August
Wednesday 4 February 2009 photo 1/1
|
En strävsam, godhjärtad och ganska fattig bonde, bodde i en by i ett avlägset land. Han arbetade hårt under dagarna för att försörja sin hustru, sin son och sig själv. Emellanåt gick till han till vis man en bit utanför byn, för att få hjälp att finna svar på sådant han inte förstod, eller för att få några goda råd när tillvaron var svår. Men nu var det härliga tider för den hårt arbetande bonden. Han hade, under flera års tid, lyckats lägga undan besparingar för att äntligen köpa en häst som kunde hjälpa honom på fältet. Han var stoltare och lyckligare än någonsin där han visslande gick med hästen, på väg till deras första gemensamma arbetsdag. En dag som för bonden skulle sluta i stor olycka. Hästen sprang bort och stod inte att finna någonstans. Alla dessa år av sparande förgäves. Bonden var verkligen förkrossad. Han var helt nedslagen och på kvällen kände han att han måste gå till den kloke mannen. När han kom dit sa han ”Mästare, en förfärlig olycka har drabbat mig. Min häst som du vet att jag sparat till och längtat efter, sprang bort ifrån mig efter bara en dags arbete. Hur kan livet vara så här orättvist?”
Den kloke mannen tittade med varma, outgrundliga ögon på honom och sa: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.” Sen blev inget mer sagt.
Det var lite svårt för bonden att acceptera ett sådant svar, men han visste att det inte var någon idé att försöka få något mer ur sin mästare, så han gick hem för att sova. Nästa förmiddag återvände han glädjestrålande till mästaren och sa. ”Mästare, i morse när jag vaknade hade hästen återvänt och dessutom fått med sig ett sto hem. Vilken lycka!” Det kändes för bonden, som om mästaren tittade rakt in i hans hjärta när han sa: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”
Det var ju ett ganska konstigt svar i det här sammanhanget, tyckte bonden. Men glad över sin stora tur brydde han sig inte mer om det, utan gick hem för att låta sonen hjälpa till att rida in den nya vildhästen.
Nästa dag kom bonden åter till den kloke mannen. Röd i ögonen och vild i blicken. ”Mästare, en förfärlig olycka har hänt mig. En tragedi utan dess like. Min älskade son skulle igår hjälpa mig att rida in det nya stoet. Han trillade av och bröt både armar och ben. Han lider svårt och dessutom, vem skall nu hjälpa mig med skörden. Hur kan livet vara så orättvist?”
Den kloke mannen tittade länge på bonden med stor medkänsla. Till sist sa han: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”
Bonden kände sig föga tröstad av dessa ord. Hur kunde han säga så när hans högt älskade son led och han själv inte skulle få hjälp på fältet. Det var kanske lätt för en som inte behövde arbeta att säga så! Ytterligare en dag passerade innan bonden återigen besökte den vise mannen. Denna gång omgavs han av ett starkt lugn och hans blick var fylld av vördnad och frid. Han tog till orda och sa: ”Mästare, i går kväll kom det en grupp soldater till byn, för att hämta med sig alla ynglingar ut i det förbannade kriget. Men min son hade dem ingen användning för, där han låg med brutna armar och ben. Jag förstår dig nu. Vi vet inte om det är bra eller dåligt!”
Hoppas på det bästa.
Inte på det värsta.
Även om allt känns öde.
Den kloke mannen tittade med varma, outgrundliga ögon på honom och sa: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.” Sen blev inget mer sagt.
Det var lite svårt för bonden att acceptera ett sådant svar, men han visste att det inte var någon idé att försöka få något mer ur sin mästare, så han gick hem för att sova. Nästa förmiddag återvände han glädjestrålande till mästaren och sa. ”Mästare, i morse när jag vaknade hade hästen återvänt och dessutom fått med sig ett sto hem. Vilken lycka!” Det kändes för bonden, som om mästaren tittade rakt in i hans hjärta när han sa: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”
Det var ju ett ganska konstigt svar i det här sammanhanget, tyckte bonden. Men glad över sin stora tur brydde han sig inte mer om det, utan gick hem för att låta sonen hjälpa till att rida in den nya vildhästen.
Nästa dag kom bonden åter till den kloke mannen. Röd i ögonen och vild i blicken. ”Mästare, en förfärlig olycka har hänt mig. En tragedi utan dess like. Min älskade son skulle igår hjälpa mig att rida in det nya stoet. Han trillade av och bröt både armar och ben. Han lider svårt och dessutom, vem skall nu hjälpa mig med skörden. Hur kan livet vara så orättvist?”
Den kloke mannen tittade länge på bonden med stor medkänsla. Till sist sa han: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”
Bonden kände sig föga tröstad av dessa ord. Hur kunde han säga så när hans högt älskade son led och han själv inte skulle få hjälp på fältet. Det var kanske lätt för en som inte behövde arbeta att säga så! Ytterligare en dag passerade innan bonden återigen besökte den vise mannen. Denna gång omgavs han av ett starkt lugn och hans blick var fylld av vördnad och frid. Han tog till orda och sa: ”Mästare, i går kväll kom det en grupp soldater till byn, för att hämta med sig alla ynglingar ut i det förbannade kriget. Men min son hade dem ingen användning för, där han låg med brutna armar och ben. Jag förstår dig nu. Vi vet inte om det är bra eller dåligt!”
Hoppas på det bästa.
Inte på det värsta.
Även om allt känns öde.
Visa toppen
Show footer