May
Tuesday 27 October 2009 photo 1/1
|
<p style="margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: left;">
Jag var så otroligt sjuk igår men idag mår jag bättre. Jag blir så skeptisk mot mig själv när jag har en sån här förkylning som inte riktigt vill bryta ut, rethosta, svagt illamående, snuva och några tiondels grader feber är inte tillräckligt för att övertyga mig om att jag verkligen är sjuk. Jag ringde till och med min familjeläkare igår och frågade om jag kunde gå tillbaka till jobbet, tydligen så smittar man inte när man slutat hosta och nysa, sen så sa hon att jag ju måste tänka på hur jag känner mig men det går inte riktigt hem hos mig, hur kan jag veta om jag verkligen är sjuk och inte bara trött? Jag får så dåligt samvete av att vara hemma när jag är sjuk. Eftersom jag inte riktigt litar på mig själv så tror jag att alla andra tror att jag låtsas vara sjuk. Dessutom så gillar jag verkligen att vara på Waldorf, jag vill tillbaka dit så fort som möjligt, jag missar massor när jag bara är hemma och tittar på nyheterna hela dagarna, men jag är nog inte en rolig fritidsledare om jag sitter i ett hörn och hostar.
Något positivt är att jag verkligen trivs med att jobba med de barnen som har ett neuropsykologiskt handikapp speciellt Asperger, jag tänker jätte mycket på de här barnen och funderar på hur man skulle kunna göra för att stärka och göra det lättare för dem.
Det första jag tänkte på är att ofta har Aspergerbarn ännu inte förstått vitsen med andra människor och vad man vinner på att hålla sig väl med andra människor och hur man gör för att andra ska tycka om en. Jag tänker att det är viktigt med väldigt tydliga gränser, jag menar inte att skälla och dra i dem men att vara konsekvent och bestämd att vara som en vägg och vägra reagera på deras negativa beteende utan istället ställa frågan till dem, vad håller du på med? varför gör du så här? och resonera fram en dialog. Jag tror att en resonerande och förklarande dialog är det enda som når fram till de här barnen i längden och är det som hjälper dem mest.
Jag tänker att det största hindret är att nå fram till de här barnen, det är lätt att se att de dras till varandra att det fungerar mycket bättre med andra barn som också har någon form av neuropsykologiska svårigheter, de har ett eget språk och det är vår uppgift att genom att förstå deras språk lära dem vårt språk.
Det är lätt att tänka att, det borde de förstå, men det är inte alldeles säker att dehär barnen gör det, att de andra barnen inte vill umgås med mig för att jag slåss kan vara en gåta som är omöjlig att lösa, speciellt om man ännu inte förstår kopplingen mellan känslan av att vara ledsen och samtidigt inte vet vad som är vitsen med andra människor, kopplingen kan saknas.
Jag tänker att världen är en mycket förvirrande och jobbig plats för de här barnen och varje misslyckande med att passa in blir till en sorg som ökar klyftan mellan deras värld och majoritetens värld.
Jag tänker att det är väldigt viktigt att de här barnen får rätt mat, att deras blodsockernivå inte varierar så mycket. Ofta när personer med Asperger blir äldre börjar de ofta självmedicinera socker och koffein, helt enkelt för att de behöver så mycket mer energi då anpassningen till världen omkring dem är en nästan omöjlig ansträngning. Därför tycker jag också att man kan vägra ge de här barnen socker, för även om blodsockret höjs snabbt och de har lite extra energi så åker ju blodsockernivån ner väldigt snabbt och landar då ofta nedanför blodsockernivån de hade från början. Jag tänker att det är mycket svårare att låtsas vara normal och leva upp till omgivningens förväntningar när man är trött.
Jag tänker att en miljö där de här barnen får bete sig hur de vill med ursäkten att de är Aspergerbarn är handikappade. Jag tycker att man ska ställa krav på de här barnen och när jag arbetar med de här barnen ställer jag högre krav på dem än vad jag gör på de andra barnen vad det gäller deras förmåga att resonera eftersom, enligt vad jag vet är det så att, de här barnen i princip måste tänka hela tiden och nästan ingenting går på rutin. Så då tänker jag att det är väldigt viktigt att utveckla deras förståelse för varför och därför, dvs. att de kan ställa frågor och svara på frågor. Jag tänker alltså att det är genom deras intellektuella utveckling man kan nå den sociala vilket ju oftast är det de har mest problem med.
Många gånger tror jag att det kan vara så att ett Aspergerbarn lägger sig till med ett negativt beteende, dels för att omgivningen tillåter det och dels för att det någon gång har gett dem det de vill ha, vare sig det är uppmärksamhet eller att tillåtas göra något de egentligen inte får. Jag menar alltså, och det kanske är lite kontroversiellt, att ett Aspergerbarns utbrott kan vara helt på låtsas, teater m.a.o. Jag menar inte att det alltid är en utstuderad tanke bakom, jag tänker att oftast är de helt omedvetna om vad de gör. Då tänker jag att det är extra viktigt att vara som en vägg och vägra att reagera och istället ställa besvärliga frågor som varför gör du sådär. På många sätt så tycker jag att ett Aspergerbarn behöver bli uppfostrad av en ”robot” men att samtidigt lära sig mänskligt beteende, att sätta ord på sina känslor och tala om vad de vill och varför men dessutom förstå vad som är vitsen med de andra människorna.
Jag tänker också att en Aspergares känslor och vilja ofta är skrivna med stora bokstäver, för att låna en ide av författaren till ”en riktig människa”. Jag tror därför att det är viktigt att man svarar med lika stora bokstäver, är det ett nej så är det ett nej som är så stort att det inte går att rubba och är det inte ett så stort nej så kanske det är mer konstruktivt att bara vägra tillmötesgå och förklara varför. Den vuxnes reaktioner måste ha stor kraft bakom sig, alltid, och jag tänker att det är här det blir svårt, hur lär man ett barn som inte kan förstå subtila skillnader och har svårt att förstå kroppsspråk hur, varför och hur starkt vi reagerar? Då tänker jag igen att det är intellektuellt vi måste arbeta, att alltid förklara, förklara och förklara, lugnt och resonerande och kanske använda hela kroppen för att få en reaktion att synas, en rörelse till alla reaktioner, stopp, kom, stanna, nej, sluta, ja, bra, såhär. Ofta så är det, enligt vad jag vet, väldigt jobbigt för Aspergare med verbal kommunikation, eftersom de alltid måste översätta till sitt eget språk i huvudet, även om jag tänker att det är jätte viktigt för att de ska fungera bra i samhället, så har jag märkt att det oftast är väldigt avslappnande för Aspergare med tyst kommunikation t.ex. om jag flyttar mig såhär så flyttar du dig likadant, om jag kastar en boll till dig så fångar du och om jag tycker att du gör det bra så ler jag och om jag tycker att jag gör det dåligt så kastar jag bollen hårdare mot dig, det brukar funka otroligt bra, det är en "såhär" kommunikation och det påminner väldigt mycket om hur jag kommunicerar med mina katter(=.
Apropå bollsport så tänker jag att det är väldigt viktigt för ett Aspergerbarn att vara tekniskt duktig på något. Enligt vad jag har lärt mig så är en Aspergare osynlig för sig själv både kroppsligt, känslomässigt och beteendemässigt, så jag tänker att förutom att arbeta med att ändra på negativa beteenden, att utrycka och förstå sina och andras känslor så behöver de också arbeta med att lära känna sina kroppar, Aspergare kan också ha motoriska problem så då blir det ju extra viktigt. Jag tycker också att det är viktigt för Aspergerbarn att få vara duktiga på något, något de kan briljera med inför kompisarna, deras förmåga till utantillkunskap brukar ju inte uppskattas av kamraterna förrän de är mycket äldre och att då t.ex. kunna jonglera, klättra eller sätta en boll i nätet kan vara en otrolig fördel. Jag tror att många som arbetar med Aspergare menar att deras handikapp som ofta också består av motoriska svårigheter gör att de skulle ha jätte svårt för något sånt men jag menar att det är mycket lättare att lära sig det än att lära sig det sociala samspelet och att det skulle göra underverk för deras självförtroende vilket jag tycker är otroligt viktigt, en framgång inom ett område tänker jag kan göra att det blir lättare inom andra områden, jag har träffat Aspergare som är väldigt tekniskt skickliga och jag har sett hur viktigt det är för deras självbild.
Jag trivs väldigt bra med dehär barnen och det ger en mersmak att fortsätta att utveckla mitt arbete.
Bilden är inte på något sätt min.
Annons
Comment the photo
Strumpelina
Tue 27 Oct 2009 20:21
dom med asperger är ju ofta överintelligenta.. Vilket dagis är du på?? hur gamla är dom??? min föredetta vän har asperger, vänskapen slutade för att hon hade asprger å var konstig emot mig.. så jag tycker de är bra att du uppmärksmammar detta
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/onewomanshow/419866517/
Visa toppen
Show footer