Hejsan allihop

Jag undrar en sak, är det någon här som har flyttat nån gång? Alltså till en ny staf långt ifrån där du bode innan? Hur är det? Är det typ så man sitter ensam i matsalen varje lunch och har inga vänner eller tvärtom? Mina föreldrar berättade nämligen att vi ska flytta idag...och jag tror aldrig jag har gråtit så mycket innan och ja, jag är typ väldigt nervös

Och sorry för bilden

Jag flyttade från mina föräldrar till en ny stad för att jag går i skolan här. Dock kanske det är annorlunda när man är vuxen och har egen lägenhet och så.

Jag flyttade inte jätte långt, och var tyo 7 år, men jag blev jätte ledsen att lämna alla, men då märkte jag ju att när jag kom upp till högstadiet, så är ju alla kompisar oxå där, så vi går på samma skola nu, men jag fick vänner direkt när jag kom till den andra skolan. Så då saknar jag inte ens det andra huset! Så inget att oroa sig för tror jag inte! :)

Jag har flyttat från värmland där jag föddes till sundsvall.Och såklart blev det nytt för mig,men om jag var mig själv så hittade jag snart mina kompisar som jag har idag. ^^ (flyttade när jag var 5)

Jag har flyttat från Skåne till Stockholm. Och det är en stor förändring för jag har aldrig varit "den nya tjejen" innan.. Men visst det är tufft, men den första månaden får man helt enkelt gå ut från sin komfortzon och vara så social man bara kan för att skapa nya kontakter. Något som gör en mycket starkare som person :)

Har flyttat från Stockholm till Skåne, så det var ju en förändring. Det var väldigt tufft att lämna alla vänner bakom sig men idag är jag sjukt glad att jag flyttade.
Ett väldigt värdefullt tips är att inte verka sur och "bitchig". Le och skratta så mycket du bara kan, det gör att du ser mer välkomnande ut och det är lättare för dina klasskompisar att gå fram och snacka med dig. Om du däremot ser sur och krängd ut skrämmer du bort dom lite, de vågar inte snacka med dig för de tror att du ska tycka de är konstiga eller att du ska kröka ur dig äckliga kommentarer. Så det är det jag tycker är viktigast att tänka på :)

Jag har flyttat. Men det var inte då långt. Jag flyttade från Stockholm till Norrtälje. Och när familjen tog det beslutet...jag tror inte jag har gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag trodde jag hade hela mitt liv i Stockholm. Jag flyttade när jag var 12 och i år fyller jag 18. Men det var bara att bita ihop, och idag är jag otroligt glad för flytten, inte där vi bor osv men glad. För jag har vuxit och utvecklats som person under alla dessa år till det bättre. Och jag har aldrig mått så bra som nu. Det var en utmaning men människor är inte så hemska att de låter en sitta själv. Så var det inte för mig. Och jag kan säga att det är verkligen en av de bättre grejerna som har hänt, som jag har utvecklats..! Du klarar det här!!

asså det beror på, jag flyttade till en ny stad och flyttade då ifrån min bästa vän, fast jag bytte inte skola förrän efter ett tag och jag har bytt skola sjukt många gånger, om du har lätt för att skaffa kompisar och gör ett bra första intryck så kommer det gå bra promies <3

jag flyttade från finland till sverige när jag var 6 å blev inte utstött så var bara dig sj sen flyttade jag 5 år senare till annan stad i sverige å fick vänner redan första dagen så de är bara var dig sj vet att de är jobbigt å förstår din känsla ska nu i år flytta å plugga i annan stad å känner samma men är man sig sj så går allt bra å man hittar alltid någon men jag förstår dig

Jag flyttade till ett annat land. Men redan första dagen så hade jag kompisar. Så var bara dig själv så kommer det gå bra :)

Jag har det, dock flyttade jag ifrån mina föräldrar samt Skåne för att bosätta mig på skolans internat uppe i Kungsbacka, Halland. Var nervös första dagen men alla var såå galet snälla, har varit mobbad i 11 och halvt år så var livrädd samt är fortfarande livrädd för människor men alla var jättetrevliga och drog in mig i samtal och sånt redan första dagen jag kom till boendet samt skolan. <3

Ja jag har. Första dagen så är det bara att försöka hitta en person. Jag pratade inte med någon alls första dagen, bara satt tyst. I matsalen satte jag mig hos alla andra i klassen. Andra dagen lär alla prata med dig och försöka lära känna dig, första dagen är bara alltid jobbig!

Va bara dig själv och le mycket, va pratglad. Så va det när jag bytade skola och flyttade, då tyckte alla mitt skratt va roligt och härligt och liksom en massa sånt. dock va detta mellan 3-6. Men sånt ska alltid funka!