Wednesday 16 October 2013 photo 16/48
|
Danielle, min ängel.
Eleanor sätter sig spikrakt upp is sängen. Svetten klibbar emot hennes rygg och hennnes bruna ögon är vidöppna. Hennes bruna vågiga hår står åt alla håll och hon ser livrädd ut. Hennes hjärta slår i hög fart och hon andas snabbt. Hon hade drömt om det igen, den hemska mardrömmen som aldrig ville lämna hennes huvud. Minnena kommer tillbaka, hur hon hade suttit i sin säng en vanlig fredag eftermiddag och pratat med Danielle i mobilen. Inte visste hon då vad som skulle hända inom några minuter. Men det var hennes fel, det var hennes fel att Danielle inte längre finns kvar. En tår föll ner för hennes kind, det var verkligen hennes fel.
Tillbakablick.
-Jag drömde om änglar igen. Sa Eleanor och lutade sig bakåt mot sängkarmen.
-Jaså, vem drömde du om? frågade Danielle med en glad stämma på andra sidan luren.
-Min farfar, han sa att han är stolt över mig. Han sa att han fortfarande är här med mig och att jag alltid kommer vara hans lilla flicka. Ett leénde spred sig över Eleanors läppar.
-Det var ganska skönt va? Att veta att trotts att ni inte fick ta ett farväl av varran så är han här med dig?
-Ja, det är en stor lättnad, verkligen. Men när kommer du hit förresten? Har du åkt än?
Det har gått ett tag sedan de två bästa vännerna sen unga år hade setts. Men bor man 12 mil ifrån varran så är det inte så lätt.
-Jadå, jag har bara 2 mil kvar. Jag är snart där. Svarade Danielle med samma glada stämma som alltid.
-Bra! Jag springer bara ner till affären och... Ett ljud ifrån slirande däck och en hög smäll hördes i luren. Eleanor hörde hur Danielles mobil tappades och slog i golvet i bilen och en obehaglig tystnad uppstod.
-Dani?.. Danielle? Är du där? Eleanor drog in ett skakigt andetag och paniken kom svämmande över hennes som en stor flodvåg.
-Danielle, snälla svara! Tårarana hotade bakom Eleanors ögonlock och hon började snyfta. Sirener hördes i luren, hon hörde hur de kom närmare och närmare. Nej, nej. nej, nej, NEJ! Det får inte hända, det måste vara något annat. Det kan inte hända.
Eleanor la snabbt på luren och torkade bort tårarna som hade börjat rinna ner för hennes kinder med tröjarmen. Hon sprang ut i hallen, slängde på sig skorna, tog bilnycklarna och sprang ut ur lägenheten och ner till bilen. Det tog inte lång tid innan bilen startade och gav sig iväg i en rasande fart. Efter några minuter så kunde hon se blåljusen, höra sirenerna och hon kände inuti sig att någoot fruktansvärt hade hänt. Hon svängde in vid vägkanten, klev ur bilen och sprang mot ambulans-mannen som stod och kladdade ner något på ett pappaer.
-Ursäkta frun, men ni har inte tillåtelse till att vara här. Sa ambulansmannen med ett litet avslappnat leénde.
Eleanor titade sig omkring, hon letade efter en bekräftelse på att hon hade haft fel. Att det var någon annas bil som låg upp och ner helt förstörd i ett dike längre bort. Men så var det inte. Danielle, hennes allra bästa vän hade suttit i den bilen, och hon kunde bara anta det värsta.
-Danielle. sa Eleanor tyst.
-Ursäkta? svarade mannen, en rynka formades i hans panna.
-Danielle, min bästa vän. Det är hon som har krockat. Min bästa vän, snälla.. snälla låt mig få stanna. Eleanors röst var hackig och svag. Hon snyftade högt och hon andades ojämt.
-Ja, okej. Du har tillåtelse att stanna. Sa mannen med en kort nick.
En liten liten sten lyftes ifrån hennes bröst. Men ersattes minuter senare med ännu flera stenar när hon såg en bår dras fram bakom den upp och ner vända bilen. På båren låg en tjej, Danielle låg på båren. Eleanor sprang bort till båren och när hon såg sin kompis liggandes framför henne började ännu fler tårar falla. Ett stort blödande sår fanns precis över hennes vänstra ögonbryn. Glas splitter satt fast över hela hennes ansikte och ett brännmärke ifrån säkerhetsbältet hade dragits över hennes axel och bröstkorg. En massa småsår var också utplacerade på hennes armar och ansikte.
-Danielle! Danielle snälla svara! Snyftade Eleanor högt och klappade upprepade gånger sin bästa vän på kinden.
-Danielle snälla, lämna mig inte. Tårarna forsade nu ner för Eleanors kinder och droppade ner på Danielles nu gråbleka hud. Men hon fick inte höra den ljusa stämman som vanligtvis lämnade Danielles mun.
-Jag beklagar, hon gick inte att rädda. Jag lämnar er här så att du kan säga hejdå. Eleanor svarade med en kort nick och mannen gick bort för att öppna bakdörrarna till ambulansen.
-Danielle, detta är mitt fel, förlåt. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Snälla lämna mig inte min fina bästa vän, jag älskar dig. Eleanor böjde sig försiktigt ner och gav Danielles döda kropp en lätt kram inna hon tog några steg tillbaka. Mannen kom tillbaka och drog bort båren emot ambulansen. Han lyfte upp båren i ambulansen och stängde dörrarna. Sedan hoppade han och den andra mannen som hade stått och kluddat på ett papper in i framsätet och så gav de sig iväg.
Som ett spöke tog sig Eleanor tillbaka till sin bil och körde hem. Som ett spöke hade hon klivit in i lägenheten, sparkat av sog skorna och begett sig emot sovrummet. Som ett spöke hade hon kurat ner sig under täcket och stirrat upp i taket i timmar tills hon föll in i en orolig sömn. Hon åt inte på flera dagar och reste sig bara ur söngen för olika behov. Det ända hon kunde änka på var Danielle. Hur det var hennes fel att hon var död.
Slut tillbakablick.
Minnena skapade en stor klump i hennes bröst. Hon snyftade högt och tårarana rann.
-Danielle, jag saknar dig så mycket. Förlåt, jag visste inte. Det är mitt fel, jag önskar att det aldrig hade hänt. Snyftar Eleanor innan hon tillslut somnar igen.
-Eleanor, Eleanor, Öppna ögonen. Någonting smekte henne lungt på kinden och hon öppnade ögonen. På sängknaten satt Danielle. Hon log emot henne pch Eleanor log tillbaka.
-Danielle, jag saknar dig så himla mycket. Förlåt, förlåt för det som hände, det var mitt fel.
- Eleanor, jag vill inte att du ska skylla på dig själv, det som hände hände av en anledning och det var inte ditt fel. Du var min bästa vän, det är du fortfarande. Och även att jag inte finns kvar på jorden längre så finns jag fortfarande här hos dig. Jag har inte lämnat dig, jag älskar dig. Snälla skyll inte på dig själv, jag är här, hos dig.
Eleanor vaknade, hon hade drömt om änglar igen, om Danielle. Den tunga stenen som funnits i Eleanors bröst lättade äntligen.
-Du har inte lämnat mig. Sa Eleanor tyst för sig själv och log. Hon la sig ner och tittade upp i taket en stund innan hon somnade med ett leénde på läpparna.
___________________________________________________________
Ska lämna in denna novell imon på svenskan, skulle ni kunna ge kritik och säga till om stavfel?
Skulle uppskattas :)
Annons
Nouis
Thu 17 Oct 2013 14:04
På sängknaten, öngen änka säkert bara slarvfel :)
tänk på att efter kommatecken ska det inte vara stor bokstav, men annars var det jättebra :D började gråta :)
tänk på att efter kommatecken ska det inte vara stor bokstav, men annars var det jättebra :D började gråta :)
Hey you sexy bastard.
Thu 17 Oct 2013 14:15
haha ojdå! tack! jo jag va lite osäker på om det skulle vara det eller inte :)
Dreamer ✝
Thu 17 Oct 2013 10:46
"- Danielle! Danielle snälla svara!, snyftade Eleanor högt och klappade up..."
Nouis
Thu 17 Oct 2013 14:06
-Danielle! Danielle snälla svara! Snyftade Eleanor högt och klappade upprepade gånger sin bästa vän på kinden.
-Danielle snälla, lämna mig inte. Tårarna forsade nu ner för Eleanors kinder och droppade ner på Danielles nu gråbleka hud. Men hon fick inte höra den ljusa stämman som vanligtvis lämnade Danielles mun.
-Jag beklagar, hon gick inte att rädda. Jag lämnar er här så att du kan säga hejdå. Eleanor svarade med en kort nick och mannen gick bort för att öppna bakdörrarna till ambulansen.
-Danielle, detta är mitt fel, förlåt. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Snälla lämna mig inte min fina bästa vän, jag älskar dig. Eleanor böjde sig försiktigt ner och gav Danielles döda kropp en lätt kram inna hon tog några steg tillbaka. Mannen kom tillbaka och drog bort båren emot ambulansen. Han lyfte upp båren i ambulansen och stängde dörrarna. Sedan hoppade han och den andra mannen som hade stått och kluddat på ett papper in i framsätet och så gav de sig iväg.
Som ett spöke tog sig Eleanor tillbaka till sin bil och körde hem. Som ett spöke hade hon klivit in i lägenheten, sparkat av sog skorna och begett sig emot sovrummet. Som ett spöke hade hon kurat ner sig under täcket och stirrat upp i taket i timmar tills hon föll in i en orolig sömn. Hon åt inte på flera dagar och reste sig bara ur söngen för olika behov. Det ända hon kunde änka på var Danielle. Hur det var hennes fel att hon var död.
Slut tillbakablick.
Minnena skapade en stor klump i hennes bröst. Hon snyftade högt och tårarana rann.
-Danielle, jag saknar dig så mycket. Förlåt, jag visste inte. Det är mitt fel, jag önskar att det aldrig hade hänt. Snyftar Eleanor innan hon tillslut somnar igen.
-Eleanor, Eleanor, Öppna ögonen. Någonting smekte henne lungt på kinden och hon öppnade ögonen. På sängknaten satt Danielle. Hon log emot henne pch Eleanor log tillbaka.
-Danielle, jag saknar dig så himla mycket. Förlåt, förlåt för det som hände, det var mitt fel.
- Eleanor, jag vill inte att du ska skylla på dig själv, det som hände hände av en anledning och det var inte ditt fel. Du var min bästa vän, det är du fortfarande. Och även att jag inte finns kvar på jorden längre så finns jag fortfarande här hos dig. Jag har inte lämnat dig, jag älskar dig. Snälla skyll inte på dig själv, jag är här, hos dig.
Eleanor vaknade, hon hade drömt om änglar igen, om Danielle. Den tunga stenen som funnits i Eleanors bröst lättade äntligen.
-Du har inte lämnat mig. Sa Eleanor tyst för sig själv och log. Hon la sig ner och tittade upp i taket en stund innan hon somnade med ett leénde på läpparna.
___________________________________________________________
Ska lämna in denna novell imon på svenskan, skulle ni kunna ge kritik och säga till om stavfel?
Skulle uppskattas :)
-Danielle snälla, lämna mig inte. Tårarna forsade nu ner för Eleanors kinder och droppade ner på Danielles nu gråbleka hud. Men hon fick inte höra den ljusa stämman som vanligtvis lämnade Danielles mun.
-Jag beklagar, hon gick inte att rädda. Jag lämnar er här så att du kan säga hejdå. Eleanor svarade med en kort nick och mannen gick bort för att öppna bakdörrarna till ambulansen.
-Danielle, detta är mitt fel, förlåt. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Snälla lämna mig inte min fina bästa vän, jag älskar dig. Eleanor böjde sig försiktigt ner och gav Danielles döda kropp en lätt kram inna hon tog några steg tillbaka. Mannen kom tillbaka och drog bort båren emot ambulansen. Han lyfte upp båren i ambulansen och stängde dörrarna. Sedan hoppade han och den andra mannen som hade stått och kluddat på ett papper in i framsätet och så gav de sig iväg.
Som ett spöke tog sig Eleanor tillbaka till sin bil och körde hem. Som ett spöke hade hon klivit in i lägenheten, sparkat av sog skorna och begett sig emot sovrummet. Som ett spöke hade hon kurat ner sig under täcket och stirrat upp i taket i timmar tills hon föll in i en orolig sömn. Hon åt inte på flera dagar och reste sig bara ur söngen för olika behov. Det ända hon kunde änka på var Danielle. Hur det var hennes fel att hon var död.
Slut tillbakablick.
Minnena skapade en stor klump i hennes bröst. Hon snyftade högt och tårarana rann.
-Danielle, jag saknar dig så mycket. Förlåt, jag visste inte. Det är mitt fel, jag önskar att det aldrig hade hänt. Snyftar Eleanor innan hon tillslut somnar igen.
-Eleanor, Eleanor, Öppna ögonen. Någonting smekte henne lungt på kinden och hon öppnade ögonen. På sängknaten satt Danielle. Hon log emot henne pch Eleanor log tillbaka.
-Danielle, jag saknar dig så himla mycket. Förlåt, förlåt för det som hände, det var mitt fel.
- Eleanor, jag vill inte att du ska skylla på dig själv, det som hände hände av en anledning och det var inte ditt fel. Du var min bästa vän, det är du fortfarande. Och även att jag inte finns kvar på jorden längre så finns jag fortfarande här hos dig. Jag har inte lämnat dig, jag älskar dig. Snälla skyll inte på dig själv, jag är här, hos dig.
Eleanor vaknade, hon hade drömt om änglar igen, om Danielle. Den tunga stenen som funnits i Eleanors bröst lättade äntligen.
-Du har inte lämnat mig. Sa Eleanor tyst för sig själv och log. Hon la sig ner och tittade upp i taket en stund innan hon somnade med ett leénde på läpparna.
___________________________________________________________
Ska lämna in denna novell imon på svenskan, skulle ni kunna ge kritik och säga till om stavfel?
Skulle uppskattas :)
Anonymous
Wed 16 Oct 2013 19:48
Oj tårarna rinner.
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/onedirecsgroup/516404384/