Why would you even do that here D:

:)

Grym film, fylld av djupa samhällskritiska undertoner... eller nåt. Kan bara vara blod och allmänt groteska saker också.

Snarare det sistnämnda. Var det inte tvåan eller trean där amerikanerna var tvungna att ringa skådespelarna för att fråga om de verkligen typ...levde?

Det var tvåan :) Men den är ju dock baserad på en riktig seriemördare som lämnade brev och videoklipp, tvåan är en dramatisering av vad som stod/visades (som jag fattade det) :)

Hittade en lista en gång med de topp5 äckligaste filmerna, och såg till att se igenom alla. Denna var ju dock inte etta! Etta tror jag var August Underground Mordum, och efter den så mådde man ju fan psykiskt dåligt...

Tror bara jag såg en bit av ettan. Tyckte liksom det räckte :P
Har dock hört att det ska vara bra för kroppen att titta på saker som äcklar en, för att det bildar antikroppar. Låter dock lite väl bra för att vara sant.

Aja, bara ännu en anledning :D
Min anledning var att jag inte visste vad jag skulle kolla på härnäst... det var på den tiden man klämde två filmer om dagen, varje dag.

Har aldrig haft en sådan period själv vad gäller filmer, men i högstadiet hände att man letade medvetet efter obskyra och/eller sjuka filmer. Är fortfarande sjukt trött på feta Hollywood-actionrullar, och ser mycket hellre annat.

Ohja, de flesta A-actionrullarna ger jag inte mycket för, eller de så kallade mjölkningsrullarna som bara är ute efter att tjäna pengar istället för att göra en bra, intressant och spännande film. Istället för att göra ett gediget arbete med filmen så bara proppar de in så många häftiga namn och specialeffekter och one-liners som de kan.

Inget emot häftiga namn och specialeffekter, tycker bara inte att det är prio1.

Finns grymt många bra filmer som inte får alls den uppmärksamhet den förtjänar! Big Fish nämns nästan aldrig när man snackar Burton. Chronicle nämns typ aldrig när man snackar action2012 osv.

Inte hört talas om de där alls, men jag håller helt klart med dig. På tal om Burton så är Coraline, som är gjord lite likt hans stil, också jäkligt bra (även om den är seriös nightmare fuel). Men den fick hyfsad praise när den kom också iofs.

Jag gillar även Takeshi Kitanos filmer. Battle Royale är fanimig ett mästerverk, t.ex. <3

Inte för att låta klyschig, men om du gillade filmen Battle Royale så kommer du ÄLSKA boken!
(Detta är dock en sån där det är bättre att se filmen först, annars är det lätt att förvilla bort sig i alla namn och händelser.)

Big Fish är den enda film som, to this day, nästan får mig att gråta! Det är den, Braveheart och Lejonkungen :)

Jag är rätt nöjd med mangan, faktiskt, men har funderat länge på att försöka mig på att läsa boken som ren språkträning (jag behärskar ju trots allt japanska hyfsat nu).

Hm, ska kolla upp den då. Skönheten och Odjuret står för första gången jag lipade framför en film :) Det är inte särskilt vanligt inför långfilmer dock, jag tycker serier lyckas bättre. De har mer tid på en att låta en lära känna karaktärerna och tycka om dem. En Liter Tårar (1 Litoru no Namida) var nästan smärtsam att ta sig genom, men jag tror samtidigt att många hade blivit avtrubbade av den rätt så framträdande skillnaden i hur typiskt japanskt dramaskådespel ter sig jämfört med svenskt dito (som ändå är i samma liga av awkward enligt mig dock).

Jag läste boken på engelska dock :)

Jag tycker att filmer brukar ha "djupare" karaktärer och medans serier är alldeles för upptagna med cliffhangers och att dela upp storyn jämnt i avsnitt. En film kan bara köra på som den vill liksom.

Jo, det antog jag :)

Jo, fast samtidigt kan man bara klämma in så mycket på 1-3 timmar. Filmserier är inte mycket bättre heller (I'm looking at you, Hobbit), men jag vet inte om jag håller med om att karaktärerna i serier nödvändigtvis är ytligare. I dramaserier blir det ju lite så per automatik, och särskilt i vardags-setting där intrigen för serien ofta känns mindre och allmänt mer trivial. Då ser jag hellre på sci-fi-epos, även om jag inte precis kan namedroppa flera sådana serier med komplexa karaktärer. Jag vill säga Full Metal Panic eller Please Teacher (no, it's not a porno), men japansk karaktärsdesign tillåter nästan per definition inget riktigt djup som inte faller pladask som pretentiöst (looking at you, Evangelion).

Tyvärr tilltalar det ju inte den stora massan, men jag skulle absolut kolla på en 10-12 timmar lång film, gjord som en enda film men uppdelad i delar för att vara enklare att titta på. Utan några cliffhangers i slutet av varje etc. utan snarare "continues on disc 2"-style. Jag ser ändå alla filmserier som en enda film, utom typ PotC som obviously är tre filmer.