Jag ligger just nu och skakar av välbehag, rädsla och sorgsenhet. Ur högtalarna strömmar ljudvågor som sjunger underbara "Rather Than Lovely Thing" för mig. Mina tankar kretsar bara kring filmen. Den är det enda jag tänkt på under hela natten, både i sovande och vaket tillstånd. Det började vid eftertexterna. Jag kände mig överkörd. Helt tom. Maken till perfektion har jag aldrig skådat förut. Trots att jag vet om att jag ser på Brad Pitt och Casey Affleck så känns det inte så. Jag tittar på Jesse James och Robert Ford. Det enda spåret av Brad och Casey är i utseendet, annars finns de inte. Jag är övertygad om att mitt liv har förändrats en aning. Jag jämför det med födandet av ett barn, trots bristande erfarenhet. När man står där med sitt barn i famnen går det inte föreställa sig att man levt ett liv utan den lilla krabaten. Precis så känner jag just nu. Jag kan inte förstå hur jag gått runt i 17 år utan att ha sett The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford. 17 år helt i onödan. Helt otroligt!

Annons

The photo has no tags

July 2009