May
Saturday 3 November 2012 photo 135/264
|
Change
alltså, jag vet inte om några av er där ute kommer bry er nu eller något liknande. Men jag kände att jag behövde skriva av mig lite, för såhär har jag känt ett tag nu, och vill verkligen får det ur mig, så läs, eller skit i det.
Första gången jag hörde killarna, var när what makes you beautiful hade kommit ut. Jag tyckte faktiskt den var rätt bra, och visade den för min bästis, men hon tyckte absolut inte samma sak. Jag glömde bort killarna efter ett tag, eftersom de inte var så kända precis, och inte många lyssnade på dom.
Men augusti 2012, hände något jag aldrig trodde skulle hända. Jag och en av mina kompisar, satt av någon konstig anledning och lyssnade på killarnas låtar och lyssnade på deras musik. Vi blev totalt sålda på hur bra och duktiga de var. Ända sen den dan, har jag varit en äkta Directioner. Jag har fått en massa skit om att dem är bögar, fula, sämst, äckliga, med mera från andra. Men jag skiter faktiskt i vad andra tycker. Killarna betyder grymt för mig, och jag skulle aldrig kunna tycka något annat bara för att andra gör det.
På bara 2 månader, har jag lärt mig hur underbart bandet är. Lou, Niall, Harry, Zayn och Liam har hjälpt mig så sjukt mycket. Varje gång jag är på dåligt humör, gör alltid deras musik mig glad. Jag kunde aldrig tro att detta skulle hända, jag har aldrig riktigt innan riktigt hittat min musiksmak, men nu äntligen. Ryser av deras musik och sångröster, och jag gråter bara av att se dom på TV. Jag skriker rakt ut om någon nämner namnet 'One Direction' och alltså, jag vet inte vad jag mer kan säga.
Jag är inte vilket fan som helst, det kan jag lova.
Det är säkert svårt att förstå, men ända sen jag började lyssna på One Direction har mitt liv blivit dubbelt så mycket bättre, men samtidigt sämre. Bättre, för att de har gjort mig stark och orkat med att leva. Och sämre för att veta att de är så långt bort ifrån mig, att ingen av dom aldrig kommer bli min, de vet inte ens att jag, Julie Andersson, 12 år gammal existerar.
Jag är så glad för killarnas skull när jag ser dom med andra tjejer, det ända jag vill är att de ska vara lyckliga och må bra. Men samtidigt äter det mig innifrån av avund. Jag skulle dödat för att få träffa dom. Raka av allt mitt hår, offra min arm eller något ännu värre. Jag gråter hur underbara de är. Gråter just nu, det är sjukt, men sant.
Folk tror säkert att jag är som alla andra fans; skrikiga och allt. Och visst, klart som fan att jag skriker, men det är något speciellt långt inne i mig, som inte ens jag kan förklara för mig själv vad det är.
One Direction betyder mest av allt på hela jorden för mig. De betyder lika mycket som mina vänner, familj och släkt, men på ett helt annat sätt. De är som en familj för mig, och jag kommer alltid störta dom upp till 100 %, vad som än händer. Jag gillar de så mycket, så ibland får jag tvångstankar att tänka 'usch, jag gillar egentligen inte ens dom' när jag gillar dom mer än någon någonsin kommer förstå. Det är då jag får dåligt samvete, och mår dåligt i ca en timme. En gång hade jag köpt lösnaglar och så målade jag dom till 1Dnaglar, men helt plötsligt märkte jag att jag hade bitit bort dom. Men jag kunde verkligen inte slänga dom. Skulle haft för dåligt samvete att slänga något som har med 1D att göra, så jag la det i ett papper och pussade på det. Tror det ska ligga här någonstans.
Det är inte bara mina kompisar och jag själv som märker hur galen jag är i killarna. Min familj är helt chockade över mitt beteénde, t.o.m min hund. Jag kom ihåg när jag och några kompisar fick för oss att 1D skulle komma till x - factor den 5:e oktober, och då kunde vi inte åka dit, så jag grät, och skrek, kunde knappt äta eller andas. Jag bara grät, tårarna tog aldrig slut. Om jag hade lugnat ner mej i nån minut och var som vanligt, så bara bröt jag ihop helt plötsligt, och de fattade nästan ingenting. Men sen visade det sig att de skulle komma den 2:a November istället, och fatta vad glad jag och mina kompisar blev. Vi skrek och grät och allt. Vi hade verkligen ställt in oss på att få åka dit, men som ni säkert alla vet, så var det väldigt stor press på biljetterna, och de tog slut på 5 minuter. Den kvällen grät jag också, väldigt, väldigt, väldigt mycket. Min mamma höll om mig, och nästan hon och pappa grät också.
Dagen efter var det lite bättre, men jag kändes helt tom, som om det fanns ett hål i min mage, någonting som saknades.
Som ni märker, betyder killarna allt för mig. Det finns ingen som gjort mig så stark och självständig som dom innan, ingen. De har höjt mitt självförtroende, när det gäller min vikt. Men samtidigt, har jag börjat tänka på det ännu mer. Jag hatar min kropp och allting, och det tror jag mina kompisar märker eftersom jag pratar om det ofta. Mitt mål är att gå ner och bli snygg till den 8:e maj 2013. Men samtidigt känns det helt fel på något sätt. Det är inte killarnas fel att jag känner som jag gör, det är mitt egna.
Deras musik är helt obeskrivligt bra. Jag ryser när de sjunger, och jag kan verkligen inte gå en ända dag utan att lyssna på dom eller sjunga på deras musik. Bara för det satte jag igång Little Things nu. så jävla fin, gråter. Inte nog med att killarna är bäst på att sjunga, och allt. De ser fruktansvärt bra ut också. Äckligt snygga är dom, och jag kan verkligen inte sluta tänka så. Louis med hans fina leénde, Harry med hans underbara röst, Niall med hans vackra skratt, Zayn med hans sätt att vara så cool som han är. Och Liams sätt att vara sig själv. alla är verkligen perfekta. Jag har en favorit, som jag tror att jag inte är ensam om att ha. Lou. Han är lixom.. alltså, det går inte förklara. Han har verkligen allt. han saknar ingenting, verkligen ingenting. Trodde aldrig en sån underbar och vacker människa någonsin skulle födas och komma till jorden. Det sårar mig att han är ca 9 år äldre än mig, och att Eleanor är så mycket finare än jag. Men somsagt är jag så sjukt glad för Louis skull, bara han är glad och lycklig så är jag det.
Det finns en massa fler bra saker jag skulle kunna säga om killarna. Jag vet bara inte vart jag egentligen ska börja. Jag har mest babblat på nu, på allt som har kommit upp i huvudet än så länge. Dock är det redan en väldigt lång text detta, men jag tvingade inte er att läsa, bara att jag fick dela med mig av min kärlek till bandet inför några andra, som verkligen förstår vad jag menar. Har ni någon gång varit med om att ni gillar killarna så mycket, att ni nästan tycker det är löjligt? Det är ju inte det egentligen, men att man tycker så. Det har jag, och fattar inte hur jag kan tänka så. 1D är de mest betydelsefulla människorna jag vet, jag skulle göra allt för dom. dödat mig själv om det vore så. För jag kommer alltid vara en Directioner, vad som än händer och vad som alla andra än tycker. Jag är ännu inte nöjd med min förklaring till hur jag tycker om One Direction. Men tro mig, det är mer än detta, och så himla mycket starkare. Jag kan känna i hjärtat hur mycket jag älskar dom, det gör ont, men ändå är det så himla underbart.
Vet inte vart jag ska fortsätta. Om jag ens ska fortsätta, ingen bryr sig väl ändå. För ingen kan förstå hur det har känts för mig i alla år när jag blev mobbad på lågstadiet, mist en jag älskade över hela mitt hjärta. Blivit puttad och skrattad åt, och inte ens vågat eller velat gå till skolan. De ända som gör mig stark är killarna. Om någon säger att de finns, känns det väl.. okej. Men bara av att veta att killarna gör de det älskar, utan att de säger något till mig, gör mig starkare på något sätt.
Jag vill bara skita i allt dåligt, och flytta till London. jag vill bo där resten av mitt liv och bara njuta utav livet så länge det går.
Alla, och då menar jag verkligen alla i bandet är så grymt mycket värda. Det gör ont att veta att det finns haters där ute, som skickar hatmail, snackar skit och allting. Varför hålla på så? Snälla sluta, killarna gör bara det de älskar. De gör inget för att göra någon ledsen. Låt det vara snälla, jag ber er.
Ända sen bandet bildades har Lou, Harry, Niall, Zayn och Liam utvecklats så himla mycket. De har blivit helt fantastiska dansare, sångare och allting. Jag älskar allt med dom. Min vägg här hemma är nästan proppfull med affischer, och jag ska önska mig så himla mycket 1D saker i julklapp. Ni kanske inte alls tycker detta är intressant, men det är mina känslor och det är såhär jag känner. Det pirrar i magen varje jävla gång jag tänker på dem, och det är en sån sjukt skön känsla. Jag har fortfarande inte fattat att jag och mina kompisar fick biljetter till den 8:e maj 2013, för då skulle jag har skrikit rakt ut och gjort hela kvarteret döva. Min dröm ska gå i uppfyllelse, jag ska få se dom jag älskar mest i hela världen. Jag ska få se mina favoritkillar gör det de tycker bäst om. ryser bara av att tänka på det. den 8:e maj kommer vara den bästa dan och det bästa datumet i hela mitt liv. och 2013 kommer vara det absoluta bästa året. Min första konsert. Kommer vara ett minne för livet, något som aldrig glöms bort.
Jag älskar verkligen dehär killarna, och skulle göra allt för att de skulle må bra resten av deras liv, utan sjukdomar m.m. Som jag kanske sa, tål jag inte när folk skojar om 1D. En gång sa pappa för att vara rolig; ''Jag är iallafall inte rädd för skedar..'' och ni kanske bara skulle skrattat eller något liknande, men vet ni hur jag reagerade? Jag skrek och grät på han och sa hur dum han var. Jag blev förbannad och han blev såklart skitförvånad. samma sak när han kallade killarna för ''töntiga/löjliga pojkband''
Jag vet inte hur jag mer ska förklara detta. Det är sjukt att på såhär kort tid, har killarna fått mig att känna såhär. Jag har verkligen hittat de rätta, som jag kommer vilja lyssna och följa på i resten av mitt liv. Jag kommer aldrig få för mig att svika dom. One Direction, Louis, Harry, Niall, Zayn och Liam, tack för att ni finns. Utan er hade jag seriöst inte klarat mig. Det är ni som har fått mig orka, och det är tack vare er jag står här idag. Allt skulle vara sämst om inte ni fanns. Lova att hålla ihop med varandra, lova varandra det, snälla ni.
tre ord, men ändå så starka att jag nästan vill gråta,
jag älskar er. ♥
och det är verkligen sant, verkligen, verkligen, verkligen sant.
Annons
Anonymous
Sun 4 Nov 2012 18:00
Så bra text! :')
känner precis samma med vissa saker, men vill inte säga eller skriva ut om de. Men aw, så fint!
känner precis samma med vissa saker, men vill inte säga eller skriva ut om de. Men aw, så fint!
Anonymous
Sun 4 Nov 2012 18:01
Vi två har samma tröja som Zayn, btw! :D Nirvana..haha :)
jjulieandersson
Mon 5 Nov 2012 21:50
åh tack! nä men det är lugnt, hihi!
joo, jag vet, haha, coolt ju :D
joo, jag vet, haha, coolt ju :D
kristinstyles ☆
Sat 3 Nov 2012 22:27
ÅH TVILLING JAG HAR HITTAT DIG närå, men exakt exakt exakt exakt samma sak! ♥
kristinstyles ☆
Mon 5 Nov 2012 21:52
jaha men jag menade att jag inte hade någon :'(
men glad för din skull! ♥♥
men glad för din skull! ♥♥
ziamship
Sat 3 Nov 2012 17:42
Känner exakt samma, killarna har hjälpt mig att se framåt och de gör så jag ler. De hjälper mig igenom varje dag, bara att läsa deras tweet eller se bilder på dom. De har hjälpt mig igenom många saker som hänt och jag kan aldrig tacka de tillräckligt.
De är underbara! <3
De är underbara! <3
jjulieandersson
Sat 3 Nov 2012 21:40
Åh ja, det går nästan inte förklara hur underbara de är, älskar dom så det gör ont! <3
36 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/onedirecsgroup/510856687/
Visa toppen
Show footer