Sunday 5 April 2009 photo 1/1
|
Jag kan inte påstå att jag mår bra att vi lämnat varandra, men jag är glad att slippa allt bråk och hat mot mig utan att jag gjort något. Det gör ont allt du sagt och gjort mot mig, men saker kan inte bli ogjorda utan jag hoppas bara su skäms ordentligt över dina handlingar.
Nämner aldrig ditt namn, för jag hoppas du läser & förstår att det är dig jag menar. Det rä mina krossade ord från hjärtat!
Det är inte om någon annan än dig, dig och mig förut, nu och sen. Jag vet hur jag viljat ha det från första början, jag såg det direkt. Men sen hur det utvecklades var en annan sak som varken du eller jag tänkte på. Det rann ut som sand i havet, för jag finns inte längre med dig och du finns med mig. Det är komplicerad. Du förstår inte, du förstog inte. Det startade bra en kall dag på en bänk, bara du och jag. Det slutade med en kyss under en tunnel och du gick. Där var problemet, du försvann från mig, från oss. Jag visste inte, du visste vad som skett, jag förstog inget.
Jag skulle insett att det var då och aldrig mer. Att jag var speciell då och sen en i mängden. Att du körde ett spel, du vet fia-med-knuff. Du kom bakifrån och knuffade ut mig från planen av ditt liv. Det var allt sen var jag borta. Det spelade ingen roll vilka ord jag satte i meningar till dig, jag var älskvärd och jag var den ända...som alla andra. Jag frågar mig själv varför, men svaret får jag aldrig fram, aldrig. För mig var det äkta, jag såg en framtid hos en person som var motsatts till mig själv. Det såg då ljust ut tills problemen kom.
Vi var två vilsna själar, möttes på en internetsida och den vi fann från början var äkta. Jag såg det fanns bara kärlek i allt. Tills din inställning till tjejer blev annorlunda, när jag inte längre existerade som hon, hon i mitt liv. Utan en i mängden. När kärlek föddes till hat. Vi var inte längre det perfekta. Jag kunnde längre inte se dig. Ett täcke av hat och grupptyck föll över dina axlar så lätt och ömt. Allt du tagit ifrån mig, som du byggt upp dig själv på var nu ditt. Du var den starka av oss, du gick din väg. Tog varje chans du fick, och gick inte misste om något.
kärlek är farligt, för när du fallit är det omöjligt att komma upp igen. kärlek är ett helvete, det gör en helt varm i hela kropppen. kärlek är som hat, helt oförstårligt.
Jag minns när vi möttes första gången, jag var rädd och ivrig. Jag hade absolut inget att förlora. Du var redan speciell då. Efter 5timmars telefon visste jag allt. Du hade det där det. Oförklarigt. Du drog mig upp från botten. Gav mig styrka, lycka och leendet. Med dig var jag som en prinssesa. Jag tänker ofta tillbaka men inser då att det var bra men egentligen förtrollade du stunden. Gjorde allt med med ett förlåt och en puss. Det var fel. Jag sökte bara dig. Inte han.
Du förvanndelade verklighet till hat och elende.
Det var inte som jag ville att det skulle. Jag kännde mig utnyttjad. Bara äcklig. Men ändå känndes det som jag skulle skylla mig själv. För att acceptera det du gjort. Jag inser mina fel. Du insåg aldrig vad du gjorde. Du blev bara med tiden en sämre person. Du fick mig att tro på kärlek som inte fanns. Du tog chansen när du förde bort mig i drömarnas värld.
Nämner aldrig ditt namn, för jag hoppas du läser & förstår att det är dig jag menar. Det rä mina krossade ord från hjärtat!
Det är inte om någon annan än dig, dig och mig förut, nu och sen. Jag vet hur jag viljat ha det från första början, jag såg det direkt. Men sen hur det utvecklades var en annan sak som varken du eller jag tänkte på. Det rann ut som sand i havet, för jag finns inte längre med dig och du finns med mig. Det är komplicerad. Du förstår inte, du förstog inte. Det startade bra en kall dag på en bänk, bara du och jag. Det slutade med en kyss under en tunnel och du gick. Där var problemet, du försvann från mig, från oss. Jag visste inte, du visste vad som skett, jag förstog inget.
Jag skulle insett att det var då och aldrig mer. Att jag var speciell då och sen en i mängden. Att du körde ett spel, du vet fia-med-knuff. Du kom bakifrån och knuffade ut mig från planen av ditt liv. Det var allt sen var jag borta. Det spelade ingen roll vilka ord jag satte i meningar till dig, jag var älskvärd och jag var den ända...som alla andra. Jag frågar mig själv varför, men svaret får jag aldrig fram, aldrig. För mig var det äkta, jag såg en framtid hos en person som var motsatts till mig själv. Det såg då ljust ut tills problemen kom.
Vi var två vilsna själar, möttes på en internetsida och den vi fann från början var äkta. Jag såg det fanns bara kärlek i allt. Tills din inställning till tjejer blev annorlunda, när jag inte längre existerade som hon, hon i mitt liv. Utan en i mängden. När kärlek föddes till hat. Vi var inte längre det perfekta. Jag kunnde längre inte se dig. Ett täcke av hat och grupptyck föll över dina axlar så lätt och ömt. Allt du tagit ifrån mig, som du byggt upp dig själv på var nu ditt. Du var den starka av oss, du gick din väg. Tog varje chans du fick, och gick inte misste om något.
kärlek är farligt, för när du fallit är det omöjligt att komma upp igen. kärlek är ett helvete, det gör en helt varm i hela kropppen. kärlek är som hat, helt oförstårligt.
Jag minns när vi möttes första gången, jag var rädd och ivrig. Jag hade absolut inget att förlora. Du var redan speciell då. Efter 5timmars telefon visste jag allt. Du hade det där det. Oförklarigt. Du drog mig upp från botten. Gav mig styrka, lycka och leendet. Med dig var jag som en prinssesa. Jag tänker ofta tillbaka men inser då att det var bra men egentligen förtrollade du stunden. Gjorde allt med med ett förlåt och en puss. Det var fel. Jag sökte bara dig. Inte han.
Du förvanndelade verklighet till hat och elende.
Det var inte som jag ville att det skulle. Jag kännde mig utnyttjad. Bara äcklig. Men ändå känndes det som jag skulle skylla mig själv. För att acceptera det du gjort. Jag inser mina fel. Du insåg aldrig vad du gjorde. Du blev bara med tiden en sämre person. Du fick mig att tro på kärlek som inte fanns. Du tog chansen när du förde bort mig i drömarnas värld.