May
Tuesday 19 May 2009 photo 1/1
|
Varelse från mörkret
Jag var inte som andra… Det är bara att inse! Andra är inte som jag…
Jag knep ihop munnen till ett strävt streck och bankade huvudet onödigt hårt i bordet. Även fast plåtbordet fick en stor buckla som passade perfekt till mitt ansikte blev jag inte det minsta skadad…
Ingen skulle klara det förutom jag.
“Irja!” Jag kollade med trött blick upp på den som sades va min bästa vän. “Va fan håller du på med?!”
“Försöker skada mig själv”, muttrade jag till svar och suckade tungt.
Jag sjönk ner mot mina armar och gömde ansiktet mot det svala tyget. Elinor fanns inte, hon var inte här, hon stod absolut inte och skrek på mig just i denna stund!
Elinors röst sjönk mer och mer snart hördes inget annat än mina egna andetag. Jag log för mig själv när allt var tyst och svart, tänk att det var så lätt att skära bort resten av världen…
Nu var jag ensam med mina egna tankar.
Ingen liknar mig, jag är annorlunda. Jag är onormal. Det ska inte gå till så att man kan dunka huvudet rakt i ett stål bord utan att bli skadad själv! Man ska inte kunna dra en kniv över armen utan att bli skadad… Det är inte naturens gång! Jag kan inte sova och inte äta, och ändå lever jag fortfarande. Hur går det till? Vad är jag för underlig varelse?!
Jag vet vad det är för konstigt namn jag har… Irja. Det är ett ryskt namn som betyder fred. Har mitt namn något med hur konstig jag är? Tror inte riktigt det.
“Irja!” Det gick inte att gömma sig i mörkret länge för Elinor började dra mig i armen. “Ska jag dra eller vad är det du håller på med?!”
“Ja, dra!” Fräste jag till svar och spände en iskall blick i henne. “Jag vill vara ensam.”
Hon ryggade tillbaka och hennes blick speglade inget annat än rädsla. Hon flydde verkligen iväg från mig, som om jag vore ett monster.
Självklart, jag är ett monster!
Hur skulle man annars kunna beskriva mig? Jag är som någon dum version av stålmannen eller jag vet inte vad!
Kanske innan allt blir svart i mitt minne och jag hamnade i mina så kallade föräldrars vård… kanske var jag med om något som gjorde mig annorlunda. Det är en ganska tro värdig tanke!
Jag kollade länge efter Elinor innan jag reste mig upp och gick fram till en spegel.
Jag såg inte ens ut som alla andra. Ingen hade lika rött hår som jag, det skulle passa bättre som eld än som hår. Jag är blek, otroligt blek! Mina läppar är röda, lika röda som en solnedgång. Så röda läppar kan alla andra bara få genom att köpa läppstift, men jag har det naturligt.
Men det jag hatar mest är mina ögon. Dom är fruktansvärda! Vem skulle vilja ha såna ögon som jag har?
Ljusgrå… så just grå att det liknar vitt.
Vem vill ha såna ögon? Inte jag! Men jag har såna ögon.
Fula ögon.
Jag röt illsket till när jag inte stod ut med att se hur annorlunda jag såg ut och körde in min högra hand i spegeln. Den sprack, hela den rasade ihop framför mig. Spegel bitarna låg som snö över mina bara fötter men det märkte jag inte för jag granskade bara min egen hand. Inte en enda skråma!
Va fan är det för fel på mig?!
Jag sjönk ihop mitt på golvet bland de små skärvorna. Jag skakade, kunde inte kontrollera mig längre. Jag hatade mig själv. Jag hatade inget lika mycket som mig själv!
Jag var ett missfoster… Ingen visste något om mig, jag är ett mysterium! Och jag är det för mig själv med… Jag vet ju bara en enda sak om mig själv.
Jag är inte som alla andra.
Min nyaste novell/bok :3
Irja är inte vampyr... Jag vet inte riktigt vad hon är än, Men jag har en liten idé ^^
Jag var inte som andra… Det är bara att inse! Andra är inte som jag…
Jag knep ihop munnen till ett strävt streck och bankade huvudet onödigt hårt i bordet. Även fast plåtbordet fick en stor buckla som passade perfekt till mitt ansikte blev jag inte det minsta skadad…
Ingen skulle klara det förutom jag.
“Irja!” Jag kollade med trött blick upp på den som sades va min bästa vän. “Va fan håller du på med?!”
“Försöker skada mig själv”, muttrade jag till svar och suckade tungt.
Jag sjönk ner mot mina armar och gömde ansiktet mot det svala tyget. Elinor fanns inte, hon var inte här, hon stod absolut inte och skrek på mig just i denna stund!
Elinors röst sjönk mer och mer snart hördes inget annat än mina egna andetag. Jag log för mig själv när allt var tyst och svart, tänk att det var så lätt att skära bort resten av världen…
Nu var jag ensam med mina egna tankar.
Ingen liknar mig, jag är annorlunda. Jag är onormal. Det ska inte gå till så att man kan dunka huvudet rakt i ett stål bord utan att bli skadad själv! Man ska inte kunna dra en kniv över armen utan att bli skadad… Det är inte naturens gång! Jag kan inte sova och inte äta, och ändå lever jag fortfarande. Hur går det till? Vad är jag för underlig varelse?!
Jag vet vad det är för konstigt namn jag har… Irja. Det är ett ryskt namn som betyder fred. Har mitt namn något med hur konstig jag är? Tror inte riktigt det.
“Irja!” Det gick inte att gömma sig i mörkret länge för Elinor började dra mig i armen. “Ska jag dra eller vad är det du håller på med?!”
“Ja, dra!” Fräste jag till svar och spände en iskall blick i henne. “Jag vill vara ensam.”
Hon ryggade tillbaka och hennes blick speglade inget annat än rädsla. Hon flydde verkligen iväg från mig, som om jag vore ett monster.
Självklart, jag är ett monster!
Hur skulle man annars kunna beskriva mig? Jag är som någon dum version av stålmannen eller jag vet inte vad!
Kanske innan allt blir svart i mitt minne och jag hamnade i mina så kallade föräldrars vård… kanske var jag med om något som gjorde mig annorlunda. Det är en ganska tro värdig tanke!
Jag kollade länge efter Elinor innan jag reste mig upp och gick fram till en spegel.
Jag såg inte ens ut som alla andra. Ingen hade lika rött hår som jag, det skulle passa bättre som eld än som hår. Jag är blek, otroligt blek! Mina läppar är röda, lika röda som en solnedgång. Så röda läppar kan alla andra bara få genom att köpa läppstift, men jag har det naturligt.
Men det jag hatar mest är mina ögon. Dom är fruktansvärda! Vem skulle vilja ha såna ögon som jag har?
Ljusgrå… så just grå att det liknar vitt.
Vem vill ha såna ögon? Inte jag! Men jag har såna ögon.
Fula ögon.
Jag röt illsket till när jag inte stod ut med att se hur annorlunda jag såg ut och körde in min högra hand i spegeln. Den sprack, hela den rasade ihop framför mig. Spegel bitarna låg som snö över mina bara fötter men det märkte jag inte för jag granskade bara min egen hand. Inte en enda skråma!
Va fan är det för fel på mig?!
Jag sjönk ihop mitt på golvet bland de små skärvorna. Jag skakade, kunde inte kontrollera mig längre. Jag hatade mig själv. Jag hatade inget lika mycket som mig själv!
Jag var ett missfoster… Ingen visste något om mig, jag är ett mysterium! Och jag är det för mig själv med… Jag vet ju bara en enda sak om mig själv.
Jag är inte som alla andra.
Min nyaste novell/bok :3
Irja är inte vampyr... Jag vet inte riktigt vad hon är än, Men jag har en liten idé ^^
Comment the photo
Jag vet att hon liknarr en vampyr... Men han ska inte dricka blod och sånt. heh... ^^ Men man kan säga att när jag satt och läste i fjärde boken (tror du förstår vilken) fick jag idén om Irja x3
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/parusater/369209135/
Visa toppen
Show footer