.

Min farmor gjorde det här för ett drygt halvår sen, fast hon hade inte Alzheimer's. Hade kommit in till henne varje dag i flera veckor och pratat med henne och bara hållit henne i handen. (hon fick bo hemma hos oss tills hon dog)
En dag när jag kom in så frågade hon vem jag var och varför jag var där. När jag förklarade att jag var hennes barnbarn så tittade hon bara underligt på mig och frågade om jag var gift, vad jag hette osv.

Två dagar efter detta kom jag in igen, och hade med mig min dåvarande pojkvän. Han hade ett ovanligt förnamn och vi hade inte varit ihop så länge, så hon brukade aldrig komma ihåg det. När jag kom in så tittade hon väldigt konstigt på mig, kallade mig Diana (ingen i vår familj eller vänskapskrets heter så och jag heter Hannah) och frågade hur det var nere i Skåne (jag bor i Norrland). Sen såg hon min pojkvän, hälsade på honom och sa "Hej Anon!" (hon kom t.o.m. ihåg hans namn) och frågade hur det gick på hans jobb.

Det gjorde ont i det lilla ishjärtat, att hon bara kom ihåg min pojkvän som hon knappt träffat men inte kände igen sitt eget barnbarn som hon bott ihop med i 18 år.

En vecka senare dog hon, och kände inte igen mig någon av gångerna jag kom in, utom en dag. Då hälsade hon mig med "Hej Hannah!". En dag efter detta kom min pappa in klockan 6 på morgonen och sa "Nu är farmor död". Jag var den första som fick se henne död efter min pappa, och hon såg så lättad ut då hon låg där död.

Tog två veckor innan jag grät första gången, när chocken av hennes död hade lagt sig. Hon var verkligen världens bästa farmor. :)


Och sorry @Alcorexic att jag skriver upp det här på din bild, men tror det behövdes för min egen del x)