Wednesday 14 January 2009 photo 1/1
|
jag måste besegra mina onda andar innan jag kan skåda den nakna sanningen. men det kommer att kräva all min styrka och list, jag kommer kanske inte klara mig levande ur det, men en sak ska du veta innan jag ger mig ut på min farofyllda färd.... jag gillar omelett
fortsättnig i berättelsen: (hoppat fram till slutet)
jag drog sakta ut svärdet ur mannens kropp...
mannen hade inte gjort mycket motstånd, det verkade som han välkommnade sin död
det var kusligt, han verkade nästan inte närvarande när jag rännde svärdet genom hans sjabbiga kropp,
han bara suckade och föll ihop.
plötsligt fick jag en bekant känsla av att någon iaktog mig, jag sneglade omärkbart bakom högra axeln.... en skugga rörde sig sakta i bortre änden av rummet. plötsligt gav den ifrån sig ett mäktigt vrål och sprang frustande mot mig, det som tidigare bara varit en skugga visade sig vara ett vidunderligt monster. det var stort nästan 2.5 m högt och det hade en massiv stridsyxa i högerhanden, i den vänstra bar den det jag så länge letat efter...... skrinet. jag hade i flera år letat efter det... jag visste inte vad det var, men att det skulle kunna rädda min älskade vars liv hängde på sköra trådar.
jag höjde beslutsamt svärdet... varelsen närmade sig förbluffande snabbt... den måttade ett väldigt överhandshugg med den enorma yxan. jag hoppade åt sidan och högg med all min kraft i varelsen vänstra armbåge, den tjöt till av ilska, men släppte inte skrinet. jag började sakta cirkla runt monstret. det skrek svordomar åt mig på ett språkk jag inte kunde förstå. men vad gjorde det för skillnad, jag hade redan bestämt att den skulle dö här och nu!
den slog ett klumpigt hugg med yxan, jag parerade med lätthet sen högg jag snabbt mot vänsterarmen och skar ett långt djupt sår i den sega huden. varelsen skrek än en gång, fast den här gången kunde jag urskilja tvivel i des vrål. jag uttnytjade detta och gjorde ett hastigt utfall men slagsvärdet. svärdet gled in i bröstkorgen på monstret. varelsen såg förbluffat på mig och sen på svärdet som just hade dödsdömt den. den vacklade till och ramlade sedan ihop livlös på marken, jag rännde svärdet genom dess huvud för att färsäkra mig på att den var död. men sen kom jag plötsligt ihåg! skrinet !! det var mitt! jag skulle precis ta skrinet från dess förre ägare när jag upptäckte att det var borta!
jag skrek av förtvivlan! jag sökte snabbt igenom rummet. det var inte där! jag förstod ingenting... men en snabb skugga bakom mig avslöjade att jag inte var ensam i rummet.
var det den som kastade skuggan som hade skrinet?
det får du veta i nästa nummer av.... olles gott o blandat (copyright)
fortsättnig i berättelsen: (hoppat fram till slutet)
jag drog sakta ut svärdet ur mannens kropp...
mannen hade inte gjort mycket motstånd, det verkade som han välkommnade sin död
det var kusligt, han verkade nästan inte närvarande när jag rännde svärdet genom hans sjabbiga kropp,
han bara suckade och föll ihop.
plötsligt fick jag en bekant känsla av att någon iaktog mig, jag sneglade omärkbart bakom högra axeln.... en skugga rörde sig sakta i bortre änden av rummet. plötsligt gav den ifrån sig ett mäktigt vrål och sprang frustande mot mig, det som tidigare bara varit en skugga visade sig vara ett vidunderligt monster. det var stort nästan 2.5 m högt och det hade en massiv stridsyxa i högerhanden, i den vänstra bar den det jag så länge letat efter...... skrinet. jag hade i flera år letat efter det... jag visste inte vad det var, men att det skulle kunna rädda min älskade vars liv hängde på sköra trådar.
jag höjde beslutsamt svärdet... varelsen närmade sig förbluffande snabbt... den måttade ett väldigt överhandshugg med den enorma yxan. jag hoppade åt sidan och högg med all min kraft i varelsen vänstra armbåge, den tjöt till av ilska, men släppte inte skrinet. jag började sakta cirkla runt monstret. det skrek svordomar åt mig på ett språkk jag inte kunde förstå. men vad gjorde det för skillnad, jag hade redan bestämt att den skulle dö här och nu!
den slog ett klumpigt hugg med yxan, jag parerade med lätthet sen högg jag snabbt mot vänsterarmen och skar ett långt djupt sår i den sega huden. varelsen skrek än en gång, fast den här gången kunde jag urskilja tvivel i des vrål. jag uttnytjade detta och gjorde ett hastigt utfall men slagsvärdet. svärdet gled in i bröstkorgen på monstret. varelsen såg förbluffat på mig och sen på svärdet som just hade dödsdömt den. den vacklade till och ramlade sedan ihop livlös på marken, jag rännde svärdet genom dess huvud för att färsäkra mig på att den var död. men sen kom jag plötsligt ihåg! skrinet !! det var mitt! jag skulle precis ta skrinet från dess förre ägare när jag upptäckte att det var borta!
jag skrek av förtvivlan! jag sökte snabbt igenom rummet. det var inte där! jag förstod ingenting... men en snabb skugga bakom mig avslöjade att jag inte var ensam i rummet.
var det den som kastade skuggan som hade skrinet?
det får du veta i nästa nummer av.... olles gott o blandat (copyright)
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/oscarottosson/319503756/