Någon att lita på!

Del 9
Tove tittade ner i golvet när hon gick i skolkorridoren.
''Tove! Jag vill prata med dej, nu!'' Tove stelnade till, det lät som Johans röst. Snälla, låt det inte vara Johan. Hon tittade upp, men såklart var det Johan. Det var många elever runt omkring dem, hon kunde inte springa därifrån, alla skulle börja undra, men antagligen skulle han ha sprungit ifatt henne.
''Kom då, jag vill bara prata om din matte'' sa han med sin falska vänliga röst.
''Men... Jag börjar snart'' ljög Tove.
''Jag dig till lektionen sen och berättar varför du är sen'' sa Johan. Tove följde sakta med Johan in i ett tomt klassrum, han låste dörren, Tove blev ännu räddare.
''Vi vill ju inte bli störda'' sa Johan med ett äckligt leende på läpparna.
''Men först snackar vi om förra matte lektionen. Varför var du inte där?'' frågade han.
''Jag hade ont i magen, så jag gick hem'' ljög Tove.
''Ljug inte, jag vet att du inte gick hem, jag såg dig på din engelska.'' sa Johan.
''Mhm...'' mumlade Tove.
''Det är skolk Tove. Därför får du kvarsittning. Det ska väl bli kul? Kvarsittning med mig?'' sa Johan, nu log han sitt äckliga leende igen. Tove sa ingenting, rädslan som kommit när han sa åt henne att följa med in i klassrummet hade nu växt sig större.
''Det ska väl bli kul? Svara!'' sa Johan argt. Tove visste att hon borde säga ja, annars skulle det bara bli värre, men hon kunde inte få ut de rätta ordet.
''Nej.'' sa hon istället. Hon ångrade sig.
''Vad sa du!?'' sa han högt.
''Det ska du få ångra'' sa han tystare. Han gick fram till henne och slog knytnäven i hennes ansikte. Huvudet slungades bakåt. Det gjorde ont i käken och kinden. Hon började skaka av rädsla.
''Så... Ska det bli kul att ha kvarsittning?'' sa han lugnt.
''J-ja'' stammade hon fram.
''Så ska det låta'' sa han nöjt. Han förde händerna under hennes tröja, under bh:n och till brösten. Han smekte hennes bröst medan han pratade med henne. ”Jag tror vi tar det imorgon kväll? Går det bra? Ja, vi tar det vid... sju-tiden? Jag måste göra lite grejer innan. Vid sju blir bra.'' sa han nöjt. Tove hade fortfarande ont i käken.
''Släpp mig nu!” sa hon högt, men rösten darrade.
''Vad sa du?'' frågade Johan irriterat.
''Släpp mig” hon försökte låta bestämd.
''Jag släpper dig när jag vill!'' sa Johan högt.
''Men jag vill inte, kan du inte släppa mig? Jag vill inte ha kvarsittning!'' sa Tove.
''Säger du emot din lärare? Säger du emot mig?'' sa Johan argt och ännu en knytnäve träffade hennes kind, samma kind. Hennes huvud åkte bakåt igen. Det gjorde fruktansvärt ont.
''Du vet, jag kan vara snäll. Om du kommer imorgon kväll så skickar jag inte hem någon lapp om kvarsittningen.'' sa Johan. ''Ok?'' frågade han irriterat.
''Okej'' svarade Tove.
''Bra'' Johan nöjt över sin makt.
''Oj, vilket blåmärke du har på kinden, du får gå hem nu. Jag säger att du mådde dåligt, säg till din mamma att du fick en tennisboll när du spelade brännboll i skolan. Om nån i skolan frågar så fick du den hemifrån av nån tennisboll eller något. Fast sånt kan du säkert dölja med smink'' fortsatte han.
''Men nu vet du hur det går när du säger emot mig!” sa han med skarpare röst.
''Så, gå hem nu'' sa han.
''Eller vänta, ta på dig luvan, ingen får se ditt ansikte på vägen hem, men det får inte verka misstänkt. För då ligger du risigt till.'' sa Johan. Tove nickade sakta. Johan låste upp dörren medan Tove tog på sig luvan. Sen gick hon till cykelstället, alla lektioner hade börjat, så hon mötte ingen i korridoren.

Du är sjukt duktig sofie!