jag går tidigt på morgonen på en asfaltsväg, jag har blöta strumpor men torra skor, jag bär på två sovsäckar den ena sov jag i och den andra min bror, jag gick tidigare än honom, ville inte bli sist. men nu åter till min väg, vägen hem, vägen som går genom ett sovande viby, men ändå så levande! jag såg och hörde massor med fåglar, jag sprang med en hare och iaktog ett rådjur på min väg, vägen var min i 45 minuter, för på denna väg kunde jag tänka, jag tänkte på minnen.

jag tänkte på de minnen som är värda att tänka på så som paddling med släckten, en bra film jag sett, gammla klassen, gammla lärare, första kyssen, bilsemester med familjen och mc-semester med pappa.

sen tänkte jag att minnen är ganska konstiga, de är elektriska impulser som åker igenom ens hjärna och skapar en "innre bild" som gör att man kan se tillbaka på just de ögonblicket. minnen är också våra fördommar, till exempel : om du bara varigt i en skog och det fanns apor där, så tror ju du att det finns apor i alla skogar. eller har jag fel?

sen tänkte jag på parralella-universum, det är när en atom väljer att vara på flera ställen sammtidigt, men då följer en kopia av alla atomer med och då får vi ett parrallelt universum, eller flera. i dessa parrallela universum så blir förutsättningarna annorlunda eftersom atomerna ligger lite annorlunda så i nått parrallelt universum så skriver jag just nu om tex dig som läser detta nu. spännande? XD

ja det var allt, äntligen har jag fått tänka! :d det har jag inte gjort på länge :D

kommentera!!! ;)

You got it. Vänta 3 dagar så kan vi ses i kexle tror jag.