Jag vill bara säga att jag förut avskydde barn, verkligen avskydde dem. Senare (vid flera tillfällen som var tätt inpå varandra) så kom jag på mig själv med att stå och le åt barn och tycka de var söta. Jag var jätteförvirrad och förstod inte varför, tills jag ca två veckor gjorde ett graviditetstest och upptäckte att jag var gravid. En vecka senare gick jag till barnmorskan och jag var i 7:e veckan.

Så talat efter mina egna erfarenheter tror jag att människan är programmerad att tycka om sin egen avkomma, men inte nödvändigtvis andras. :)

Eller så fungerar en graviditet eller egen avkomma som botemedel. Du sa ju trots allt att du tyckte barn helt plötsligt vart söta. En psykologisk följdeffekt av din hormonbalans i förändring. Är det då hormonbalansen som felar för folk som inte finner barn söta?

Tror helt enkelt det handlar om modersinstinkter. Inte hormonobalans.

Vår fädersinstinkt är ju precis vad som får oss att tycka barn är söta. Men den instinkten styrs precis som allt annat av hormoner. Och då bör det nästan vara så att en obalans i hormonerna kan innaktivera den instinkten. varpå en graviditet eller varseln om att man ska få en avkomma kanske kan aktivera instinkten igen.

no baby no

yes, so many babies in dat liquid;)!

no babby

http://www.youtube.com/watch?v=S42pu26WlBQ