Jag försöker börja på något.. något bra att skriva. Men för första gången på länge tar det stopp...musiken i mina öron tystnar mig, gör mig oförmögen till att känna mycket annat än sorg.. ensamhet.. För det är det jag gör.
Jag har inte velat erkänna det, men det skrämmer mig. Att vara ensam.
Att se alla mina närmaste ha någon som de kan dela något med, och jag för första gången är den enda som inte har någon..
För jag håller fast vid minnen, som gör ont. För att det är lättare med minnen än att vara ensam. Det är lättare att ha kvar de minnen då jag ser dig vända ryggen och gå, än att inte ha något alls.. Det är lättare att se mig brytas ner vid dörren av tårar för att minnas vad det var jag grät för den kvällen. De kvällarna..
Jag har alltid varit starkast ensam, och jag har inte tänkt att se förbi det. Aldrig.
Men det som gör mig så oförmögen till att gå vidare, är att mitt hjärta och min kalla attityd går sönder för jag ställer mig frågan varför?
Men jag orkar inte mer av detta nu.. Så alla löften jag gett, ett meddelande som skrevs, jag säger upp allt det nu. Jag vill inte vänta mer, och jag vill inte komma i andra hand. Jag vill bara gå vidare så jag kanske, slipper vara ensam någon gång. Jag vill inte det...
Men det gör ont, för jag håller hellre fast vid minnerna, än att vara ensam..

-Another day

Vi kan vara ensamna ihop baby?