Allt är kaos, mitt liv är kaos, eller är det verkligen det?
Det äter upp mig inifrån, vill spotta ut det, vill sova bort det, men det går inte.
En person kan förstöra så sjukt mycket i ens liv, vill aldrig mer se dig. Stannade till när jag såg dig, inte frivilligt, jag frös till, kunde inte röra mig, även om det kanske bara var några sekunder.
Du förstörde mitt liv, du stack en kniv i mig. Lämnade mig med sår som aldrig någonsin kommer att läka.
Du har skadat mig, skadat mig för gott. Önskar att jag aldrig hade börjat prata med dig. Bilder rullar på ögonlocken, varför, varför och åter varför.
Det gör ont och det skaver. Blev lämnad som ensam i natten utan någon som helst aning åt vilket håll jag skulle gå.

Dubbelt upp med smärta, vist det är klart, sparka på den som redan ligger ner. Ta mitt parti, men ändå inte. Låt det gå, det var mitt fel, det är klart, varför inte? Varför skulle jag tro att när jag kommer med gråten i halsen, att någon skulle stå vid min sida? Vist ni var på min sida, men vaddå, vända sig och bli neutral, eller vilka ord jag nu ska ta.
Ingen som fattar, kan likaväl glömma, stryka det ur mitt liv. Som om inget hade hänt?
Klart jag gjort om det gått. Men vad tror ni egentligen, att det bara ska bli ett minne blott?
Visst, blev lämnad ensam utan stöd. Ni sa att ni inte mer kunde göra. Och att det ni kunde göra var väl egentligen onödigt? Visst, sparka på den som redan ligger ner!

wait, wait whaaT?