Sunday 9 December 2012 photo 128/133
![]() ![]() ![]() |
okej, hata mig inte nu!
Jag har länge funderat på att skriva en fanfic.. men jag känner inte att jag har tiden osv. (så börjar jag får ni ha tålamod) men här kommer ett smakprov på en novell jag skrev nyss i skolan. Den är baserad på en SANN historia, bara så ni vet det. Det skulle betyda väldigt mycket om ni typ skrev om ni tycker jag är bra på att skriva och sånt eftersom det är viktigt när man läser en fanfic. :D så era kommentarer här kanske gör att jag bestämmer mig för att skriva en eller inte ;)
tack på förhand :D här kommer den. (förlåt om orden sitter ihop det blev så när jag klistrade in, så är det inte annars i novellen)
"Vi ses i Himlen"
Johanna är en 15 år, en tonåring precis som alla andra i hennes ålder. Hon bär på en mörk hemlighet, en hemlighet som bara hon vet. Johanna har vänner, några få, som hon verkligen litar på, speciellt Ellen. Hon umgås med dem i stort sett hela tiden, och hon försöker att sova hos dem så ofta som möjligt. Hon har en anledning, men den vet ingen förutom hon själv. Varje dag går Johanna hem meden klump i magen, det är hon van vid, hon har haft den där i flera år nu. Hon försöker ofta dölja smärtan, men det går inte så bra.
Johanna går hem och virar sin halsduk tätare kring sig, det är februari, 25 februari om man skall vara exakt. Hon går och funderar, livet, vad är det som gör att man ett liv? Hon suckar, hon skulle aldrig våga lämna jorden ändå, hon drar upp ärmen på sin jacka och studerar sina ärr. Hon vill inte göra dem egentligen, men smärtan försvinner då, för ett tag. Hon skyndar sig att dra ner ärmen igen, det är kallt, men vad annat hade man förväntat sig? Det är vinter i Sverige, i Göteborg. Johanna tar upp sin mobil ur jackfickan och kollar på klockan och svär högt för sig själv, hon är sen, hon vet att det kommer orsaka trubbel hemma. Hon börjar småspringa lite för att hinna i tid och 20.02 står hon utanför porten, slår in koden och rycker upp dörren. En djup värme möter henne och hon stampar av snön från skona och börjar gå. Hon går upp för trappan men börjar snart småspringa. Hon stannar utanför sin dörr och trycker lätt ner handtaget och möts av en doft av kyckling. "Jag är hemma!" ropar hon och hon hänger av sig jackan, tar av sig skorna och går in i köket. Hon möts av ett leende från sin mamma och hon ler tillbaka. "Är inte pappa hemma?" säger hon undrande till sin mamma. Hennes mamma skulle precis öppna munnen när Johanna känner en hand på sin axel och hon vänder sig om och kollar rakt in i sin pappas isblå ögon. "Du är sen…" säger han. "Jag vet, förlåt" svarar hon och känner att klumpen i sin mage växa. Hon blundar och känner ett hårt slag mot sin kind. Hon tänker inte gråta, hon vill inte visa sig svag. Hon kollar in i sin pappas ögon en gång till innan hon ser att hans hand höjs ännu en gång, hon blundar och slaget träffar hennes kind, igen. Hon kollar upp och möter han sögon och puttar honom åt sidan, går ut i hallen och tar på sig skorna och jackan. "Vart tror du att du är på väg?" hör hon honom ryta till och hon kollar in i hans ögon en sista gång, "ut, tänker inte stanna här en sekund till" säger hon innan hon smäller igen dörren.
Hon springer ner för trapporna och öppnar den tunga port dörren. Hon huttrar till, hon glömde både halsduk, mössa och vantar, men aldrig att hon tänker gå tillbaka. Hon tar luvan över huvudet och drar jackärmarna över händerna och går. Hon vet inte vart hon skall gå, men hon går.
Hon tar upp mobilen ur jackfickan och samtidigt som hon går kollar hon ner i mobilen. Hon funderar på vem hon kan ringa när hon hör hur en bil tutar. Hon kollar upp från mobilen och går snabbt åt sidan. Hon insåg att hon hade gått rakt ut på vägen. "Varför kunde han inte bara köra på mig så slipper jag denna skiten?" tänker hon och suckar. Hon kollar ner i mobilen igen och låter tummen glida på skärmen för att hitta den hon skulle ringa. Hon hittade Ellens nummer och för mobilen mot örat och hör ton efter ton komma ut från mobilen och hörtillslut ett lätt "hallå?" i örat. Hon suckar och svarar med "hej Ellen, kan jag sova hos dig i natt?" Ellen är tyst ett tag men svarar sedan "Jo, visst,det kan du!" och de fortsätter att prata ett tag och bestämmer att Johanna ska komma över så snabbt som möjligt. Hon trycken på röd lur och ler lite för sig själv, underbart att hon får ha så fina vänner. Hon för handen in i sin jackficka och känner sedan att busskortet ligger där, toppen. Tyst går hon mot busshållplatsen och bussen kommer precis i tid, underbart. Hon sätter sig på en plats och någon sekund senare sätter sig någon jämte henne. Hon känner en svag doft av alkohol och rynkar på näsan och lutar sig sedan bakåt och stänger ögonen.
10 minuter senare vaknar hon upp av att en hand läggs på hennes axel och hon kollar upp och möts av en leende busschafför. "Det är sista stationen nu hjärtat!" säger hon och Johanna suckar, tackar och reser sig upp. Hon missade visst sin hållplats. Hon börjar gå åt höger när hon hör röster bakom sig, hon orkar inte bry sig utan fortsättet. Rösterna kommer närmare och närmare och honbörjar känna obehag. Hon börjar gå snabbare och snart så springer hon, springer för livet. Stegen bakom henne ökar och hon svänger in på en gata lite längre bort och suckar av lättnad, de försvann. Hon fortsätter gå och hör rösterna bakom sig igen och börjar springa tills hon inser att vägen tar slut. Hon svär och försöker hitta någon väg ut men hon är fast. Hon sätter sig på en trappa iett hörn och hon hoppas på att de inte ska upptäcka henne där men det är försent. "Jaså, väntar du här på oss hjärtat?" säger en manlig röst och hon kollar upp, hon känner genast igen honom, hennes förra pojkvän. "Lämna mig ifred, vill inte ha med dig att göra mer" slinker ut från hennes mun och han skrattar. "Johanna, lilla Johanna, så lätt blir man inte av med mig!" säger han och rycker tag i henne. Han granskar hennes ansikte och hon känner doften av alkohol. "Kunde du inte lämna flaskan idag heller? Du borde söka hjälp!" säger hon spydigt och han kollar hotfullt på henne med sina brun-svarta ögon. "Håll tyst" säger han och hon känner att greppet kring hennes jacka blir hårdare."Lämna mig i fred, jag ska hem till Ellen." han skrattar. "Hem till Ellen? Nu?Lämnade inte din pappa dig ifred denna gången heller?" säger han spydigt och hon känner att tårarna vill tränga fram. Han vet om allting, och han fanns alltid där för henne, men det ändrades. Hon försöker glömma av att hon berättat det för honom, det funkade rätt bra, tills nu. Han släpper taget om henne och hon suckar lättnat men någon sekund senare så känner hon ett slag mot sin kind."Vad håller du på med?" säger hon argt med handen för kinden och hon hör hur gänget skrattar. "Jag gör det jag känner att du förtjänar" svarar han och hon ger honom en tom blick. Han vet mycket väl om hur hon känner. Han höjer armen och måttar ett till slag mot hennes mage och hon tar sig för magen frustande och hennes ben gör vika. Hon faller mot marken och hon hör skrattet klinga i hennes öron. Hon känner ett slag till mot magen, ännu ett till och hon kollar upp mot killen hon en gång älskat och han ger henne ett svart leende, måttar en spark mot hennes mage och allt blir svart.
Johanna vaknar upp senare av en otrolig värk och hon gör ett försök att sätta sig upp men det tar emot. Hon försöker minnas vad som hänt men det enda hon ser är ett par brun-svarta ögon som kollar mot henne. Hon känner hur tårarna rinner ner för hennes kind och hon för handen snabbt mot kinden för att torka bort tårarna, han är inte värd smärtan. Hon gör ett till försök att sätta sig upp och lyckas och tar sedan upp mobilen ur fickan. 10 missade samtal från Ellen,toppen. Hon ska precis trycka på ring när hon inser att hon aldrig tänker visa sig såhär inför Ellen, hennes bästa vän. Hon lägger mobilen i fickan igen och försöker resa sig upp, det gick. Hon ler stolt och börjar gå och hon känner smärtan men hon orkar inte bry sig. Hennes smärta i hjärtat är ändå större, hon har varit med om värre. Hon styr sina steg ut från gränden och börjar gå sakta framåt. Hon tar upp mobilen igen och suckar, 14 missade samtal, Ellen är envis.Hon ler lite och trycker upp nytt sms och skriver in ett snabbt. "förlåt, jag fick förhinder, men kommer om någon minut. Har du lust att möta mig?" och hon trycker på sänd och någon sekund senare får hon svar. "Johanna, du skrämde livet ur mig! Gå mot Hemköp, vi möts där!" och hon skriver snabbt in förlåt och att de snart ses och lägger ner mobilen. Hon styr stegen mot hemköp men något får henne att tveka. Hon vill först och främst inte visa sig såhär inför Ellen,och sedan så känner hon att hennes hjärta inte orkar med mer smärta. Hon kollar mot sina handleder och ser de djupa ärren, det var sättet att dölja smärtan hon bar på. Hon ser sig om och ser bilarna hastigt åka förbi. Hon känner sig utmattad och vet inte vart hon skall ta vägen och hon börjar gå igen, i felriktning. Hon insåg det nyss, hon orkar inte mer. Hon går bort, förbi stationen, förbi alla andra och kollar ut mot spåret. Något säger henne att hon inte skall göra det, men ändå ville hon det. Hon tar upp mobilen och ser ett sms från Ellen, sin bästa kompis. "Johanna, vart är du? Sluta skrämma livet ur mig, snälla?" och hon ler ett svagt leende och låser mobilen och lägger ner den. Hon tänker inte gå dit. Hon styr stegen mot tågrälsen, den ser otroligt inbjudande ut. Hon tar upp mobilen igen, lägger ner den, tar upp den igen,suckar och trycker på nytt meddelande. Hon tar ett djupt andetag och känner en tår strippa fram, hon har bestämt sig. Hon skriver ett meddelande, klickar på att hon ska skicka till Ellen, Fanny, Simone och Sara, läser igenom orden igen och skickar. Nu finns det ingen återvändo, hon kollar mot sms:et hon precis har sänt till dem och ler. Hon ser tåget komma närmare och närmare, hon känner hur telefonen vibrerar mer och mer men hon kollar inte. När tåget är cirka 20 meter ifrån henne kollar hon ner på sin mobil och läser meddelandet en gång till"Förlåt, jag älskar er, men jag orkar inte mer, jag hoppar om någon minut,sakna mig inte för mycket, jag kommer och hälsar på, men som ande. Glöm inte av att jag älskar er, så sjukt mycket. Tack för allt, vi ses i himlen" hon släpper mobilen, tåget är endast 5 meter ifrån henne nu, hon tar ett djupt andetag och springer. "Förlåt Ellen, jag älskar dig" säger hon innan hon ser strålkastarna komma emot henne och allt blir svart. <o:p></o:p>
Johanna är en 15 år, en tonåring precis som alla andra i hennes ålder. Hon bär på en mörk hemlighet, en hemlighet som bara hon vet. Johanna har vänner, några få, som hon verkligen litar på, speciellt Ellen. Hon umgås med dem i stort sett hela tiden, och hon försöker att sova hos dem så ofta som möjligt. Hon har en anledning, men den vet ingen förutom hon själv. Varje dag går Johanna hem meden klump i magen, det är hon van vid, hon har haft den där i flera år nu. Hon försöker ofta dölja smärtan, men det går inte så bra.
Johanna går hem och virar sin halsduk tätare kring sig, det är februari, 25 februari om man skall vara exakt. Hon går och funderar, livet, vad är det som gör att man ett liv? Hon suckar, hon skulle aldrig våga lämna jorden ändå, hon drar upp ärmen på sin jacka och studerar sina ärr. Hon vill inte göra dem egentligen, men smärtan försvinner då, för ett tag. Hon skyndar sig att dra ner ärmen igen, det är kallt, men vad annat hade man förväntat sig? Det är vinter i Sverige, i Göteborg. Johanna tar upp sin mobil ur jackfickan och kollar på klockan och svär högt för sig själv, hon är sen, hon vet att det kommer orsaka trubbel hemma. Hon börjar småspringa lite för att hinna i tid och 20.02 står hon utanför porten, slår in koden och rycker upp dörren. En djup värme möter henne och hon stampar av snön från skona och börjar gå. Hon går upp för trappan men börjar snart småspringa. Hon stannar utanför sin dörr och trycker lätt ner handtaget och möts av en doft av kyckling. "Jag är hemma!" ropar hon och hon hänger av sig jackan, tar av sig skorna och går in i köket. Hon möts av ett leende från sin mamma och hon ler tillbaka. "Är inte pappa hemma?" säger hon undrande till sin mamma. Hennes mamma skulle precis öppna munnen när Johanna känner en hand på sin axel och hon vänder sig om och kollar rakt in i sin pappas isblå ögon. "Du är sen…" säger han. "Jag vet, förlåt" svarar hon och känner att klumpen i sin mage växa. Hon blundar och känner ett hårt slag mot sin kind. Hon tänker inte gråta, hon vill inte visa sig svag. Hon kollar in i sin pappas ögon en gång till innan hon ser att hans hand höjs ännu en gång, hon blundar och slaget träffar hennes kind, igen. Hon kollar upp och möter han sögon och puttar honom åt sidan, går ut i hallen och tar på sig skorna och jackan. "Vart tror du att du är på väg?" hör hon honom ryta till och hon kollar in i hans ögon en sista gång, "ut, tänker inte stanna här en sekund till" säger hon innan hon smäller igen dörren.
Hon springer ner för trapporna och öppnar den tunga port dörren. Hon huttrar till, hon glömde både halsduk, mössa och vantar, men aldrig att hon tänker gå tillbaka. Hon tar luvan över huvudet och drar jackärmarna över händerna och går. Hon vet inte vart hon skall gå, men hon går.
Hon tar upp mobilen ur jackfickan och samtidigt som hon går kollar hon ner i mobilen. Hon funderar på vem hon kan ringa när hon hör hur en bil tutar. Hon kollar upp från mobilen och går snabbt åt sidan. Hon insåg att hon hade gått rakt ut på vägen. "Varför kunde han inte bara köra på mig så slipper jag denna skiten?" tänker hon och suckar. Hon kollar ner i mobilen igen och låter tummen glida på skärmen för att hitta den hon skulle ringa. Hon hittade Ellens nummer och för mobilen mot örat och hör ton efter ton komma ut från mobilen och hörtillslut ett lätt "hallå?" i örat. Hon suckar och svarar med "hej Ellen, kan jag sova hos dig i natt?" Ellen är tyst ett tag men svarar sedan "Jo, visst,det kan du!" och de fortsätter att prata ett tag och bestämmer att Johanna ska komma över så snabbt som möjligt. Hon trycken på röd lur och ler lite för sig själv, underbart att hon får ha så fina vänner. Hon för handen in i sin jackficka och känner sedan att busskortet ligger där, toppen. Tyst går hon mot busshållplatsen och bussen kommer precis i tid, underbart. Hon sätter sig på en plats och någon sekund senare sätter sig någon jämte henne. Hon känner en svag doft av alkohol och rynkar på näsan och lutar sig sedan bakåt och stänger ögonen.
10 minuter senare vaknar hon upp av att en hand läggs på hennes axel och hon kollar upp och möts av en leende busschafför. "Det är sista stationen nu hjärtat!" säger hon och Johanna suckar, tackar och reser sig upp. Hon missade visst sin hållplats. Hon börjar gå åt höger när hon hör röster bakom sig, hon orkar inte bry sig utan fortsättet. Rösterna kommer närmare och närmare och honbörjar känna obehag. Hon börjar gå snabbare och snart så springer hon, springer för livet. Stegen bakom henne ökar och hon svänger in på en gata lite längre bort och suckar av lättnad, de försvann. Hon fortsätter gå och hör rösterna bakom sig igen och börjar springa tills hon inser att vägen tar slut. Hon svär och försöker hitta någon väg ut men hon är fast. Hon sätter sig på en trappa iett hörn och hon hoppas på att de inte ska upptäcka henne där men det är försent. "Jaså, väntar du här på oss hjärtat?" säger en manlig röst och hon kollar upp, hon känner genast igen honom, hennes förra pojkvän. "Lämna mig ifred, vill inte ha med dig att göra mer" slinker ut från hennes mun och han skrattar. "Johanna, lilla Johanna, så lätt blir man inte av med mig!" säger han och rycker tag i henne. Han granskar hennes ansikte och hon känner doften av alkohol. "Kunde du inte lämna flaskan idag heller? Du borde söka hjälp!" säger hon spydigt och han kollar hotfullt på henne med sina brun-svarta ögon. "Håll tyst" säger han och hon känner att greppet kring hennes jacka blir hårdare."Lämna mig i fred, jag ska hem till Ellen." han skrattar. "Hem till Ellen? Nu?Lämnade inte din pappa dig ifred denna gången heller?" säger han spydigt och hon känner att tårarna vill tränga fram. Han vet om allting, och han fanns alltid där för henne, men det ändrades. Hon försöker glömma av att hon berättat det för honom, det funkade rätt bra, tills nu. Han släpper taget om henne och hon suckar lättnat men någon sekund senare så känner hon ett slag mot sin kind."Vad håller du på med?" säger hon argt med handen för kinden och hon hör hur gänget skrattar. "Jag gör det jag känner att du förtjänar" svarar han och hon ger honom en tom blick. Han vet mycket väl om hur hon känner. Han höjer armen och måttar ett till slag mot hennes mage och hon tar sig för magen frustande och hennes ben gör vika. Hon faller mot marken och hon hör skrattet klinga i hennes öron. Hon känner ett slag till mot magen, ännu ett till och hon kollar upp mot killen hon en gång älskat och han ger henne ett svart leende, måttar en spark mot hennes mage och allt blir svart.
Johanna vaknar upp senare av en otrolig värk och hon gör ett försök att sätta sig upp men det tar emot. Hon försöker minnas vad som hänt men det enda hon ser är ett par brun-svarta ögon som kollar mot henne. Hon känner hur tårarna rinner ner för hennes kind och hon för handen snabbt mot kinden för att torka bort tårarna, han är inte värd smärtan. Hon gör ett till försök att sätta sig upp och lyckas och tar sedan upp mobilen ur fickan. 10 missade samtal från Ellen,toppen. Hon ska precis trycka på ring när hon inser att hon aldrig tänker visa sig såhär inför Ellen, hennes bästa vän. Hon lägger mobilen i fickan igen och försöker resa sig upp, det gick. Hon ler stolt och börjar gå och hon känner smärtan men hon orkar inte bry sig. Hennes smärta i hjärtat är ändå större, hon har varit med om värre. Hon styr sina steg ut från gränden och börjar gå sakta framåt. Hon tar upp mobilen igen och suckar, 14 missade samtal, Ellen är envis.Hon ler lite och trycker upp nytt sms och skriver in ett snabbt. "förlåt, jag fick förhinder, men kommer om någon minut. Har du lust att möta mig?" och hon trycker på sänd och någon sekund senare får hon svar. "Johanna, du skrämde livet ur mig! Gå mot Hemköp, vi möts där!" och hon skriver snabbt in förlåt och att de snart ses och lägger ner mobilen. Hon styr stegen mot hemköp men något får henne att tveka. Hon vill först och främst inte visa sig såhär inför Ellen,och sedan så känner hon att hennes hjärta inte orkar med mer smärta. Hon kollar mot sina handleder och ser de djupa ärren, det var sättet att dölja smärtan hon bar på. Hon ser sig om och ser bilarna hastigt åka förbi. Hon känner sig utmattad och vet inte vart hon skall ta vägen och hon börjar gå igen, i felriktning. Hon insåg det nyss, hon orkar inte mer. Hon går bort, förbi stationen, förbi alla andra och kollar ut mot spåret. Något säger henne att hon inte skall göra det, men ändå ville hon det. Hon tar upp mobilen och ser ett sms från Ellen, sin bästa kompis. "Johanna, vart är du? Sluta skrämma livet ur mig, snälla?" och hon ler ett svagt leende och låser mobilen och lägger ner den. Hon tänker inte gå dit. Hon styr stegen mot tågrälsen, den ser otroligt inbjudande ut. Hon tar upp mobilen igen, lägger ner den, tar upp den igen,suckar och trycker på nytt meddelande. Hon tar ett djupt andetag och känner en tår strippa fram, hon har bestämt sig. Hon skriver ett meddelande, klickar på att hon ska skicka till Ellen, Fanny, Simone och Sara, läser igenom orden igen och skickar. Nu finns det ingen återvändo, hon kollar mot sms:et hon precis har sänt till dem och ler. Hon ser tåget komma närmare och närmare, hon känner hur telefonen vibrerar mer och mer men hon kollar inte. När tåget är cirka 20 meter ifrån henne kollar hon ner på sin mobil och läser meddelandet en gång till"Förlåt, jag älskar er, men jag orkar inte mer, jag hoppar om någon minut,sakna mig inte för mycket, jag kommer och hälsar på, men som ande. Glöm inte av att jag älskar er, så sjukt mycket. Tack för allt, vi ses i himlen" hon släpper mobilen, tåget är endast 5 meter ifrån henne nu, hon tar ett djupt andetag och springer. "Förlåt Ellen, jag älskar dig" säger hon innan hon ser strålkastarna komma emot henne och allt blir svart. <o:p></o:p>
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
& skulle läsa!!
Och du vet var du har mig om du behöver prata! :'/
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Grymt bra och du borde verkligen..skriva en fanfic!!
Vill läsa!! <3
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
På mpnga ställen är det ord som sitter ihop, det är lite småjobbigt men annars otroligt bra!:D
![](http://cdn08.dayviews.com/111/_u2/_u1/_u9/_u2/_u6/_u8/u2192681/1383567678_m_1.jpg)
ska du ha en ff med påhittade roller eller sådär några andra får en roll?:)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/111/_u2/_u1/_u9/_u2/_u6/_u8/u2192681/1383567678_m_1.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/111/_u1/_u8/_u8/_u9/_u0/_u1/u1889013/1390430494_m_1.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
men kanske händer något liknande, får se:)<3
![](http://cdn08.dayviews.com/111/_u1/_u8/_u8/_u9/_u0/_u1/u1889013/1390430494_m_1.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
51 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/onedirecsgroup/511652370/