May
Friday 30 April 2010 photo 1/1
|
Förlåt för jag inte skrivit förrän nu :( <3
____________________________________________________________________
Hon satt tyst i soffan och lät minuterna passera henne, tiden flög i virvlar runt henne. Hon räknade minuterna i den oändliga tystnaden och kastade många rastlösa blickar ut på gatan nedanför. Där gick tiden som den brukade och alla stressade vidare. Men här inne i hennes lilla lägenhet stannade den och pressade ner henne mot sofftyget så luften pressades ur lungorna. Hon kunde inte röra sig för minuterna hade lindat sig kring hennes kropp och hon satt fast i tidsnätet. Tiden... vilken meningslös sak. Hon har ingen användning av den. Alla dagar, minuter, veckor, år ser likadana ut. Varför då räkna tiden? Varför inte bara strunta i det och göra som man vill, precis som henne?
Personer hittar allt på idiotiska saker.
Hon hade tråkigt, hon var ensam och tiden höll henne fången. Kunde ingen komma och rädda henne ur tidens grepp? Bara något litet... vad som helst? Något som fick henne att tänka på något annat än minuterna.
Inget hände.
Hon höll på att tappa hoppet om att någonsin bli kvitt gravitationen som tyngde ner henne i soffan. Den där övernaturliga kraften som inte ville att hon skulle röra på sig.
Något började tjuta och hon ryckte till. Trycket försvann och hon sträckte ut de stela musklerna. Fundersamt kollade hon sig runt efter saken som tjöt. Det var inte hennes jobb telefon och det var inget med datorn. Var det något i köket?
Hon gick fundersamt in i köket och började rota runt blank luckorna och alla de saker som kunde ha börjat tjuta... men inget hittade hon. Förbryllat kliade hon sig på kindbenet och gick ut i det enda "bebodda" rummet i hennes lilla lägenhet. Hon sökte med blicken efter vad det kunde vara och såg tillslut den lilla mobilen på bordet vid dörren. Skärmen lyste. Snabbt sprang hon fram till den och tryckte på luren.
"Hallå...?" Svarade hon avvaktande medan hon förde den till örat.
"Men äntligen svarar du jag trodde nästan att du inte vilje svara!" Snabbt drog hon efter andan när hon hörde hans röst i andra änden av telefonen. Casper!
"Hallå? Är du kvar?" Han skrattade nervöst till och hon hummade till svar. "Åh, jag trodde nästan att du stack där!"
"Öh... nej." Hon visste inte vad hon skulle säga sjönk bara frånvarande ner på skrivbordsstolen.
"Varför tog det så lång tid för dig att svara då?"
"Jag visste inte vad det var som..." Hon tystnade tvärt och bet sig själv i tungan. Patetisk, varför ljög hon inte?!
Han skrattade till, ett varmt skratt som gjorde att hon slappnade av. "Har du inte hört din ringsignal förut? Det var något nytt."
"Ähm... nej. Det brukar vara jag som ringer till James och annars använder jag bara min arbetstelefon eller datorn..." Fan, hon kommer sabba allt! Hon kan ju inte bara prata på och berätta allt som inte utomstående ska få höra. Hon måste vara försiktig... annars slutar det aldrig bra.
"Jaha, men det förklarar saken! Men jag har en liten fråga..." Han lät glad på rösten men han ändrade sitt röstläge till en hemlighetsfull viskning i slutet och hon blev snabbt nyfiken på vad det var han menade.
"Fråga?" Upprepade hon intresserat och snurrade runt på skrivbordsstolen så hon kunde kolla ut genom fönstret.
"Mm..." Han tystnade och hon lyssnade spänt på fortsättningen. "Jag... undrar om du har lust att gå ut och äta med mig ikväll?"
Hakan trillade ner på marken och hon tappade talförmågan satt bara och stirrade ut.
"Jag förstår om du inte vill följa med? Vi träffades ju nyss..." Han lät besviken på rösten.
Hon samlade ihop sitt förnuft igen och fuktade läpparna med tungan. "Nej... jag följer gärna med." Tror jag...
"Åh! Men va sägs som att jag kommer och hämtar dig vid sju? Vart..."
"Nej!" Hon avbröt honom mitt i meningen och lät säkert förskräckt på rösten men hon menade det inte egentligen... det var bara så att hon inte kunde tillåta honom veta vart hon bodde. Det var farligt... inte bara för henne utan för honom också. "Vi ses vid parken vi sju... okej?"
Han var tyst ett tag som om han börjat fundera på om han verkligen valt rätt men tillslut så svarade han. "Visst."
Det knäppte till i luren och den började tjuta. Han hade lagt på.
Av någon anledning kände hon ett styng i hjärtat. Det sved... det gjorde så hon mådde dåligt. Var detta vad folk kallar för skuld?
____________________________________________________________________
Hon satt tyst i soffan och lät minuterna passera henne, tiden flög i virvlar runt henne. Hon räknade minuterna i den oändliga tystnaden och kastade många rastlösa blickar ut på gatan nedanför. Där gick tiden som den brukade och alla stressade vidare. Men här inne i hennes lilla lägenhet stannade den och pressade ner henne mot sofftyget så luften pressades ur lungorna. Hon kunde inte röra sig för minuterna hade lindat sig kring hennes kropp och hon satt fast i tidsnätet. Tiden... vilken meningslös sak. Hon har ingen användning av den. Alla dagar, minuter, veckor, år ser likadana ut. Varför då räkna tiden? Varför inte bara strunta i det och göra som man vill, precis som henne?
Personer hittar allt på idiotiska saker.
Hon hade tråkigt, hon var ensam och tiden höll henne fången. Kunde ingen komma och rädda henne ur tidens grepp? Bara något litet... vad som helst? Något som fick henne att tänka på något annat än minuterna.
Inget hände.
Hon höll på att tappa hoppet om att någonsin bli kvitt gravitationen som tyngde ner henne i soffan. Den där övernaturliga kraften som inte ville att hon skulle röra på sig.
Något började tjuta och hon ryckte till. Trycket försvann och hon sträckte ut de stela musklerna. Fundersamt kollade hon sig runt efter saken som tjöt. Det var inte hennes jobb telefon och det var inget med datorn. Var det något i köket?
Hon gick fundersamt in i köket och började rota runt blank luckorna och alla de saker som kunde ha börjat tjuta... men inget hittade hon. Förbryllat kliade hon sig på kindbenet och gick ut i det enda "bebodda" rummet i hennes lilla lägenhet. Hon sökte med blicken efter vad det kunde vara och såg tillslut den lilla mobilen på bordet vid dörren. Skärmen lyste. Snabbt sprang hon fram till den och tryckte på luren.
"Hallå...?" Svarade hon avvaktande medan hon förde den till örat.
"Men äntligen svarar du jag trodde nästan att du inte vilje svara!" Snabbt drog hon efter andan när hon hörde hans röst i andra änden av telefonen. Casper!
"Hallå? Är du kvar?" Han skrattade nervöst till och hon hummade till svar. "Åh, jag trodde nästan att du stack där!"
"Öh... nej." Hon visste inte vad hon skulle säga sjönk bara frånvarande ner på skrivbordsstolen.
"Varför tog det så lång tid för dig att svara då?"
"Jag visste inte vad det var som..." Hon tystnade tvärt och bet sig själv i tungan. Patetisk, varför ljög hon inte?!
Han skrattade till, ett varmt skratt som gjorde att hon slappnade av. "Har du inte hört din ringsignal förut? Det var något nytt."
"Ähm... nej. Det brukar vara jag som ringer till James och annars använder jag bara min arbetstelefon eller datorn..." Fan, hon kommer sabba allt! Hon kan ju inte bara prata på och berätta allt som inte utomstående ska få höra. Hon måste vara försiktig... annars slutar det aldrig bra.
"Jaha, men det förklarar saken! Men jag har en liten fråga..." Han lät glad på rösten men han ändrade sitt röstläge till en hemlighetsfull viskning i slutet och hon blev snabbt nyfiken på vad det var han menade.
"Fråga?" Upprepade hon intresserat och snurrade runt på skrivbordsstolen så hon kunde kolla ut genom fönstret.
"Mm..." Han tystnade och hon lyssnade spänt på fortsättningen. "Jag... undrar om du har lust att gå ut och äta med mig ikväll?"
Hakan trillade ner på marken och hon tappade talförmågan satt bara och stirrade ut.
"Jag förstår om du inte vill följa med? Vi träffades ju nyss..." Han lät besviken på rösten.
Hon samlade ihop sitt förnuft igen och fuktade läpparna med tungan. "Nej... jag följer gärna med." Tror jag...
"Åh! Men va sägs som att jag kommer och hämtar dig vid sju? Vart..."
"Nej!" Hon avbröt honom mitt i meningen och lät säkert förskräckt på rösten men hon menade det inte egentligen... det var bara så att hon inte kunde tillåta honom veta vart hon bodde. Det var farligt... inte bara för henne utan för honom också. "Vi ses vid parken vi sju... okej?"
Han var tyst ett tag som om han börjat fundera på om han verkligen valt rätt men tillslut så svarade han. "Visst."
Det knäppte till i luren och den började tjuta. Han hade lagt på.
Av någon anledning kände hon ett styng i hjärtat. Det sved... det gjorde så hon mådde dåligt. Var detta vad folk kallar för skuld?
Comment the photo
Jag vet inte vad det är, men du använder ett sånt bra språk.. o.O
Tänkte precis på att det var ett tag sen du skrev när jag bläddrade till den här bilden. x3
Längtar till fortsättningen, denna historia är spännande. C:
:o Hm... Jag försöker bara skriva med ett så korrekt språk som möjligt så det ska se profisgt ut :3
:D
Ja ska inte vänta så länge med fortsättningen den här gången ;)
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/parusater/455183490/
Visa toppen
Show footer