KAPITEL 5!

http://sagoromallt.bloggplatsen.se/

Nawe förstår precis. Minns syster har faktist försökt ta självmord flera gnger därför skrev jag av mig i kapitlet av hur jag mindes det. Men jag var c 8-10 år så jag försökte skriva så mycket jag minns. Men händelsen och känslan går verkligen inte att beskriva. Min syster kallar mig hora (när vi bråkar) och fet, att 1D är bögar och allt. Jag kallar henne saker tillbaka hur mycket vi en bråkar så vet jag att vi alltid kommer vara vi.

Vi kommer alltid hålla ihop. Och har alltid gjort. ¨
Nu måste jag skriva av mig...

När jag var c. 9 år och jag hade gått och lagt mig så kom min syster hem. Jag satt nere och kollade på tv med mamma i bara trosor. Hon var uppröd men sa inget och svarade inte på mammas frågor. Efter någon timme när vi skulle gå och lägga sig och mamma gick först upp och tittade i hennes rum. Jag minns hur jag stod nere i trappan när pappa slängde ner hennes lakan och maddrasen. Jag minns den stora blodfläcken som hade flytit in i maddrasen. Jag minns hur jag ståg henne gå mot toalätten med mamma brevid sig och hållde om sin handled.
Hon skreck och grät och sa att hon inte ville. Jag gick tillbaka till tv rummet igen.

När jag slutningen skulle gå upp så minns jag hur min syster och mamma kom in i mitt rum. Min mamma sa:
- Vill du sova hos Jennifer?
Jag bara skakade på huvudet. Jag vet inte varför. Jag kände bara att jag ville vara ifred. Jag kanske gjorde fel val. Men jag ville bara inte. När hon kramade mig god natt skackade hon. Och grät. Hon bad mig snälla. Men jag gjorde det inte. Den natten kunde jag inte sova. På länge.


Förlåt men nu gråter ärligt jag med. Jag klarar knappt att ta upp den här historien. Jag pratade/pratar aldrig med någon om det. Ibland rivs minnena upp igen. Men jag låter tiden läka. Jag hatar att prata om mina kärnslor. Med alla. Särkilt de som känner mig väll. Ibland drömmer jag om hur jag ställer mig upp och bara förklarar allt. Jag vill inte göra folk besvikna.

Min syster, Jennifer, fyller snart 18. Hon har kvar ärren. Hon har ärr över allt. Men hon vill aldrig gå till badhus på grund av dem.

Ibland vill jag bara berätta hela den här historien för folk. Men de skulle inte förstå, för bara folk som har upplevt det förstår det. Men det jar hatar mest är folk som cuttar sig för uppmärksamhet och går och skryter om det.

Det är liksom inte att bara gå och berätta allt.


Att jag skriver det här öppet känns rätt lustigt. För att jag aldrig har förklarart det här för någon. Och jag vet många på bilddagboken som har lagt upp bilder på sin arm och skrivit "sorry alla"... Jag bara längtar tills vissa blir vuxna och förtrålings vis fattat hur patetiskt det är.


Enligt mig är det inget att skoja om. Eller göra för uppmärksamhet.
Skulle jag göra det skulle jag dölja det till mitt liv.
En del av menigen av den här ffen var att få ut mina känslor. På ett sätt känns det facktist bra. Men jag är mest rädd.


För att någon jag känner ska läsa den.
Den var inte menigen att de skulle bli så här mycket. Det bara blev så.
Du behöver inte säga förlåt. För jag förstår.

Herregud..
Jag satt helt ärligt och grät när jag läste allt detta !! Aldrig har jag berättat detta men jag har också försökt till självmord och jag har cuttat mig själv !!
Men jag tycker så synd om dig som var tvungen att uppleva allt det här ! Det är nog lika jobbigt för resten av din familj! Tycker det är väldigt modigt av dig !!
Förstår att det är jobbigt :(

Jag har försökt men inte klarat det på grund utan allt. Ja. Men jag var som sagt ganska liten men det känns om det var igår. Helt ärligt hatar jag att tycka synd om mig själv.
Tack!
Ja det är det ibland.. :/<3

:( <3

Men det finns faktist folk bruckar lägga upp när det handlar om 1D är "Jag missade Nialls twittcam, fuuck!" (t.ex) och sen en bild på deras upp cutade underarm. En till sak. (bara så där om ingeting) är arr det flesta bruckar cutta lite uppe på kinet. Min syster var typ nästan en cm ner i vissa....

Men det där om 1D stör mig grymt mycket. Det är ju liksom inte hela världen att missa en twittcam..


:(<3

Och hoppas inte du har gjort det nu för då blir det pinsamt xd

Nej :o skulle aldrig cutta mig för det ! Jag gjorde det för att jag inte mådde bra ! Mina sår var dock inte så djupa som din systers, och det var bara på en arm! Men jag har fortfarande ärren kvar :/ <3

Jag förstår :/ <3 Det är bara det att de som gör det för uppmärksam het fattar inte hur det kommer skämas sen. Hon vill inte ens gå till simhallen och hon går helst med tröjor med långa armar .. :/<3

måste vara väldigt jobbigt! jag skar mig bara på en arm..
jag ville inte heller visa mina armar men nu så gör jag det för ärren är inte lika synliga..
man ser ju dock lila streck men ja.. :/ <3

Mm.. :/
Min syster har alltid sakt:
- Om farmor dör, dör jag.
Jag säger då alltid tbx:
- Dör du, dör jag.
Helt ärligt. Hon är mitt allt. Vi gör allt tsm. Jag följer med henne ut när hon är rädd och ska röka (hon blev nästan våldtagen en gång så hon är lite mörk rädd), när hon nästan hade blivit våldtagen sov vi i samma rum i c. 2 veckor. Vi sminkar oss tsm. Vi ska gå på bio tsm ikväll. m.m .
Utan henne skulle allting kännas så tomt. Även fast vi bråkar så har vi våra stunder.<3

Ni verkar vara väldigt tajta <3

Det är vi, fast att det är 5 år emellan.<3

det är fyra år mellan mig och min syster. Egentligen 3 men eftersom hon fyller år i Januari och jag i September är det närmare 4 än 3! och även om hon är 4/3 år äldre är vi jätte tajta. Vi kan tycka samma sak om vissa grejer. Vi kan ''leka'' att vi är 3 år,

och därför älskar jag min syster!!

:DDD

:)<3