May
Monday 10 December 2012 photo 34/120
|
Change
Dream catcher prolouge...
Jag såg hur brevbäraren lämnade gatan. I maximal fart sprang jag ut - alldeles bar om fötterna och kikade ned i brevlådan. Ett brunt kuvert från London's university låg där och vilade emot plåtväggen av brevlådan. Jag lyfte upp det och gick tillbaka in i trähuset. Jag slog mig ned på barstolen framför det höga bordet.
"To Katherine Wet" stod det med tryckta bokstäver.
Nyfiket öppnade jag brevet och tog upp pappret. Jag synade det och mitt hjärta föll till foten när jag läste.
"We are so sorry to inform you that you have not entered the photo line at the London university."
Detta jag velat så mycket. Det jag drömt om sen jag fick en kamera av pappa på min 11 årsdag. Tydligen var jag inte tillräckligt skicklig. Tårarna brände bakom ögonlocket. I all fart flög jag ned från stolen och rusade upp på mitt rum. Det gjorde inte saken bättre att få syn på fotografiet av mig och min mamma över sängen. Fotot var precis taget innan mamma omkom i cancer. Jag föll pladask på sängen och tårarna vällde fram. Solen sken starkt och snön skymtade utanför fönstret. 1 januari var alltid likadan. Så kändes det i alla fall. Min Nikon kamera låg på skrivbordet och skrek efter att få användas. Jag hörde hur pappa klampade in i hallen och föreställde mig själv hur det såg ut. Hela han var till 99 procent full av snö och han stönade över hans våta fötter.
"Kate? Are you home?" ropade han från nedervåningen.
Egentligen kanske det bästa var att svara, torka bort tårarna och låtsas vara glad. Kanske, kanske inte. Jag harklade mig till svars och reste mig upp. Jag satte på min laptop och satte mig i sängen med den i knät. Rebecca hade just lagt upp en bild. Den föreställde fem killar. One Direction, stod det textat under.
Prologen ute! Och ja, kommer att ha med 1D att göra.
Skulle ni läsa?
Jag såg hur brevbäraren lämnade gatan. I maximal fart sprang jag ut - alldeles bar om fötterna och kikade ned i brevlådan. Ett brunt kuvert från London's university låg där och vilade emot plåtväggen av brevlådan. Jag lyfte upp det och gick tillbaka in i trähuset. Jag slog mig ned på barstolen framför det höga bordet.
"To Katherine Wet" stod det med tryckta bokstäver.
Nyfiket öppnade jag brevet och tog upp pappret. Jag synade det och mitt hjärta föll till foten när jag läste.
"We are so sorry to inform you that you have not entered the photo line at the London university."
Detta jag velat så mycket. Det jag drömt om sen jag fick en kamera av pappa på min 11 årsdag. Tydligen var jag inte tillräckligt skicklig. Tårarna brände bakom ögonlocket. I all fart flög jag ned från stolen och rusade upp på mitt rum. Det gjorde inte saken bättre att få syn på fotografiet av mig och min mamma över sängen. Fotot var precis taget innan mamma omkom i cancer. Jag föll pladask på sängen och tårarna vällde fram. Solen sken starkt och snön skymtade utanför fönstret. 1 januari var alltid likadan. Så kändes det i alla fall. Min Nikon kamera låg på skrivbordet och skrek efter att få användas. Jag hörde hur pappa klampade in i hallen och föreställde mig själv hur det såg ut. Hela han var till 99 procent full av snö och han stönade över hans våta fötter.
"Kate? Are you home?" ropade han från nedervåningen.
Egentligen kanske det bästa var att svara, torka bort tårarna och låtsas vara glad. Kanske, kanske inte. Jag harklade mig till svars och reste mig upp. Jag satte på min laptop och satte mig i sängen med den i knät. Rebecca hade just lagt upp en bild. Den föreställde fem killar. One Direction, stod det textat under.
Annons
Anonymous
Mon 10 Dec 2012 19:26
i would
Anonymous
Mon 10 Dec 2012 18:40
Jag skulle! :3
Anonymous
Mon 10 Dec 2012 18:15
Om jag skulle!
Anonymous
Mon 10 Dec 2012 17:48
Jag skulle :))
Anonymous
Mon 10 Dec 2012 17:30
jag skull läsa :)
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/onedirecsgroup/511662650/
Visa toppen
Show footer