Hemma från Peace and love. Post-dramatisk-festival-syndromet ser ut såsom det brukar vara, har tappat rösten, har alla grunder för feber, har näringsbrist, en veckas bakfylla samlad på en dag, halva mitt ansikte har flagnat av i värmen och mina skor har inga sulor kvar. Som vanligt minns jag nästan ingenting av festival-veckan, men det lär väl dyka upp om några veckor. Dock kommer jag ihåg att när tinnitusen var som värst och jag inte längre kunde röra mina ben efter all dans kände att jag verkligen älskar festivaler. Allt är med andra ord precis så som det brukar vara. Förutom en sak, imorgon åker jag till putte i parken. Ingen vila här inte. Vet att jag har klagat på hur jobbigt det kommer bli, det lär det verkligen bli, men jag längtar ändå till peter björn and john och me and my army.

Peace var i vilket fall fantastiskt. helt underbart. bodde i ett camp som från början skulle vara tre vänner men som i slutet involverade kanske 30 pers. värt som fan. Även om serenades, those dancing days och henrik berggren var bland det finaste jag sett var nog campingen ändå det jag kommer sakna mest.

Festivalens höjdpunkt: när två nyktra tjejer satte sig och kissade på mitt tält, framför hela vårat campgäng. Vi fick vår hämnd när vår campgranne Timmy ställde sig framför tjejerna och kissade tillbaka på deras tält <3

hade förövrigt inte tid till kameran. deal with it.

det var det minsann!