June
Tuesday 20 January 2009 photo 1/1
|
När sanningen kommer fram känner man sig helt naken.
(Baserad på en verklig händelse)
Gott nytt år!<p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<p style="margin: 0cm 0cm 0pt;"> <p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">Det brände till på kinden. Det tog några sekunder innan jag förstod vad som hade hänt. När smärtan hade svalnat lite efter örfilen tittade jag upp igen och studerade min motståndare. Hon var lång, spinkig och hade kort mörkbrunt hår. Ögonen var som två smala streck och såg väldigt hårda ut. Jag noterade att hon hade lite väl lite kläder på sig med tanke på att det faktiskt var nyårsafton, det enda hon hade på sig var en kort kjol och linne. Automatiskt kom ordet slampa upp i huvudet. Efter att snabbt ha gjort den här bedömningen bestämde jag mig för att försvara mig. Jag lyfte högerhanden och drog till så hårt jag kunde rakt över huvudet på henne. Jag kände nästan hur ont det gjorde på henne att få min kalla knytnäve mot sin kind. Men jag kände ändå inget medlidande, hon var värd det. Jag hörde hur hon ramlade hårt mot marken och gjorde ifrån sig något slags ljud som lät förvånat. Jag kände hur ilskan spred sig i kroppen och adrenalinet pumpade. Jag blev helt torr i munnen och kände paniken komma krypande, vad skulle hända nu? Kanske är hon starkare än mig och lyckas slå mig sönder och samman. <p style="margin: 0cm 0cm 0pt;"> <p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">Hon reste sig snabbt men ändå klumpigt, jag kunde se ilskan och frustrationen lysa i ögonen på henne. Det tog bara någon sekund innan hon flög på mig, slog mig i huvudet och innan jag visste ordet av så drog hon luvan över huvudet på mig. Det blev helt svart, jag såg ingenting och visste inte var och hur jag skulle försvara mig. Jag kände de hårda slagen mot bakhuvudet och magen, de gjorde ondare för varje slag. Till slut slängde hon ner mig på de kalla, vassa gatustenarna. Jag landade på knäna som skrek av smärta när jag tog i marken. Jag låg orörlig i några sekunder som kändes som en evighet. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, lever jag? Jag var tvungen att känna efter. Sedan reste jag mig långsamt upp, det gjorde väldigt ont. Jag drog sakta av luvan från huvudet, rädd för de slag jag kanske skulle möta. Men när jag tittade upp så var de redan på väg därifrån. Springandes såg jag henne och hennes kompisar försvinna ur mitt sikte ut i de mörka skuggorna. Jag föll ihop, av chock och smärta satt jag där mitt i vägen och grät. Tårarna var varma och salta, de sved i såren i ansiktet.<p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Efter några minuter började jag kolla mig omkring. Någon måste ju ha sett? Jag tyckte det var märkligt att det inte fanns en enda människa i närheten, det var ju ändå nyårsafton. Jag reste mig upp igen och smärtan skrek i hela kroppen. Såg mig omkring ännu en gång, kanske hade någon sett genom ett fönster. Jag sökte med blicken i alla byggnader runt omkring mig. Men alla fönster var mörka och övergivna. Tillslut mötte jag en blick, det var en kvinna i 30-års åldern. Hon var kort och ganska kraftig men hon hade väldigt vänliga ögon. Hon såg rakt på mig med en oroad blick. Hon hade sett allting, det syntes på henne. Jag tittade bedjande på henne och det dröjde inte länge innan hon kom utspringandes för att hjälpa mig. Hon lät mig stödja på henne samtidigt som hon ledde mig till en parkbänk. Vi sa ingenting till varandra, vi var nog ganska chockade båda två. När jag satt där på den kalla, hårda träbänken kände jag alla smärtor ännu mer än innan, nu hade jag ju tid att känna efter. Just som jag satt där och kände mig alldeles vilsen och hjälplös sa hon plötsligt de enda orden på jorden som jag ville höra just då: Jag såg allt och jag ska hjälpa dig att sätta dit dem.
Författare: Rebecca Persson
(Baserad på en verklig händelse)
Gott nytt år!<p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Författare: Rebecca Persson
hahaha!! neeej, det var inte menat så iaf x) men det beror ju på vem som tolkar den ;) snuskhummer där ;D haha <3
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/pekkaa/321794735/
Visa toppen
Show footer