January
Tuesday 1 April 2008 photo 1/4
|
Ångesten är min varg
När Vargen hugger och gräver sig in i mitt mellangärde, när hans våta, kalla nos rör vid min själ, när hans flämtande andetag hörs i mitt öra... då ser jag ingenting. Jag hör ingenting. Jag känner ingenting, förutom tänderna som sliter, klorna som river.
Den sträva, grå raggen fyller min mun, får mig att må illa, vilja kräkas. Den unkna andedräkten känns i varje antetag och får mig att kippa, får mig att vilja sluta andas.
Jag viker mig, bokstavligt och mentalt.
Jag rasar, och jag rasar länge, tumlandes runt med Vargen. För varje minut gräver han sig djupare in, biter hårdare fast. Hjärnan skriker på hjälp, armar och ben rycker i förtvivlan.
Det är kallt och det är ensamt.
Jag biter ihop för att inte släppa in mer ragg, jag spänner varje muskel för att hindra klornas grävande. Jag blundar och försöker stänga ut morrandet, ylandet, flåsandet. Men Vargen har ätit sig in till mitt innersta. In i det som är jag. Vargen tar över och jag försvinner.
I ett sista desperat rop medan det fortfarande finns någonting som är jag kvar river jag tillbaka. I desperation och ångest river jag mig blodig, sliter bort huden från min kropp. Så länge jag känner finns jag. Så länge jag gör mig mer illa än vad Vargen gör finns jag kvar. Någonstans.
Att få finnas, få ta plats. Vara ensam i min kropp.
(Inte jag som skrivit den)
När Vargen hugger och gräver sig in i mitt mellangärde, när hans våta, kalla nos rör vid min själ, när hans flämtande andetag hörs i mitt öra... då ser jag ingenting. Jag hör ingenting. Jag känner ingenting, förutom tänderna som sliter, klorna som river.
Den sträva, grå raggen fyller min mun, får mig att må illa, vilja kräkas. Den unkna andedräkten känns i varje antetag och får mig att kippa, får mig att vilja sluta andas.
Jag viker mig, bokstavligt och mentalt.
Jag rasar, och jag rasar länge, tumlandes runt med Vargen. För varje minut gräver han sig djupare in, biter hårdare fast. Hjärnan skriker på hjälp, armar och ben rycker i förtvivlan.
Det är kallt och det är ensamt.
Jag biter ihop för att inte släppa in mer ragg, jag spänner varje muskel för att hindra klornas grävande. Jag blundar och försöker stänga ut morrandet, ylandet, flåsandet. Men Vargen har ätit sig in till mitt innersta. In i det som är jag. Vargen tar över och jag försvinner.
I ett sista desperat rop medan det fortfarande finns någonting som är jag kvar river jag tillbaka. I desperation och ångest river jag mig blodig, sliter bort huden från min kropp. Så länge jag känner finns jag. Så länge jag gör mig mer illa än vad Vargen gör finns jag kvar. Någonstans.
Att få finnas, få ta plats. Vara ensam i min kropp.
(Inte jag som skrivit den)
Visa toppen
Show footer