Nu är jag hemma och tar det lugnt. Börjar jobba på tisdag igen. Bara en vecka kvar, sen är det frihet med farfar uppåt landet! Mys. Ska bli brun och inhandla diverse prylar. Jag längtar.
Usch. Min älskade Robert flyttar till Karlshamn sista veckan i augusti. Jag våndas. Jag hoppas innerligt att allt går som planerat.

Jag har haft en jobbig tid. Det har pågått en inre kamp i mitt huvud om mig själv, alla tvångstankar och all bortglömd träning. Jag behöver nog de här tre veckorna med farfar för att förstå vad det är som pågår. Det är ungdomen. Det är den jävla ungdomen som biter sig fast och suger ut allt liv ur mig. Jag känner mig som tjugofem i en sjuttonårings kropp. Allt omkring mig känns för litet, för naivt och knäppt. Samtidigt rycker barndomen i mig, och vill att jag ska förstå. Men jag förstår! Jag gör ju det!
Nu ska jag inte bli så ruskigt dramatisk, för jag mår fint. Jag gör verkligen det. Men när det går upp och ner hela tiden är det inte lätt att hänga med i svängarna. Det blir lite ostabilt, helt enkelt. Egentligen behöver ingen läsa det här, jag var ara tvungen att skriva något konkret, så att jag förstår vad jag håller på med. Ruskigt intressant, det här med människan.

Åh, idag har jag och mamma ridit på Miramis! Han var underbar! Helt fantastisk! Jag önskar att jag hade mer tid och intresse och cash för att behålla denna underbara varelse. Tyvärr kan man inte få allt, så min vän får snällt vänta på att en ny människa ska kliva in i hans liv och fylla det med kärlek.
Jag, mojs och Emma red ut i den helt underbara naturen i Lövestad. Jag fick först rida på en stor, söt ardenner som hette Blenda, innan mojs och jag bytte hästar och jag fick sitta på Mirre. Fantastisk upplevelse att rida på den häst jag sett växa upp. Underbart, helt enkelt underbart.

Det går åt helvete med allt
(kanske inte just nu, men ibland)

åh, vad du är underbar och jag saknar dig.