March
Friday 9 July 2010 photo 1/2
|
spring nicht, dont jump, hoppa inte.. how many times havent i told my self that ?
Aaaah, varför ska just jag angripas av detta ?! FÖRSVINN !!
Gammal Svenska uppsats ..
OSB: EJ relaterat till mig
___________________________________________
<!--[if gte mso 10]><style> /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Table Normal"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-ansi-language:#0400; mso-fareast-language:#0400; mso-bidi-language:#0400;}</style><![endif]-->
Ett steg
En droppe föll ner från himlen, och landade på flickans huvud. Droppen färdades ner för hennes ansikte, och blandades med flickans tårar.
Droppens liv som droppe var slut, snart skulle även flickans liv som flicka vara slut.
Det var i augusti tanken dök upp i huvudet, för det var även i augusti allting hände. Tanken var lika lockande då som nu, kanske den till och med var mer lockande nu. Att få stå på toppen av ett hus, se ned på alla människor, och ta ett tyst farväl. För att sedan ta steget, och göra slut på helvetet. Tanken var så lockande att hon nu stod där på taket och såg ned på människorna, redo att ta steget.
Den 27e augusti var ett datum hon aldrig skulle kunna glömma. För det var den dagen hennes liv tog slut. Det var den dagen hon dog, i alla fall så hennes själ dog. Efter den dagen hade hon levt som ett spöke, inte de fnittriga i vita lakan. Utan de döda som knappt orkar öppna munnen och släppa ut ord för att bilda meningar. Det spöket hade hon varit efter den dagen.
Hon hade som varje morgon slagit upp ögonen och stirrat upp i det vitmålade taket. Hade hon vetat vad som väntade henne, skulle hon inte ha klivit upp. Då hade hon stannat kvar i den varma, mjuka sängen och fortsatt sova. Tyvärr var hon inte synsk, så hon visste inte vad som skulle ske.
Med det svarta täcket lindat runt om sig hade hon trött släpat sig in i badrummet. Då hade hon varit för trött för att orka irriterera sig över de gula väggarna, eller över att den högra dusch-dörren hängt på sned. Hon hade klivit in, och låtit det kalla vattnet skölja över hennes kropp, för att sakta väcka henne till liv.
En timme senare hade hon befunnit sig i köket, då lite mer vaken. Ännu var världen aningen suddig i hennes trötta ögon, men det skulle snart försvinna. Några ensamma solstrålar lyckades leta sig in genom de gamla persiennerna, och spred värme var de än landade.
Medan te vattnet kokat hade hon ställt sig framför spegeln, som var en av de få nya sakerna i hennes systers gamla lägenhet. Spegeln hade som alltid visat henne en smal, ganska kort tjej med aningen udda utseende. Det rosa håret nådde henne nätt och jämt ned till axlarna, men med löshåret nådde det henne en bit ned på rygghen. Just när hon ritat en svart, tjock linje runt det högra ögat hördes tevattnet koka aningen för villt. Då hon vänt sig om hade hon stönat högt, vattnet rann ut över kastrullens aluminium klädda väggar.
Ett tag senare befann hon sig sittande i soffan, med en röd och vit-prickig kopp i handen. Teet i koppen ryckte av värme, och värmde hennes kalla händer. På TVn framför henne hade en man stått och babblat om nyheterna, för att sedan ersättas av en kvinna som pressenterade sommar vädret. Det var först då hon kom ihåg att sommarlovet snart skulle börja, och att skolan väntade henne även denna dag.
En vindpust fick hennes hår att fladdra till. Tårarna rann ned för hennes kinder och skapade stigar åt nästa tår. Hennes hand lyftes upp, och med baksidan torkade hon irriterad bort tårarna. Hon skulle inte gråta, det hade hon lovat sig själv. Hon hade lovat sig det flera gånger, varje gång hade det visats sig att det endast var en lögn. En ren och skär lögn, även denna gång var det så.
En till tår rann ned för hennes kind…
TVn var avstängd, och ett par svarta jeans täckte hennes bleka ben. Ett vitt linne, och en stor svart skjorta hade hon också valt att dragit på sig. Den stora trädörren hade smälts igen med en smäll, då hon sprungit ned för trapporna för att hinna med bussen.
Det hade varit en oturens dag, den 27e augusti.
Kanske var det därför hon glömt busskortet, kanske var det därför hon fick skavsår på hälarna då hon muttrande hade begett sig till skolan. Att det var en oturens dag var dock inte anledningen till att hon kom försent, det gjorde ingen förvånad. Hon var alltid sen, och om inte hennes minne svek henne så hade hon alltid varit sen sedan hon börjat på Jensen.
En uppgiven blick från hennes mattelärare var det enda hon fick, ingen utskällning eller någonting sådant. Lättnaden sköljde över henne, som vågorna brukar skölja över stranden. Att hon redan missat Engelskan hade hon kommit på i efterhand, ännu hade hon inte kollat på klockan. Hade hon gjort det när hon varit hemma skulle hon aldrig ha gått till skolan. Då skulle aldrig det hänt.
Varför hade hon inte kollat på klockan, varför?
Hennes hjärta kastade henne fram, sade till henne att ta stegen – för att avsluta allting. Hennes hjärna drog henne bakåt, intalade hennes att hon skulle stanna – leva. En inre kamp rasade i hennes hjärta, och hennes redan rödgråtna ögon attackerades av en ny arme tårar. Denna gång tog kampen inom henne upp all henne ork. Därför åkte inte hennes hand upp, och baksidan fick inte torka bort de kalla tårarna som rann ned för henne kinder.
Att vara vegetarian hade aldrig varit enkelt, därför hade det varit ännu svårare att vara vegan. Så även den dagen hade hennes mage inte fått i sig en enda bit mat. Den fick, som resten av henne, ha en dags fastning. Ändå hade hon satt sig ned vid ett av de vita borden i den överfulla matsalen, fylld av skrik. Eller ljud som lärarna kallade det för, det är bara lite pratigt inne i matsalen. Verkligheten hade, även den dagen, varit så att hon inte ens lyckats höra sina egna tankar. Även om de inte pratade, kanske var det bättre att säga att hon inte lyckats tänka en enda klar tanke.
Självklart hade hon inte satt sig vid vilket bort som helst, med vem som helst. Det var hon för blyg för, trots att hon tillhörde en av de som var minst blyg. Den andra människan som hade befunnit sig vid bordet var Miriam. Lika udda som hon själv, kanske till och med mer udda. För det var faktiskt möjligt, även om hon ibland inte trodde på det själv ens. Miriam var beviset på att folk kunde vara mer udda än hon. Miriam var beviset på att folk kunde ha mer udda hårfärg och mer udda smink. Eftersom att hon hade grönt hår så skulle rosa, röd och orange inte passa henne alls. Det var anledningen till att det högra ögat hade varit inramat av en blå linje, och över den - orange ögonskugga. Det vänstra ögat hade varit en bomb. En färgbomd med rosa, röd och en massa glitter.
Ännu kom hon ihåg precis hur konstig henne röst hade låtit då hon sagt:
"Men hej på dig Fru Färgbomb. Vart har du gömt Herr Gul idag då? Kanske han blir besviken då han inte fick äran att följa dig till skolan" Ett retsamt flin hade brett sig ut över hennes smala läppar. Miriam, som haft munnen full av mat, brast ut i skratt. Mat flög ut ur hennes mun, men Miriam var ju Miriam – hon brydde sig inte. Istället hade han vridit på stolen, och stuckit ut båda fötterna under bordet för att visa henne skor.
Eftersom att hon var Miriam så satt en lila sko på den vänstra foten, och självklart – en gul på den högra.
Där hon stod på toppen av taket, redo att ta steget, spred sig ett svagt leende över hennes läppar. Miriam, tanken på henne gjorde det omöjligt att inte ens bli lite lycklig. Egentligen borde hon vara lyckligare, det var ju detta hon ville. Att få välja, hennes liv låg i hennes ena händer. Nu var det hennes tur att få spela gud, tårarna hade inte upphört att rinna, men för en sekund hade hon glömt de…
Hennes planer då hade varit att åka hem och plugga, det hade varit hennes planer ända till Miriam öppnat munnen, och valt att låta orden:
"Kommer du hem till L sen, vid åtta tiden ungefär?" hoppa ut ur hennes mun. Då hade hon inte haft några planer på att åka till någon fest, då hade hon glömt att de var lediga nästa dag. Alltså kunde hon följa med, fastän det var onsdag. Hon slutit ögonen och sakta nickat, det var henne sätt att säga att skulle komma.
Hon ångrade det bittert, varför stannade hon inte hemma? Varför kunde hon inte hoppat över en enda fest? Hon visste dock svaret – hon hade velat.
Resten av dagen hade bara flugit iväg. Tre lektioner, sedan hade hon sakta börjat gå hem. Ännu kom hon ihåg smärtan i hennes hälar efter skavsåren, som hade växt sig större och större under dagen. Alltså täckte de då större delen av hennes hälar, att ha trasiga converse på sig var snyggt. Men även den otursdagen hade det varit korkat – riktigt korkat.
Då hon klivit in i lägenheten slängde hon sig ned i soffan och knäppt på TVn. Ett dokumentär om valar hade lyckats fånga hennes intresse, så hon satt där med en skål nudlar. Nudlarna var smaksatta med paprika, och kryddor. Hon kom ännu ihåg hur de smakade, och hur besviken hon hade blivit när de inte var så starka som hon trott. De hade varit som vilka nudlar som helst, inte ett dugg starkare. Kanske det var nudlarna som fick henne att tappa intresse för den där dokumentären om valarna, någonting var det i alla fall. För efter ett tag hade hon rest sig upp och stängt av TVn.
Att ha en walk-in closet var mångas dröm, det hade även varit hennes en gång i tiden. Men den där dagen, otursdagen som skulle komma att vända hela hennes liv upp och ned, hade den mest varit i vägen. Att hitta någonting i den hade alltid varit hopplöst, då hon inte var allt för ordningssam av sig hade allting bara legat slängt överallt. Golvet hade varit täckt av kläder, och skor medans galgarna där kläderna borde hänga var tomma.
Hennes tålamod hade nästan tagit slut när hon hade hittat det hon letade efter, den svarta klänningen med öppen rygg och en krage som täckte hela hennes hals. De svarta skorna, med remmar i olika färger, som skulle ställa till stora problem för henne, stod redan och väntade på att hon skulle sticka ned sina omplåstrade fötter i de. För ovanlighetens skull hade hon inte bara en svart linje runt ögonen, den linjen som folk brukade säga såg ut som att den var tidmålad med en tjock pensel. Istället hade hon ersatt den med en svart och rosa skugga, och självklart tre vita kristaller på höger sida.
Hon kom ihåg hur svåra de varit att få dit, och att de inte satt helt perfekt. Men att hon uppgivet tänkt att de ändå kommer att ramla av, förr eller senare. Det hade hon haft rätt om, fast det hade inte skett på samma sett som hon föreställt sig. Hon skulle nog aldrig kunna gissa vad som skulle ske.
Lyckan av att hitta busskortet var inte svår att missa, hon hade hoppat omkring i lägenheten och nynnat för sig själv. Anledningen var ju såklart att hon skulle slippa gå, i femton cm höga klackar och skavsår. Det skulle inte ha gått, så kanske det skulle varit bäst om hon inte letat efter busskortet i sin gamla vinterjacka. Tyvärr hade hon gjort det, och tyvärr åkte hon till fest. Den festen som skulle förstöra allt, som skulle vända upp och ned på hennes tillvaro. Den festen åkte hon till.
Han som kallades för L bor en bit utanför Stockholm, i ett stort vitt hus. Därför hade det tagit ett tag innan bussen kom fram, hon kom ihåg att hon hoppats att Miriam skulle åka samma buss. Även fast det sällan hände, så hade det ju hänt. En otursdag har man dock inte turen att någon man känner sitter på samma buss som en själv, särskilt inte någon som Miriam. Därför hade hon suttit längst bak i bussen, ensam med mobilen i hennes hand. På mobilens display kunde man urskilja några repor, och en stor spricka syntes tydligt.
Just som hon trott att regnet skulle börja avta kom en ny skur, regndropparna kylde ned hennes kropp. Och försökte andas lugnt, försökte intala sig själv att det var bäst såhär. Att hon ville detta, att hon ville kunna ta steget och bestämma över sitt liv. Nu när hon stod där sköljde dock osäkerheten över henne, ville hon verkligen detta? Hon nickade för sig själv, och tog tre djupa andetag…
Hon hade klivit av bussen med stora förhoppningar på kvällen, när hon slutligen kommit därifrån hade allting krossats.
Att hitta till huset hade inte varit svårt, en stor vit villa som det dunkade musik ifrån. Ett leende hade spridit sig över hennes läppar då hon skymtat Miriams gröna hår. Miriam hade luktat sprit då hon gett henne en kram, det var dock ingenting som hon brytt sig om. Hon hade befunnit sig på en fest, en fest fylld av människor som alla luktade sprit och rök. Antagligen hade även hon luktat så, hon hade druckit minst lika mycket som alla andra. Om inte mer, det hade hon ofta gjort.
En del av den dagen mindes hon tydligare än de andra delarna.
Hon hade just kommit ut från en av toaletterna, och skulle gå ut ett tag för att hämta luft. Att vara instängd i ett hus fyllt av fulla människor, som alla skrek och hoppade omkring hade blivit för mycket efter ett tag. Eftersom att huset var stort hade det funnits mycket fler människor än på de fester hon annars var på. Bakom huset hade det varit tyst och stilla, en liten å hade slingrat sig mellan grenarna. Hon hade satt sig ned på huk, och doppat fingrarna i det kalla vattnet. En vind hade skapat små vågor, och fått träden att luta sig en aning.
Plötsligt hade en hand gripit tag om hennes mun, sedan hörde hon någon viska till henne:
"Om du skriker så kommer jag att döda dig. Uppfattat?" Rösten tillhörde en man, vars andedräkt luktade sprit. Hon hade lyckats nicka till svar, trots att hon skakat så häftigt att hon knappt varit kapabel till att dra in luft i sina lungor.
Plötsligt slog någonting hårt henne i huvudet, och sedan vart allting svart. Hon befann sig i ett kompakt mörker, svart och skräckinjagande.
Att hon kom ihåg allting fick gjorde henne förvånad, alla dagar efter den 27e augusti hade varit en grå smörja. Allting flöt ihop till en stor förvirrande klump, som att den hemska dagen tagit upp hela hennes minne. Som att den hemska dagen ätit upp allt annat, så att hon aldrig skulle kunna glömma det. Allting hade varit hennes fel, hade hon inte gått ut skulle det aldrig ha hänt. Medan tankarna rusade genom hennes huvud började hon skaka. Inte av kyla, utan av rädsla. Rädsla för minnen…
Hon kom ihåg allting, de tre timmar efter att hon vaknat upp i ett rum på festen. Det gjorde för ont för att minnas, och om hon inte tänkte på det kanske alla minnen skulle försvinna. Minnena om de tre timmar hennes armar varit fastkedjade i sängen, de tre timmar som förstört hennes liv.
Dagen efter hade hon förträngt, lika med alla dagar hos BUP och alla dagar i rätten. Alla de dagar hade hon förträngt, så gått det gått. Misshandel, kidnappning och våldtäckt – det gav mannen tio års fängelse. Tio års fängelse för någonting som förstört hennes liv förevigt, dagarna mellan 27e augusti och dagen före julafton hade hon glömt bort…
Med tårarna strömmande ned för kinderna såg hon en sista gång ned på människorna på marken. Sedan tog hon ett djupt andetag, och slängde sig ned för taket. Hon hade tagit farväl, hon hade tänkt igenom allt, och hon hade gett alla den julklappen de ville ha. Henne död, och till Miriam – en nyckel till hennes lägenhet. Vinden försökte trycka upp hennes igen, men gravitationen och hennes vikt vann, hon susade ned mot baken. En sista tanke lämnade hennes huvud, innan hennes kropp slog emot asfalten nedanför henne, och innan folk bärjade skrika.
God Jul , en sista tanke på julafton.
Droppens liv som droppe var slut, snart skulle även flickans liv som flicka vara slut.
En till tår rann ned för hennes kind…
"Men hej på dig Fru Färgbomb. Vart har du gömt Herr Gul idag då? Kanske han blir besviken då han inte fick äran att följa dig till skolan" Ett retsamt flin hade brett sig ut över hennes smala läppar. Miriam, som haft munnen full av mat, brast ut i skratt. Mat flög ut ur hennes mun, men Miriam var ju Miriam – hon brydde sig inte. Istället hade han vridit på stolen, och stuckit ut båda fötterna under bordet för att visa henne skor.
"Kommer du hem till L sen, vid åtta tiden ungefär?" hoppa ut ur hennes mun. Då hade hon inte haft några planer på att åka till någon fest, då hade hon glömt att de var lediga nästa dag. Alltså kunde hon följa med, fastän det var onsdag. Hon slutit ögonen och sakta nickat, det var henne sätt att säga att skulle komma.
"Om du skriker så kommer jag att döda dig. Uppfattat?" Rösten tillhörde en man, vars andedräkt luktade sprit. Hon hade lyckats nicka till svar, trots att hon skakat så häftigt att hon knappt varit kapabel till att dra in luft i sina lungor.
Comment the photo
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/pennnnnn/464988423/
Visa toppen
Show footer