Hon skulle precis ta ett språng mot faran men fötterna blev som fastfrusna vid marken. Munnen som blottade tänderna med gommen som morrade dovt föll vid öppen. Hon hade frusit fast i försvarsställningen och kunde inte röra sig. Inte kunde faran göra det heller. Han stod fastfrusen han med.
Hon blinkade ett antal gånger och rätade på sig och med sorgsen och brusten röst mumla hon hans namn. "Josh."
Han stod stilla och bara stirra på henne. Hon såg plågad ut där hon stod och försökte ta ett steg närmare honom men han tog ett steg längre bort.
"Josh." Hennes röst brast.
Han bara stod och stirrade.
Hon tog ett djupt andetag och kastade en blick bakåt. Hon skulle aldrig kunna bort förklara det där. "Jag är ledsen... Jag borde aldrig låtit det gå så här långt." Hon suckade och drog med ena handen över ansiktet och upptäckte de att handflatan blev helt röd. Hon torkade sig fort runt munnen. "Förlåt."
Han sa fortfarande inget.
Hon suckade tungt och kollade sorgset på honom. "Jag är ledsen att du blev tvungen att se det här." Hon svepte med handen bakåt. "Jag förstår om du... ja... känner dig lite obekväm med att jag bor kvar i huset så jag börjar packa så fort jag kommer hem. Imorgon innan solen är uppe kommer jag att vara borta. Du kommer inte behöva se mig något mer."
Hon stod stilla och tittade på honom en kort stund men suckade sen. Han skulle inte säga något. Hon la huvudet på sned och försökte pressa fram ett litet leende. "Det var roligt att lära känna dig Josh. Du var den första jag pratat med på... ja du vill nog inte höra hur lång tid." Hon vände sig om och höjde handen i en adjö gest. Och så började hon gå därifrån.
Hon la händerna mot bröstet och bet sig i läppen. Det kändes som om något tungt lagt sig ner runt hennes hjärta och tyngde ner hela kroppen. Det värkte i bröstet på henne och hon försökte pressa bort smärtan. Den försvann inte det kändes likadant som innan när hon slutade pressa. Hon lät händerna falla till sidan och gick tyst framåt i ljuset av gatlyktorna.
Hon hann inte så långt. I mitten av gatlyktans ljus kände hon en hand ta tag i hennes. Handen var så varm och försiktig. Hon vände sig långsamt om och kollade på Josh med stora ögon.
"Jag vill inte att du ska åka." Han pratat med en så sorgsen röst att det bara gjorde ondare inuti av att höra den.
"Men..." Hon tittade åt det hållet de kommit ifrån.
"Jag vill inte att du ska åka." Hans röst brast. "Jag bryr mig inte."
Hon la huvudet på sned och rynkade pannan. Hur kunde han inte bry sig om vad han sätt? Hon var en mördare.
"Åk inte!" Han tog ett fastare grepp om hennes hand.
Hon tittade ner på deras händer. "Men..." Hon avslutade inte meningen för han drog henne tätt intill sig och höll om henne hårt. Chocken och rädslan tog över henne. Hans doft var överallt runt henne. Den gjorde henne yr.
"Snälla." Hon pratade ryckigt och tänderna var sylvassa. Han såg på dem då hon försökte andas med munnen istället men han behöll lugnet i alla fall.
"Snälla!" Bad hon igen och började streta emot hans omfamning. "Jag klarar inte mer! Släpp mig!"
Han släppte och hon sjönk ner på marken. "Försöker du ta livet av dig?!"
"Nej." Han log lugnt. "Jag vill bara inte att du lämnar mig."
Hon pressade kinden mot asfalten glad över kylan den spred. Glad över doften av jord. "Tänk om jag dödat dig med?"
"Det tror jag inte du skulle ha gjort." Han satte sig ner på huk bredvid henne. "Jag litar på dig."
Hon suckade och struntade i att svara.
Han skratta till men kollade sen allvarligt på henne. "Jag vill att du ska berätta allt för mig nu. Du får inte undanhålla något. Okej?"
Hon blickade misstänksamt på honom men nickade sen halvt. "Okej."

Nåååååååå vad bra.... Mera mera mera....