträcka mig och ta den. När jag tryckte telefonen mot mitt öra, begravde jag mig innanför mitt mörka täckte för att värma upp mig igen. Hannahs ord försvann när jag valde att koncentrera mig på Liams krämigt smidiga röst.
" Hey, " Sa jag nyvaket. " What's up? "
“ Not much, Scar. " Han hade tagit till att använda smeknamnet Harry hade gett mig för flera år sedan. Även om det skulle ha låtit konstigt, eller annorlunda när det kom ifrån någon annans läppar än Harrys, lät det naturligt när Liam sa det. Som om det var han som gett mig smeknamnet. Han harklade sig och sa,
“ I really hope I get the opportunity to show you this house, it’s amazing! " Mina tankar hoppade direkt till X-Factor huset och jag undrade kort vart det låg. Jag ville verkligen fråga, men jag visste att de inte fick säga.
“ I really hope I get to see it too," svarade jag, stängde ögonen och tvingade bort de deprimerande tankarna då jag inte gick vidare vid domarnas hus. Jag ville inte nämna det till pojkarna, som fortfarande var exhalterade att de hade klarat det. Jag ville inte att de skulle tro att jag var känslomässigt instabil och att jag grubblade över detta hinder i mitt liv alldeles för mycket. Oavsett hur mycket jag försökte förneka det visste jag dock att det skulle vara en sorglig tanke som skulle plåga mig för resten av mitt liv. Jag slöt ögonen hårt och försökte att hejda eventuella tårar som hotade att läcka.
“ Anyway, I wish you here, " sa Liam, sedan hördes ett skrammel och en lätt duns i bakgrunden. Han hade satt sig ned. För ett ögonblick funderade jag på hur konstigt det var att inte se honom sitta ner, bara höra honom. Jag ville så gärna vara med honom nu!
" Me too " sa jag och bet i läppen. “ I really miss you already, Liam. "
“ I miss you more."
“ I doubt it, Mr Payne. "
“ I doubt you. "
“ I doubt your face. "
“ I doubt your mum. "
“ I doubt your mum’s face. "
Vår lekfulla skämt fortsatte en stund tills jag började fnittra okontrollerat. Jag slutade tvärt när jag hörde Hannah reta mig och säge till Louis att jag var ett barn. Jag ropade till henne att sluta vara så elak, innan jag satte mig upp och gav henne fingret. Jag hörde Louis skratta genom telefonen och jag antog att han var i samma rum som Liam.
“ Say hi to Louis for me, babe, " sa jag till Liam innan jag bäddade ned mig i det varma täcket igen.
“ No problems. Oh by the way, I was talking to my sisters last night and they were telling me that they’re going to dress up and wear nice clothes to the first live show. I just thought I’d let you know, so that you and Hannah can dress up and go shopping if you want. "
“ Thanks, Liam."
Och så, av det skälet inledde Hannah och jag en lång, stressig men oerhört trevlig dag med shopping . Min familj hade aldrig varit rik, egentligen. Även om jag hade fått utbildning i en fristående skola, och jag bodde i ett hus som kunde betraktas som en herrgård, hade pengarna inte varit lätt tjänade. Mina föräldrar hade båda valt att arbeta långa och hårda timmar så att de kunde ge mig och min äldre syster med bästa möjliga liv. Jag beundrade dem mycket för allt som de gjorde för att göra våra drömmar till verklighet.
Med den livsstil vi ledde innebar att när det gällde att köpa kläder och accessoarer var jag alltid försiktig med hur mycket pengar jag spenderade. Jag tyckte inte om att spendera onödigt mycket på saker man inte kommer att använda i framtiden. Jag var ganska snål med mina pengar.
Därför, när det kom till shopping med Hannah var jag inte bara otroligt kräsen med klänningar jag provat på, jag var också mycket tightfisted. Lyckligtvis hade Hannah varken märkt eller brytt sig.
Vi valde att åka till Arndale i Manchester som erbjöd oss ett bredare utbud av butiker att välja mellan. När vi kom dit, var Hannah snabbt och plockade i butikerna hon gillade och provade på minst sjuttio klänningar i processen. Hon sköt med våld in mig i ett par klänningar också.
När slutet av dagen skymtade och varken Hannah eller jag hade hittat en klänning, började paniken att sätta i. Vi hade beslutat att lämna Topshop ända till slutet och slutligen, med den som enda platsen kvar, gick vi genom de stora dekorativa glasdörrarna, fast beslutna att hitta något som vi kunde ha till Live finalen.
Hannah försvann direkt från min sida och inom tre minuter, hade hon flera klänningar som redan valt ut hängandes på armen. Medans jag skrattade åt henne, gick jag långsamt runt kanten av butiken och blickade fort förbi klänningarna.
“ What about that dress, right there? " Sa Hannah och pekade på en klänning till vänster om mig. Jag vände mig om, tog den och höll galgen i mina händer.
Jag fingrade på Lacy materialet, det var mjukt och delikat i mina små händer. Klänningen i sig hade ett rimligt pris, ett klädesplagg som var i min snåla budget. På dockan, såg den underbar ut och butiken hade den till och med i min storlek. Så, vad var problemet?
“ Try it on! " Uppmanade Hannah mig och nickade mot den förföriska klänningen.
“ I don’t even know if I like it " sa jag. Jag tittade upp och såg Hannah ha ca sju klänningar hängandes över armen och jag bara en. Det här var en väldigt frusterande ansträngning för mig till skillnad från min blonda vän.
“ The thing is, babe, if you leave it here without trying it on, you’re always going to wonder what it would’ve been like if you had tried it on. What if it looks amazing? What if it’s exactly what you want? " Hon gav mig högen av klänningar innan hon gick igenom alla storlekarna, hittade min storlek och gav den till mig med en bestämd blick.
Mitt första intryck av Hannah var en tyst och lugn tjej. När hon alltid var med, fanns det ingen chans i världen att hon skulle betraktas som tyst. När jag hade lärt känna henne, hade hon blivit definitivt ett av de mest högljudda människor jag någonsin träffat. Och argumentera med henne verkade meningslöst. När hon hade bestämt sig för något, var det ingen idé att försöka säga emot. Jag gav henne högen av klänningar, tog klänningen hon plockat ut åt mig, och hängde tillbaka den jag hade valt ut innan.
Vi gick till ombytesbåsen. För Hannah tog det lite längre tid att byta om eftersom hon hade valt ut så många.. För mig tog det bara tio minuter. När jag hade tagit på mig den, var jag glad att upptäcka det passade perfekt. Med Hannah ståendes direkt utanför min dörr och insisterade på att jag skulle skynda mig ut, satte jag på de höga svarta stilettklackar som jag hade köpt tidigare på dagen och klev ut.
Spegelbilden hälsade på mig och jag tittade på min kropp täckt i det mörka Lacy tyget , inklusive mina ben som såg längre ut på grund av klackarna. Klänningen stannade vid låren, ett kvavt utseende som accentuerade alla de rätta kurvorna. Det såg fantastiskt ut på mig och passade mig perfekt. Men det var något saknades, något som inte var riktigt rätt med den här klänningen.
“ It looks good " sa Hannah, rynkade pannan och höll händerna på höfterna.“ but something’s not quite right."
Vi funderade över det för en stund men kom aldrig till någon definitiv slutsats. Jag klev in igen och kastade av mig Lacy klänningen och drog fint ned en annan klänning. En mer enkel svart klänning spetstyg i vissa utskärningar runt magen.
Enkelhet var något jag älskade, och i det ögonblicket då jag satte på mig klänningen, visste jag att jag ville ha den. Det fanns inga tveksamheter då jag skalade av mig klänningen och gick och betalade för den.
Även om jag inte köpte den andra klänningen var jag oerhört glad att jag hade provat den. Hannah hade rätt. Hade jag inte provat den, skulle jag ha tillbringat de närmaste timmarna att fråga mig själv varför. Tänk om den klänningen hade varit precis vad jag hade velat? Vad skulle ha hänt om klänningen hade varit perfekt? Helt otroligt att en klänning fick mig att undra om livet i allmänhet. Det fick mig att inse att jag aldrig kan vara riktigt säker på någonting om jag inte provade på det.
*
Senare samma kväll efter Hannah hade packat alla sina tillhörigheter i hennes väska, satt vi i vardagsrummet och pratade om våra inköp och bytte kontaktuppgifter. Spänningen för Live finalen steg nu, trots att det var ytterligare två veckor kvar.
“ Do you… this is probably a stupid question, but do you think it’ll be hard to go to the Live Finals and know that you could’ve been there… but you aren’t? " Hannah frågade försiktigt, såg mig i ansiktet för att se till att jag inte blev sårad. Jag kunde inte låta bli att titta ner, men efter att hon hade ställt frågan blev hon orolig. “ Oh, gosh! No, stupid question… sorry, I’m being so untactful. "
“ No, not at all! " försäkrade jag henne, och log för att kväva hennes bekymmer. “ Yeah, it will be hard, but it’s about supporting the boys now… it’s not longer about me. "
“ You’re a really noble person, Scarlett." Hennes komplimang sjönk verkligen in. Hannah själv var en otroligt osjälvisk person och veta att hon tänkte så om mig betydde mycket. Jag ställde mig upp och gav henne en stor kram. Hon kramade mig tillbaka, men drog sig undan av att det ringde på dörren.
“ That must be my mum." Hon gjorde en gest mot dörren och gick för att hämta sina väskor.
“ Answer the door! " Ropade Annabelle från övervåningen. Jag himlade med ögonen åt det uppenbara, och ropade tillbaka att jag precis var på väg. Annabelle har ett knep för att peka ut det uppenbara.
När jag gick mot dörren ringe det ytterligare en gång. Hannah var en otroligt tålmodig person, så jag undrade varför i all världen mamman skulle bli otålig. Jag brydde mig inte om att titta genom titthålet, jag visste ju redan vem det var. Istället vred jag om nyckeln i låset och såg till Hannah var bakom mig innan jag öppnade dörren.
Då tappade jag hakan.
“ Che… Cheryl? " Hannah tjöt bakom mig, hon hade redan mobilen uppe och satte genast igång att sms'a.
“ Hi Scarlett, how are you? " log Cheryl och talade i sin distinkta brytning.
“ Well, thank you… what…. what are you doing here? " Kamerateamet som följt med henne tryckte nu ned mig och det kändes som att jag skulle kvävas. Det var det sista jag ville eftersom det påminde så mycket om mitt misslyckande vid domarnas hus.
“ Well, to put it simply, each judge was offered a wildcard and I’m here to tell you that you’re my wildcard. You’re going to the live finals! "
Mina händer började skaka okontrollerat. Oavsett hur mycket jag försökte sluta med mitt oönskade beteende, kunde jag inte. Jag hade helt förlorat kontrollen över min kropp. Tårarna som hade hotat att spilla över under de senaste dagarna föll till slut, men de var tårar av lycka. Smärtan försvann när jag hoppade fram och kramade Cheryl med all den styrka jag hade. Hon snubblade tillbaka några steg och stötte in i kameramannen. Jag brydde mig inte, det gjorde inte heller Cheryl. Mina tårar blötte ned hennes t-shirt och påverkade henne till den punkt där hennes egna kinder blev fuktiga av tårar. Den köld i mitt liv försvann plötsligt och ersattes med en evig värme.
I likhet med den dag då jag blev avvisad fanns inga ord för att beskriva exakt hur jag mådde. Ecstasy, upprymdhet, eufori. Dessa var alla helt enkla ord, ord som inte ens kunde börja beskriva hur jag kände i det ögonblicket.
Tårarna slutade inte forsa, fast... Jag försökte inte ens sluta gråta. Min pappa, som fortfarande var på jobbet, fick reda på via telefonen vad som hänt, då min syster, mor, Hannah och så småningom Hannahs mamma trängdes omkring mig, kramade mig och gratulerade mig.
Alla dystra känslor som hade bosatt sig i schaktet i magen hade försvunnit och atmosfären i mitt hus hade förändrats dramatiskt. Nyheterna verkade resa snabbt och snart nog fick jag ta emot samtal från länge förlorade släktingar i Amerika och Australien.
Känslan av upprymdhet var fantastiskt och jag kunde inte ha känt sig mer välsignad. Att erbjudas en sådan otrolig möjlighet på ett silverfat, som bara väntade där för mig att acceptera, det var en gåva. Jag kunde inte ha varit mer tacksam.
Annons
2 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/onedirecsgroup/503781032/
Visa toppen
Visa sidfoten