Saturday 29 September 2012 photo 30/138
|
STOP,
Alla ni som läst den gamla fanficen "What should I do when a part of myself is taken?" och trodde den var avslutad. KÄNN ER LUUURAADE.
Jag hade tråkigt och skrev på 2 kapitel. Men vissa av er kanske har glömt bort vad den handlade om. Den handlade om en tjej som hennes syster tog självmord, då åkte hon och hennes mamma upp till Stockholm och där var One direction. Och hon och Niall hållde på men sedan när Niall var full "gjorde han saker" med henne. Så hoppas att ni kommer ihåg nuu. ^^
Men eftersom blogg.se har stängt ner mitt konto får ni ta det här:
(från kapitel 14)
Han vänder sig om och fortsätter gå. Jag står kvar på gatan. Jag känner hur tårarna fortsätter rinna. Jag ser hur Niall långsamt går iväg med sin gittar. Jag står kvar. Även när jag inte ser honom mer. Vad har hänt? Drömmer jag? Till slut bara sätter jag mig ner. Mitt på gå gatan och väntar. Kanske på att han ska komma tillbaka? Jag vet ärligt inte helt särket själv än. Men en sak vet jag. Han är borta.
________________________________________________________________________________
Kapitel 15.
Jag hatar pennan och suddigummit som ligger framför mig. Jag hatar provet som jag inte ens har börjat på. Jag hatar att jag inte kan någonting. Jag hatar läraren som går runt. Jag hatar eleverna som sitter med huvudet ner i bordet och skriver. Jag hatar ljudet av deras pennor som skriver. Jag hatar eleverna i koridoren som skrattar. Jag hatar att det har gått ett helt år. Jag hatar att du inte har hört av dig. Jag hatar att du inte svarar på mina brev. Jag hatar att du inte följer mig på twitter längre. Jag hatar att du beter dig som om allt är som vanligt. Jag hatar dig. Jag hatar att jag snart ger upp. Jag hatar att jag inte kan fejka leenden. Jag hatar att jag inte kan låtsas att allt är som förut. Jag hatar mig själv. Jag hatar att jag inte är din. Jag hatar att jag saknar dig.
Jag hatar att jag älskar dig. Och jag älskar dig så mycket att jag hatar dig.
Kapitel 16.
Jag stitter nere vid havet. Bernad sitter bredvid mig. Han sitter och tittar ut över havet. Jag skådar honom. Hans vackra päls hänger ner för hans stora kropp. Min bernad. Han lutar sig mot mig och luffsar mig lite i håret. Jag skrattar lite smått och trycker bort han. Jag går ner mot vattnet och går runt lite på stranden. Havets kalla vågor glider fram och tillbaka på mina fötter när jag står där och tittar bort mot horisonten. Bernad drar lite i kopplet och jag flyttar mig och följer med han längs stranden. Han nosar ner i sanden. Jag fnissar till lite och frågar:
- Vad letar du egentligen efter Bernad?
Som om han skulle svara. Han fortsätter dra. Hårdare och Hårdare. Jag små springer bakom honom tills han plötsligt stannar. Han börjar nosa lite längs havskanten och jag ser mig runt omkring. Vi har inte gått så långt märker jag sedan. Även fast det kändes som kilometer. Han stannar upp i nosandet och tittar på mig. Jag sätter mig ner på knä och gräver lite i den ljumna sanden. Jag känner hur jag stötter på något kallt och hårt. Jag gräver lite omkring. Och ser sedan en gammal öl flaska. Jag försöker dra av korken men lyckas inte såklart. Jag lägger ner den i min lilla höft väska i skin. Bernad följer väskan med blicken hela vägen hem. Vad är det med det där brevet egentligen?
Jag slänger upp dörren, kopplar sedan av Bernad och springer upp i mitt rum. När jag slängt av väskan på sängen små springer jag ner till köket. Jag hör hur Bernad knaprar på sin matskåll. Jag ruffsar till honom på huvudet när jag springer förbi. I tredje lådan hittar jag en korkutdragare. Jag springer upp för trappan, in i mitt rum och sätter mig på sängen. Precis när jag slått mig ner så hör jag hur Bernad gnyr utanför. Jag släpper in honom och han hoppar upp i min säng och stirrar på mig och väskan som om jag borde öppna det snart. Jag öppnar väskan och gör allt jag kan för att få upp korken. Efter många pust och stön drar jag upp den. Försiktigt drar jag ut brevet och vecklar upp det.
" Jag vill så gärna släppa taget. Jag vill så gärna lämna allt och sluta vandra genom plågor och smärtor. Jag vill inte vandra. Jag vill lägga mig ner. Jag vill ge upp.
Helt utan andledning. Kanske låter det konstigt. Jag har ett perfekt liv. En mamma, en pappa och en underbar syster. Ändå vill jag inte. Jag vet att folk har det värre än mig. Kanske är det därför jag bara vill släppa taget och flyga ut dit ingen annan varit.
Jag har ingen pojkvän. Men jag är kär. Så att det gör ont. I Martin. Hans leende. Hans ögon, ja hela han är perfekt.
Kanske är det hans fel att jag känner som jag gör. Kanske inte. Kanske för att jag vet att jag inte är så perfek att han någonsin skulle vilja se åt mitt håll.
Meningen med det här brevet är att jag vill få känslorna rinna av mig.
Jag vill göra beslutet att lämna denna världen.
Den ända jag är rädd att lämna är Elinor. Även fast jag vet att hon är stark och kan klara sig själv, vill jag att hon ska ha mig. Jag vill att hon ska kunna ha någon att prata med. Någon som kan trösta henne. Jag är rädd. För att hon ska må som mig. Jag vill bara att hon ska få allt det jag inte får..."
Jag reser mig upp och går med små steg in till min systers gamla rum. Jag ser mig runt omkring. Kläderna de provade den kvällen ligger kvar i hörnet. Gaberoben är öppen, men lakanen är bytna. Jag ryser till och går fram till henne skrivbord och sätter mig försiktigt på stolen. Sätter på datorn och väntar medans den startar. Till och med samma skrivbordbild har hon. Jag och henne på Julafton för 2 år sedan. Jag öppnar hennes mappar. Jag tittar på varenda bild hon har i mappen bilder och låter tårarna rinna. Fortsätter mapp till mapp. När jag kommer till dokumet finns bara ett. Jag trycker upp det.
"Elinor, lova mig en sak. Stanna stark."
Sen är det tom. Jag trycker för att svara. Minuterna går, men till slut låter jag fingrarna glida över tangentbordet och skriver ner:
"Jag ska, för dig."
Jag sparar och stänger sedan av datorn. Låter tårarna åka kana för mina kinder medans jag går in i mitt rum igen och skriver ner på ett papper:
"Kära syster, jag hatar inte dig för att du valde att lämna mig.
Jag hatar bara att jag saknar dig. Jag hatar att jag har ett stort ärr i mitt hjärta på grund av att du inte är i min närhet längre.
Jag vill be dig komma tillbaka.
Men jag vet att det inte kommer att inträffa. Jag kan inte heller fråga varför. För du kan inte svara.
Men jag tänker vandra på jorden och utforska det du inte hann se. Så får du vänta på mig uppe på sjärnona. Men det kommer dröja.
För jag tänker inte lämna den här världen på väldigt länge.
Ta hand om dig.
~ Du är förevigt älskad. Och jag är förevigt din."
Jag lägger det i flaskan och trycker på korken. Cycklar ner till havet och kastar i den. Tårarna har slutat rinna nu. Ärret har börjat läka & jag har börjat förstå. Förstå att det som hände inte hade något med någon att göra, utom henne själv. Förstå att jag inte hade kunnat ändra hennes tankar. Försiktigt blinkar jag upp mot sjärnorna som alldeles nyss börjat tändas över himla valvet. Någonstans där finns hon. Och jag ska dit. Till sjärnorna.
_____________________________________________________
Woho!
Ni som minns och har läst det eller någon annan random som läst det kan ju slänga in någon kommentar.
#idiotiskakommentareringoreras.
Kapitel 15.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/onedirecsgroup/509949144/