Bögig text. Behöver skriva av mig.
Känns som jag överreagerar på hela händelsen. Jag blev ju bara biten av en hund.

Jag hatar det här. Hela tiden spelas scenariot upp i mitt huvud. Ena sekunden sitter jag på huk och ska precis titta upp mot kameran, andra sekunden slår stora starka käkar mot min högra ansiktshalva. Jag hinner inte reagera på smärtan. Jag tänker bara "det här händer inte mig. nejnejnej, det här händer inte mig".
Det är inte förrän jag inser att mitt högeröga hänger i remsor som jag höjer mina armar och knuffar bort hunden. Han är gigantisk. Mer lik en björn än en hund. Men jag fick bort honom.

Sedan satt jag där. Jag hade inte rört mig ur fläcken, inte ens ramlat. Jag satt fortfarande på huk, just då tänkte jag ingenting. Det var bara svart. Jag slogs tillbaks till verkligheten när jag både kände blodet tynga ner min T-shirt, och när jag hörde hur det smattrade som vatten mot marken under mig. Det var då jag fattade. Det var inte vatten utan MITT blod.

Jag kan inte resa mig riktigt än. I mitt huvud går allting långsamt men egentligen hände nog allt bara inom en minut. Jag börjar skrika på hjälp, på italienska eftersom de enda två personerna i huset var den 10-åriga flickan som följt med mig och min syster till Ancona, och min systers farbror Roberto som ägde huset vi sov i. Och hunden som just trasat upp mitt ansikte.
"Aiuto! Aiuto!", skrek jag. Ingen kom.

Först då reser jag mig upp. Och springer mot trappan in till huset.
Flickan står i trappan. När hon ser mig ropar hon på Roberto. När han ser mig drar han med mig in på toaletten och försöker förklara på mig på knackig engelska vad jag ska göra.
Jag har inte ens släppt mobilen, den är fortfarande i ett krampaktigt grepp i min hand. Jag släpper den på handfatskanten innan jag spolar vatten på mitt ansikte. Jag vill inte bli blind. Mitt öga hänger. Jag känner hur det bara hänger där.
"Ochio, ochio" upprepar jag. Det betyder öga. Jag vill gråta men det GÅR inte.

Roberto fäller ner toalettlocket så att jag kan sitta ner. Det strular så han drar av hela sitsen och slänger iväg den. Jag sätter mig ner, han trycker en vit handduk mot mitt öga. Medans handduken färgas mer och mer röd ringer han samtal på sin mobil. Han hjälper mig till nedervåningen igen. Jag darrar i hela kroppen. Jag skakar. Min systers kusin stannar sin bil utanför. Roberto hjälper mig in i baksätet. Jag har fortfarande handduken mot ögat.

Dom bor på en hästranch på landsbyggden. Anconas sjukhus var långt bort, så vi var tvugna att tanka bilen någonstans halvvägs. Gång på gång kommer jag på mig själv med att hålla andan, så jag tvingar mig själv att ta djupa andetag. Jag är kokhet, och jag känner att jag är påväg att svimma. Öppnar bilrutan. Det hjälper lite.

"Are you okay?" Frågar Emanuel, som kör mig.
"I dont want to be blind" säger jag.
Han säger att han ser mitt öga och att det kommer att klara sig. Jag är övertygad om att han ljuger för att hålla mig lugn. Jag vet att ögat är förstört. Varje gång jag försöker öppna det är det en remsa av Någonting som täcker halva mitt synfält.

Jag kommer ihåg att jag såg mig själv i backspegeln. Jag tog bort handduken för att se ögat. Jag har fått förklarat för mig efteråt att min panna var ett enda stort öppet sår, men jag antar att allt blod täckte det för jag såg inte det i spegeln.

Det jag ser just då är mitt öga. Blodigt, övre fransraden hänger. (Det är alltså det jag ser som en remsa när jag öppnar ögat) Jag reagerar inte. Jag sätter bara på handduken igen och spenderar resten av bilresan stirrandes på mina fläckiga skor.

På sjukhusparkeringen står min syster och resten av hennes kusiner och väntar. Vi springer in på sjukhuset, jag blir placerad i en rullstol.

"Jag vill inte bli blind" säger jag. Nu på svenska till min syster.
Hon ser mig i ögonen.
"Du kommer inte bli blind. Ögat ser jättebra ut, hunden har bitit dig i pannan, inte ögat. "

Hon ljuger! Dom ljuger allihop för att hålla mig lugn.

Jag blir placerad på en säng. Tre läkare frågar om jag kan öppna ögat. Jag öppnar så mycket jag kan, men jag stänger det igen för att jag blir så rädd och äcklad av slams-remsan som jag ser hänga över mitt synfält.

"Can you see anything?"
Ja jag kan se utmärkt. Synen är jag inte längre orolig för. Det är ögonlocken.
Jag säger till min syster att jag VET att mitt ögonlock är trasigt.

Hon säger att det inte är så.
"Det är lite svullet bara, du har fått en blåtira"

Sluta. Ljug.

I en annan sal syr dom ihop mig. Jag har aldrig blivit sydd förut. Hela min kropp skakar. Först nu börjar jag gråta. Inte mycket, men jag gråter äntligen. Dom tvättar såren. Lägger bedövning i huvudet. Sedan börjar dom sy i min hårbotten. Jag känner bara hur det sticker till lite då och då, så jag kan inte räkna stygnen. Dom går vidare till min panna. Här känns stygnen mer, men fortfarande inte tillräckligt för att kunna räknas.

Det kommer in ytterligare en läkare. Han ber mig öppna ögat så mycket jag kan. Kan du inte öppna det mer?
Jag skakar på huvudet. Känner mig besviken på mig själv för att jag inte kan öppna mer. Det är illa. Han spolar ögat med vatten.

"Is my eye going to be okay?"
Han svarar med att en nerv i ögonbrynet är förstörd. Kanske inte kommer kunna röra det något mer. Istället för att besvara min fråga gav han mig ännu ett område att oroa mig för.
Men jag var bara tacksam att han inte ljög för mig. Till skillnad från alla andra.

Det är när dom ska sy mitt öga som jag får panik på riktigt. Min syster hade hävdat att ögat inte var skadat, jag hade övertygat mig själv om att ögat var bra. Men nu skulle det sys. Jag hade rätt hela tiden.

De börjar med att sy min övre fransrad. Jag börjar böla som en mes. "Aj!" Gnäller jag. Försöker intala mig själv att den här smärtan går att stå ut med så länge mitt öga blir bra igen, men det går inte. Det gör så otroligt ont. Dom säger att det snart är över. Lögner.

Nästa område är undre fransraden. Jag är så rädd. Det är värre än vad jag trodde, båda fransraderna är lösa.
Det gör så ont. Så jävla ont.
När de börjar första stygnet i inte ögonvrån klarar jag inte mer.
Jag har aldrig upplevt sån smärta tidigare.

Jag ber dom att vänta med nästa stygn, panikslagen italienska. Sedan gråter jag. Och skakar. Hela kroppen skakar.

DÅ. DÅ, bestämmer dom sig för att spruta in bedövning. I ögonvrån.
Han viftar med sprutan i mitt ansikte. Jag är glad att jag inte är spruträdd.

Men det gör ont. Och vätskan råkar hamna i mitt öga och det svider men jag kramar bara om sjukhussängen med händerna och låter de sy de sista stygnen.

Annons

The photo has no tags

Camera iPhone 4S

Focal length 2 mm

Aperture f/2.4

Shutter 1/17 s

ISO 1000

Date

Anonymous Sun 14 Jul 2013 14:07

träffa mig direkt när du kommer till sverige, ok? :( måste få krama dig :((

pappersflygplan Sun 14 Jul 2013 15:03

jaa direkt :(( lav jo <3

2 comments on this photo

October 2013