October
Saturday 28 July 2012 photo 2/2
|
Jag köpte New Super Mario Bros Wii och Castlevania: Lament of Innonce utav @GoldenTales tidigare och de dök upp hos mig i början av veckan. Så jag har hunnit spela en hel del Castlevania! (detta skrevs i 28/7)
Urrk, jag tycker verkligen inte om framsidan på fodralet, varför kan det inte vara lika snyggt som framsidan på manualen (ritad av Ayami Kojima) som ligger bredvid? Now that is some crazy good art! Men nej, ge oss snubben som verkar ha en död vit katt på sitt huvud istället. Om de har en snyggare framsida i USA blir jag knäpp.
brb, google
AAARRRRGH! DET HAR DEM!!!! RAAAAGEEE!
US-version: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/c/cc/Castlevania_-_Lament_of_Innocense_%28Gamecover%29.jpg
JAP-version: http://www.playimport.com/17441-52158-large/castlevania-lament-of-innocence.jpg
Oh well, jag kanske skulle börja skriva om spelet istället. Jag kommer förmodligen göra många jämförelser med Castlevania: Lords of Shadow (en reboot av Castlevania-serien) vilket beror på att de är båda action-spel och de båda spelen berättar sin egen version av historien om Draculas ursprung, så de är på sätt och vis ganska lika.
Castlevania för den som inte känner till spelserien handlar om hur familjen Belmont beväpnade med den magiska piskan Vampire Killer är tvungna att besegra den populära vampyrkungen Dracula om och om igen eftersom ingen annan kan göra det. Lament of Innocence berättar om hur Belmonts och Dracula för första gången stötte på varandra enligt Koji Igarashi och precis som tidigare Castlevania-titlar så måste Belmont utforska Draculas slott innan han/hon kan besegra Mörkrets Prins.
Sättet Castlevania: Lament of Innonce börjar känns jämfört med dagens spel väldigt icke-episkt. Man får se en trist text med något röstskådespel som berättar bakgrunden till spelet och Leon Belmonts och Mathias Cronqvist relation till varandra och hur Leon börjar jaga en vampyr som har kidnappat hans förlovade Sara Trantoul. Tänk om det istället om det hade varit en snygg mellansekvens med Patrick Stewart som berättar-röst som beskriver hur mörkret i slutet av 1000-talet håller på sluka upp alla människorna och att denna tid, om ingen väljer att stå emot det, kan vara slutet för mänskligheten? Ja, tänk om.
När spelet väl börjar så stöter man på Rinaldo Gandolfi, en alkemist som har bosattit sig utanför slottet som vampyren som har tagit Leons tjej bor i. Han förklarar att vampyrens namn är Walter (attans! Inte Dracula alltså!) och han kidnappar kvinnor tillhörandes män som kan slåss mot honom eftersom han är rent ut sagt uttråkad utav att ha evigt liv och allting är ett spel för honom. Vilket känns sådär nästan lite pinsamt meta för spelaren. Rinaldo vill gärna hjälpa en, men han kräver pengar av en den snåle jäveln. En typisk JRPG-klyscha som har följt Castlevania-serien sen Symphony of the Night visade sig vara en succe.
Efter en tutorial och så leds jag in i ett rum med fem magiska teleporter. Tankarna förs till Megaman där man kan välja vilken boss man vill besegra först och skräddarsy upplevelsen själv och så givetvis så förs tankarna till Metroidvania*, där man på sätt och vis kan utforska fritt. Men Lament of Innocence vill inte bara vara ett Metroidvania, det vill vara ett action-spel också. Därför finns där ingen XP i spelet och det går inte att levla genom att döda monster. Istället lär man sig nya moves och man får bättre stats (ja, för Koji Igarashi kan inte sluta tänka JRPG) genom att hitta bättre equipment till sig själv. Action-ambitionerna får dock lida lite eftersom fienderna beter sig som i Diablo eller ja, ett Metroidvania-spel. D.v.s. de väntar på att bli slaktade, väntar på att bli grindade och föremål ska tappas från dem som spelaren vill ha, föremål som t.ex. Qi-gong Belt och Sushi. Det är alltså inte som i Lords of Shadows där varje fiende bjuder på en tuff utmaning och har potentialen att döda den som inte är redo att göra sitt bästa ifrån sig. Men eftersom svårighetsgraden är lite lättare så orkar jag utforska mer och spela längre än vad jag gör med mer renodlade actionspel. Det är ändå lite mysigt att få lov att ha en inventory där man kan pyssla om sin spelkaraktär och beväpna honom med den utrustning som gör honom bäst lämpad för situationen framför honom.
De vanliga fienderna är helt hopplösa och ger ingen utmaning. Hur är det då med boss-striderna? Jovisst, där är det större risk att man dör, men ingen av dem bjuder på någon fantastisk upplevelse. Där är bossar som man springer runt i cirklar för att undvika attacker, bossar där man måste slå sönder utplacerade kristaller innan man kan göra skada på dem etc. Saker och ting som har gjorts många gånger om i andra spel. Trots det så känns det väldigt kul att se min favorit Castlevania-boss i 3D, Medusa. I Lament of Innoncence är hon ett gigantiskt avhugget huvud precis som i Castlevania I till NES. Hon rullar ihopa sig själv till en boll och studsar mot väggarna, gråter BLOODY TEARS, spyr ormar som kryper åt alla håll och försöker ständigt förstena Leon med sin blick.
Storyn är väldigt tunn, som egentligen är ganska typiskt Koji Igarashi. Castlevania hade ingen story från början, men de som spela spelen kunde inte sluta fundera över saker som varför Döden tar order från Dracula och varför slottet alltid ser annorlunda i varje ny version. Så serien gick från att inte ha någon story till att ha en väldigt lövtunn story, oftast i form av triangel-draman och att en viss välkänd vampyr behövde smisk. Jag har ingetting emot storyn i andra Castlevania-spel som Koji Igarashi har varit involverad i, men detta är delen som beskriver början på kriget mellan Dag och Natt, förtjänar det inte att vara lite mer... storartat? Anledningen till varför [SECRET] blir Dracula är väl inte så fel, men sättet han blir det på är väldigt trist, tråkigt och icke-spännande. Det är inte som Lords of Shadow där han HAH! TRODDE NI VERKLIGEN JAG SKULLE AVSLÖJA DET!?
Där finns en del hemliga rum här och där i spelet, men enligt mig väldigt lite motivation att utforska dem. Där är t.ex. tre element-bossar som kan besegras för att låsa upp nya piskor till Leon Belmont. Men eftersom många av fienderna man stöter på på vägen är repetition och många av rummen är likadana så gäspar man när man försöker ta sig dit. Musiken, komponerad utav Micheru Yamane är däremot, med vissa få undantag, verkligen skön att lyssna på.
Spelet tar sådär 9-12 timmar att avklara och om ni har någonsin spelat ett Metroidvania i stil med Symphony of the Night så kan ni nog tycka att Lament of Innocence är ganska roande, men upplevelsen känns också väldigt sval och inte så episkt som det borde ha gjort.
betyg:
6/10
*Metroidvania är en term som används till Castlevania-spel som har inspirerats utav Nintendo-spelet Metroid. Man har en stor karta till ett 2D-scrollande äventyr där man kan, med vissa undantag, utforska fritt. Denna trend påbörjades med Castlevania: Symphony of the Night
Urrk, jag tycker verkligen inte om framsidan på fodralet, varför kan det inte vara lika snyggt som framsidan på manualen (ritad av Ayami Kojima) som ligger bredvid? Now that is some crazy good art! Men nej, ge oss snubben som verkar ha en död vit katt på sitt huvud istället. Om de har en snyggare framsida i USA blir jag knäpp.
brb, google
AAARRRRGH! DET HAR DEM!!!! RAAAAGEEE!
US-version: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/c/cc/Castlevania_-_Lament_of_Innocense_%28Gamecover%29.jpg
JAP-version: http://www.playimport.com/17441-52158-large/castlevania-lament-of-innocence.jpg
Oh well, jag kanske skulle börja skriva om spelet istället. Jag kommer förmodligen göra många jämförelser med Castlevania: Lords of Shadow (en reboot av Castlevania-serien) vilket beror på att de är båda action-spel och de båda spelen berättar sin egen version av historien om Draculas ursprung, så de är på sätt och vis ganska lika.
Castlevania för den som inte känner till spelserien handlar om hur familjen Belmont beväpnade med den magiska piskan Vampire Killer är tvungna att besegra den populära vampyrkungen Dracula om och om igen eftersom ingen annan kan göra det. Lament of Innocence berättar om hur Belmonts och Dracula för första gången stötte på varandra enligt Koji Igarashi och precis som tidigare Castlevania-titlar så måste Belmont utforska Draculas slott innan han/hon kan besegra Mörkrets Prins.
Sättet Castlevania: Lament of Innonce börjar känns jämfört med dagens spel väldigt icke-episkt. Man får se en trist text med något röstskådespel som berättar bakgrunden till spelet och Leon Belmonts och Mathias Cronqvist relation till varandra och hur Leon börjar jaga en vampyr som har kidnappat hans förlovade Sara Trantoul. Tänk om det istället om det hade varit en snygg mellansekvens med Patrick Stewart som berättar-röst som beskriver hur mörkret i slutet av 1000-talet håller på sluka upp alla människorna och att denna tid, om ingen väljer att stå emot det, kan vara slutet för mänskligheten? Ja, tänk om.
När spelet väl börjar så stöter man på Rinaldo Gandolfi, en alkemist som har bosattit sig utanför slottet som vampyren som har tagit Leons tjej bor i. Han förklarar att vampyrens namn är Walter (attans! Inte Dracula alltså!) och han kidnappar kvinnor tillhörandes män som kan slåss mot honom eftersom han är rent ut sagt uttråkad utav att ha evigt liv och allting är ett spel för honom. Vilket känns sådär nästan lite pinsamt meta för spelaren. Rinaldo vill gärna hjälpa en, men han kräver pengar av en den snåle jäveln. En typisk JRPG-klyscha som har följt Castlevania-serien sen Symphony of the Night visade sig vara en succe.
Efter en tutorial och så leds jag in i ett rum med fem magiska teleporter. Tankarna förs till Megaman där man kan välja vilken boss man vill besegra först och skräddarsy upplevelsen själv och så givetvis så förs tankarna till Metroidvania*, där man på sätt och vis kan utforska fritt. Men Lament of Innocence vill inte bara vara ett Metroidvania, det vill vara ett action-spel också. Därför finns där ingen XP i spelet och det går inte att levla genom att döda monster. Istället lär man sig nya moves och man får bättre stats (ja, för Koji Igarashi kan inte sluta tänka JRPG) genom att hitta bättre equipment till sig själv. Action-ambitionerna får dock lida lite eftersom fienderna beter sig som i Diablo eller ja, ett Metroidvania-spel. D.v.s. de väntar på att bli slaktade, väntar på att bli grindade och föremål ska tappas från dem som spelaren vill ha, föremål som t.ex. Qi-gong Belt och Sushi. Det är alltså inte som i Lords of Shadows där varje fiende bjuder på en tuff utmaning och har potentialen att döda den som inte är redo att göra sitt bästa ifrån sig. Men eftersom svårighetsgraden är lite lättare så orkar jag utforska mer och spela längre än vad jag gör med mer renodlade actionspel. Det är ändå lite mysigt att få lov att ha en inventory där man kan pyssla om sin spelkaraktär och beväpna honom med den utrustning som gör honom bäst lämpad för situationen framför honom.
De vanliga fienderna är helt hopplösa och ger ingen utmaning. Hur är det då med boss-striderna? Jovisst, där är det större risk att man dör, men ingen av dem bjuder på någon fantastisk upplevelse. Där är bossar som man springer runt i cirklar för att undvika attacker, bossar där man måste slå sönder utplacerade kristaller innan man kan göra skada på dem etc. Saker och ting som har gjorts många gånger om i andra spel. Trots det så känns det väldigt kul att se min favorit Castlevania-boss i 3D, Medusa. I Lament of Innoncence är hon ett gigantiskt avhugget huvud precis som i Castlevania I till NES. Hon rullar ihopa sig själv till en boll och studsar mot väggarna, gråter BLOODY TEARS, spyr ormar som kryper åt alla håll och försöker ständigt förstena Leon med sin blick.
Storyn är väldigt tunn, som egentligen är ganska typiskt Koji Igarashi. Castlevania hade ingen story från början, men de som spela spelen kunde inte sluta fundera över saker som varför Döden tar order från Dracula och varför slottet alltid ser annorlunda i varje ny version. Så serien gick från att inte ha någon story till att ha en väldigt lövtunn story, oftast i form av triangel-draman och att en viss välkänd vampyr behövde smisk. Jag har ingetting emot storyn i andra Castlevania-spel som Koji Igarashi har varit involverad i, men detta är delen som beskriver början på kriget mellan Dag och Natt, förtjänar det inte att vara lite mer... storartat? Anledningen till varför [SECRET] blir Dracula är väl inte så fel, men sättet han blir det på är väldigt trist, tråkigt och icke-spännande. Det är inte som Lords of Shadow där han HAH! TRODDE NI VERKLIGEN JAG SKULLE AVSLÖJA DET!?
Där finns en del hemliga rum här och där i spelet, men enligt mig väldigt lite motivation att utforska dem. Där är t.ex. tre element-bossar som kan besegras för att låsa upp nya piskor till Leon Belmont. Men eftersom många av fienderna man stöter på på vägen är repetition och många av rummen är likadana så gäspar man när man försöker ta sig dit. Musiken, komponerad utav Micheru Yamane är däremot, med vissa få undantag, verkligen skön att lyssna på.
Spelet tar sådär 9-12 timmar att avklara och om ni har någonsin spelat ett Metroidvania i stil med Symphony of the Night så kan ni nog tycka att Lament of Innocence är ganska roande, men upplevelsen känns också väldigt sval och inte så episkt som det borde ha gjort.
betyg:
6/10
Annons
Camera info
Camera FinePix Z30
Focal length 6 mm
Aperture f/3.7
Shutter 1/10 s
ISO 1600
Comment the photo
WinterWolf
Fri 3 Aug 2012 12:43
Har kört igenom spelet 2 gånger, andra gången var med Joacim eller vad han kallas. Men det är en aning enformigt faktiskt. och finns inte heller direkt mycket hmusik variation alls. Har försökt att klara the forgotten one men han lyckas döda mig med sin beam attack:P
Anonymous
Fri 3 Aug 2012 04:11
Nice skrivet. Lycka till med The Forgotten One om du planerar köra honom xP
OtherWorld
Fri 3 Aug 2012 12:17
Haha, yeah, jag har försökt en gång redan. Han är faktiskt riktigt tuff =O
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/otherworld/508212726/
Visa toppen
Show footer
