November
Tuesday 10 July 2012 photo 2/2
|
(hade verkligen inga passande bilder >.<)
Så, det tog hela dagen, men jag översatte hela Russian sleeping experiment. det är min favorit creepypasta and it's a better lovestory than twilight. Hope ya'll enjoy ^^
OCH JAG VARNAR NU ATT OM DU ÄR KÄNSLIG SKA DU DEFINITIVT INTE LÄSA! EXTREMT GROV INNEHÅLL!
Det ryska sömn experimentet
I slutet av 1940-talet försökte ryska forskare att hålla fempersoner vakna i femton dagar med hjälp av en experimentell stimulerande gas. Domhölls i en sluten kammare för att man skulle kunna övervaka deras syre intagnoggrant så att gasen inte skulle döda dem, eftersom en överdos var giftig. Detta var innan man hade video kameror, så det enda dom hade var mikrofoner och ettkabinfönster med <?xml:namespace prefix = st1 ns = "urn:schemas-microsoft-com:office:smarttags" /><st1:metricconverter w:st="on" ProductID="5 tum">5 tum</st1:metricconverter>tjockt glas för att kunna se försökskaninerna. Kammaren var fylld med böcker att läsa, sängar att sova i men utan sängkläder, rinnande vatten och entoalett, och tillräckligt frystorkad mat för att hålla alla fem mätta iöver en månad.
De fem försökspersonerna var alla politiska fångar som ansågs som fiender till staten under andravärldskriget. Allt var bra för de första fem dagarna; försökspersonerna klagadeknappt på att dom hade blivit (felaktigt) lovade att dom skulle friges om domklarade testet och lyckades att vara vakna i 30 dagar. Deras samtal ochaktiviteter övervakades och det konstaterades att de fortsatte att prata omalla traumatiska händelser i deras förflutna, och deras allmänna samtalstonfick ett mörkare aspekt när dom nått fyra dagar. Efter fem dagar började de klaga över deomständigheter och händelser som lede dem dit där de var och började visasymptom av allvarliga paranoia. De slutade prata med varandra och börjadeväxelvis viskade till mikrofonerna och speglade ventiler. Underligt nog verkadede alla att tro att de kunde vinna förtroende hos experimentatorerna genom attvända ryggen mot sina kamrater, de andra i fångenskap med dem. Först misstänkteforskarna att det var en bieffekt av själva gasen...
Efter nio dagar började den första av att skrika. Han sprangfram och tillbaka i kammaren medans han upprepade gånger skrek så högt han kunde3 timmar i sträck, han fortsatte att försöka skrika men kunde bara få framenstaka knarr. Forskarna postulerade att han hade rivit av sina egna stämband.Det mest överraskande med det här beteendet var hur de andra fångarna reageradepå det... eller snarare, hur de inte reagerade på det. De fortsatte att viskatill mikrofonerna tills den andra av fångarna började skrika. De 2 icke-skrikandefångarna tog böckernas sidor, rev ut dom, och med hjälp av deras egen avföringklistrade dom lugnt fast dom över kabinfönstret och ventilerna. Skrikandetslutade omedelbart.
De fortsatte att viska...
Efter att ytterligare 3 dagar hade passerat. Forskarnakontrollerade mikrofonerna varje timme för se om dom funkade, eftersom att domtrodde att det var omöjligt att inte ett det minsta ljud kunde komma frånkammaren när det fanns fem personer inuti. Syreförbrukningen i kammaren visadeatt alla fem fortfarande var vid liv. I själva verket, var det den mängd syresom fem personer skulle konsumera på en mycket kraftig nivå av ansträngandemotion. På den fjortonde dagen gjorde forskarna något som dom hade kommitöverens att inte skulle göra under hela experimentet bara för att få enreaktion från fångna. Dom använde högtalarna i kammaren, i hopp om attprovocera fram något slags svar från fångna som forskarna var rädda varantingen döda eller hade fått mentala skador.
De utropade: "Vi öppnar i kammaren för att testamikrofonerna. Ta ett steg bort från dörren och ligg platt på golvet eller såkommer du att bli skjuten. Samarbete kommer att ge en av er den utlovadefrigivningen.".
Till sin förvåning hörde de en enda fras i en lugn ton somsvar: "Vi vill inte längre friges."
Debatt bröt ut bland forskare och de militära styrkorna somfinansierade forskningen. Det gick inte att provocera mer med hjälp avhögtalaren så, slutligen, bestämde sig för att öppna kammaren vid midnatt denfemtonde dagen.
All stimulerande gas spolades ut ur kammaren och fylldes medfrisk luft. Man hörde omedelbart röster från mikrofonerna som börjadeprotestera. Tre olika röster började tigga, som om vädjar för livet av nära ochkära, att forskarna skulle slå på gasen igen. Kammaren öppnades och soldaterskickades för att hämta försökspersonerna. De började skrika högre än någonsin,och det gjorde soldaterna också när de såg vad som fanns innanför väggarna. Fyraav de fem fångarna var fortfarande vid liv, men ingen kunde riktigt kalla domandras tillstånd som att någon av dem vid 'liv.'
Den mat från senast dag fem hade ingen ens rört. Det fannsköttstycken från den döda prov patientens lår och bröst instoppad iavloppsbrunnen i mitten av kammaren, vilket blockerade avloppet och lyckades fåtio centimeter djupt vatten att ansamlas på golvet. Exakt hur mycket av vattnetpå golvet som faktiskt var blod kollades aldrig upp. Alla fyra 'överlevande'personer hade också stora delar av muskler och hud bort slitna från deraskroppar. Förstörelsen av kött och exponerade ben på deras fingertoppar visadeatt såren hade orsakats för hand, inte med tänder som forskarna först trodde.Och vid närmare granskning av sårens position och vinklar visade att de flesta,om inte alla, var självförvållad.
Buk organen under bröstkorgen på alla fyra försökspersonerhade avlägsnats. Medan hjärta, lungor och diafragma var kvar på plats, hadehuden och de flesta bröstmusklerna knutna till revbenen hade slitits av, vilketgjorde att lungorna syntes genom bröstkorgen. Alla blodkärl och organ varintakta, de hade bara tagits ut och lagts på golvet, runt om försökskaninernasinnehållslösa men levande kroppar. Man kunde se hur alla fyras mag-tarmkanalenjobbade med att smälta mat. Det blev snabbt uppenbart att vad de smälta varderas eget kött som de själva hadeslitit från kroppen och ätit under loppet av dagar.
De flesta av soldaterna på anläggningen var ryska speciellaagenter, men det var fortfarande många som vägrade att gå tillbaka tillkammaren för att ta bort försökspersonerna. De fortsatte att skrika för att domskulle få lämnas kvar i kammaren och omväxlande bad och krävde att gasen skulleslås på igen, så att de skulle somna...
Till allas förvåning slogs verkligen försökspersonerna iprocessen att avlägsnas från kammaren. En av de ryska soldaterna dog av att hahans hals slets ut, och en annan skadades allvarligt genom att hans testiklarslets bort och en att en av patienterna bet av en artär i benet. Ytterligarefem av soldaterna förlorade sina liv om man räknar de som begick självmordunder veckorna efter händelsen.
I kampen sprack en av de fyra levande individernas mjälte ochhan förblödde nästan omedelbart. De medicinska forskarna försökte lugna honommen det visade sig vara omöjligt. Han injicerades med mer än tio gånger denhumana dosen av morfin derivat och fortfarande kämpade som ett djur i ett hörn.Han bröt armen och revbenen på en av läkarna medans han slogs. Man kunde sehjärtat slå för fullt i två minuter efter att han inte hade något blod kvar isystemet. Även efter att det slutade slå, så fortsatte att skrika och slåss iytterligare tre minuter, kämpandes för att attackera vem som helst inomräckhåll och upprepa ordet "mer" om och om igen, svagare och svagare,tills han slutligen tystnade.
De tre överlevande försökspersonerna blev tungt doserade medlugnande och flyttade till sjukhus, de två med intakta stämband be om att fåstimulerings gasen som krävande för att de skulle kunna hålla sig vakna ...
Den mest skadade av de tre fördes till den enda kirurgiskaoperationssalen som anläggningen hade. I processen att förbereda honom att fåsina organ placerade i hans kropp igen fann man att han var på ett effektivtsätt immun mot det sederande de hade gett honom för att förbereda honom föroperation. Han kämpade ursinnigt mot sina begränsningar när sjuksystrarnaskulle spänna fast honom på båren. Han lyckades slita bort större delen genomen tio centimeter bred läderrem på ena handleden. Det tog bara lite merbedövning än normalt för att lugna honom, och i det ögonblick som ögonlockenstängdes, slutade hans hjärta att slå. När man obducerade testpersonen som dogpå operationsbordet fann man att hans blod hade trippel den normala syre nivå. Dommuskler som fortfarande var knutna till hans skelett var i väldigt dåligt skick och han hade brutit 9 ben i sin kamp att inte bli dämpad. Deflesta av dem var från den kraft hans egna muskler hade utsatt dom för.
Den andra överlevande hade varit den första i gruppen sombörja skrika. Hans förstörda stämband gjorde att han var oförmögen att säganågot eller invända operation, och han bara svarade genom att skaka på huvudetvåldsamt missnöje när läkarna kom nära honom. Han nickade på huvudet när någonföreslog, motvilligt, att de skulle försöka genomföra operationen utanbedövning, och reagerade inte alls på hela 6 timmar under proceduren attersätta hans buk organ och försöka täcka dem med det som återstod av hans hud.Kirurgen upprepade flera gånger att det borde vara medicinskt omöjligt förpatienten att fortfarande vara vid liv. En skräckslagen sjuksköterska berättadeatt under operationen uppgav hade sett patientens mun krullat upp sig till ettleende flera gånger, när hans ögon mötte hennes.
När operationen var över tittade patienten på kirurgen och börjadekikna högljutt, försöket prata samtidigt som han kämpade. Kirurgen förstod attdet måste vara viktigt och gav honom penna och papper så att patienten kundeskriva vad han ville säga. Det var enkelt.
"Fortsätt skära."
De andra två försökspersonerna fick genomgå samma operation,båda utan bedövning. Även om de måste injiceras med ett paralyserande medelunder hela operationen. Kirurgen fann det omöjligt att utföra operationen ompatienterna skrattade hela tiden. När försökspersonerna var förlamade kunde debara följa de närvarande forskarna med sina ögon. Medlet slutade funka ovanligtfort och patienten försökte genast att ta sig loss från operationsbordet. I sammaögonblick de kunde tala började de återigen be att få den stimulerande gasen.Forskarna försökte fråga varför de hade skadat sig, varför de hade slet ut sinaegna inälvor och varför de ville få gasen igen.
Bara ett svar gavs: "Jag måste hålla mig vaken."
Alla tres motiv förstärktes och de placerades återigen i kammaren i väntan på fastställande av vadsom borde göras med dem. Forskarna, som vetter vrede sina militära 'välgörare' föratt ha misslyckats de angivna målen för deras projekt. Den befälhavare, en föredetta KGB, såg i stället potential och ville se vad som skulle hända om desattes på gasen igen. Forskarna protesterade kraftigt, men blev åsidosatta.
Som en förberedelse för att kom tillbaka till kammaren igen kopplademan testobjekten till varsin EEG monitor och man noterade deras begränsningarför långsiktig fångenskap. Till allas förvåning så slutade alla tre att kämpanär dom fick veta att dom skulle få komma tillbaka in i kammaren och fåtillbaka sin gas. Det var uppenbart att vid det här laget hade alla tre kämpatför att hålla sig vakna. En av dom som kunde tala nynnade högt, den stummanästan dansade i den båren han var fastspänd i, och den siste höll upp huvudetoch blinkade fort. Han var den första som kopplades till sin EEG och forskarnaläste hans hjärnvågor som att han var förvånad. För det mesta var dom normalamen ibland var det bara en rak, oförklarlig, död linje. Det såg ut som om hanupprepade gånger hade drabbats av hjärndöd, innan han återvände till detnormala. Eftersom forskarna fokuserade på monitorn var det endast ensjuksköterska som såg hans ögon sakta stängas i samma ögonblick som huvudetträffade kudden. Hans hjärnvågor ändrades omedelbart till den av djup sömn, försista gången som hans hjärta samtidigt stannade.
Det enda kvarvarande testpersonen som kunde tala börjadeskrika. Hans hjärnvågor visade samma raka, döda, oförklarliga linje som den somjust hade dött av att somna. Befälhavaren gav order om att täta kammaren medbåda försökspersonerna inuti, samt 3 forskare. En av de namngivna tre drogomedelbart sin pistol och sköt befälhavaren mitt emellan ögonen, vände vapnet motden stumme patienten och blåste ut hans hjärna.
Han riktade sitt vapen mot den återstående patienten, som fortfarande varfastspänd i sin säng. De återstående medlemmarna i medicinsk och forskargruppenflydde rummet. "Jag kommer inte att låsas in där med dessa saker! Inte meddig!" skrek han åt mannen som låg fastspänd "Vad är du?" Han krävdeett svar. "Jag måste veta!"
Patienten log.<?xml:namespace prefix = o ns = "urn:schemas-microsoft-com:office:office" /><o:p></o:p>
"Har du glömt så lätt?" Frågade patienten."Vi är du. Vi är galenskap som lurar inom dig, vädjande om att släppas frii varje gång i du når ditt mest djurisk beteende. Vi är vad du försöker gömmadig ifrån i din säng om natten. Vi är vad du vill lugna till tystnad och förlamningnär det går för långt och du tappar kontrollen. "
Forskaren frös till. Han siktade mot sin patients hjärta ochsköt. Den tredje EEG skrämen visade nu också samma döda linje och patienten andadessakta ut.
"Nästan ... fri..."
<o:p> </o:p>
Annons
wishyouwereheroin
Sat 14 Jul 2012 11:06
Jag brukar vara asrädd för sånt men den var inte såå jättehemsk ändå tycker jag :P
Anonymous
Tue 10 Jul 2012 20:20
Perfect goodnight story^^
Anonymous
Tue 10 Jul 2012 19:35
Jag får läsa detta någon dag, kommenterar så jag Kommer ihåg c:
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/pchic/507391316/
Visa toppen
Show footer