February
Wednesday 30 September 2009 photo 1/1
|
30 september 2009:
Det enda människan duger till är besvikelse.
Jag bryr mig verkligen inte om du inte läser eller inte?
Jag bara måste tömma mig.
Dem säger att vid slutet av regnbågen så finns där en skatt
Och det visade sig vara sant
För där stog du.
Att allt som bettyt mest för mig har ofta lämnat mig är något som alltid snurrar i mina baktankar. Varför? Från min första bästa vän, min första kille, människorna man har haft upplevelser med som man aldrig vill glömma- diss, dissad. Men jag måste erkänna själv att jag överdriver mycket när jag säger ordet- Svika. Jag kanske helt enkelt har fått en så fel uppfattning av det, men varför lär mig ingen då?
Jag står här och vet att jag är riktigt dålig på detta, att vara vän. Visserligen så har mina föräldrar hindrat mig många gånger, t.ex alla mina kompisar ska på en match, men jag får inte, orsak? ingen. Jag bara får inte.
Så många sociala brister har jag, jag brukar också bara blockera alla mina sinnen och vandra i någon annans tankar, den personens i mig, dens tankar, den är anonym, men ändå den enda som förstår mig helt, som vet allt, som brukar vara den enda som ligger med mig i sängen och gråter. "Nu verkar ju marri vara galen"
tänker säkert många nu. Folk frågar mig ofta saker, och jag har inte svar. Jag vet att jag bara vill, men orsaken orkar jag inte gräva fram, jag orkar inte tänka på det, orsaken. Det är som om jag ungefär skriver ner allt på papper, har allt klart för mig, men sen bränner upp papprerna. Men sen hittade en person mig, någon som förgyllade min värld, Dess namn var det första som dök upp i mitt huvud när jag vaknade, och det namn som fick mig att somna belåtet om natten. Den gav mig drömmar, hopp, Men sen blev man ju- lämnad/dissad/ och faktiskt sviken. för det var så mycket mer än så. Eller var det det? var det verkligen så mycket mer, fast man bara är ynka lilla 14 år? Då kommer det- Överdriver jag? Ger jag hela min tillit till en person, halva mitt hjärta, troendes att jag får tillbaka, är jag så generös, snäll, aldrig arg, i överdrivna massor?
Borde jag ta avstånd innan jag verkligen öppnar upp?
Är det inte såna kompisar man letar efter här i världen? Litbar, snäll, rolig?
jag står ju mitt framför dig. Jag höjer faktiskt mig själv i den punkten-
jag är någon man verkligen kan lita på. Skrik du? jag skriker inte tillbaka. Bråka med mig, jag tänker inte slösa dyrbar tid att bråka med någon jag älskar.
Någon jag älskar. Efter min totala deppressions tid som var ungefär efter min födelsedag tills vi åkte till Kroatien- några månader, så insåg jag.
jag har min familj. Och deras hobby är att vara bäst i ena stunden, andra stunden göra allt för att såra mig, irritera mig, sänka mig.
och så har jag den personen. inte den som dissa mig innan, utan den enda som jag fortfarande helhjärtat älskar, litar på, ärligt talat gett den lilla smulan av mitt hjärta som var kvar. Jag står på kanten, håller den i handen, glider personen ut ur mitt grepp? får den ju inte göra. slänger ju hellre ner mig själv än att personen åker ner. Trots allt. Trots att jag inte har ett hjärta kvar. Mitt hjärta försvann ungefär vid 8 maj, min personligaste dag, min födelsedag. Jag har så många nära vänner, jag hade offrat livet för. Tack för ni finns, jag älskar er. ( fantastiskt nog är de flesta killar) Men Den här personen jag skrev om precis, fick tag i mig, det var något extra.
Två personer som hade det lilla extra. som jag kämpade för, som jag inte kan kämpa för längre, dom har ställt sig i en mur gentemot mig. Som en sån där.. stor orange stenmur med gråa rader emellan. Den enda som kan bräcka muren är dom själva, mina smala armar räcker inte till.
och kämpa emot kan jag inte. Jag har inte hjärta? Min hjärna är bortynad? Jag vet ju fan inte ens vem jag själv är.
Marjana...Marri.. en klump.
Men gamla marri är där, någon stans, hon som alltid sprang lika glad, som fick alla och le, någon som har sina finaste minnen på joneberg, någonstans är hon, den glada, starka, personen. Hon bara råkade knäckas på vägen ...
Förstår du inte? jag hoppar mycket när jag skriver ner tankar, inte så bra på det här.
Jag bryr mig inte, om du fattar eller inte.
Jag bara måste tömma mig.
Och det visade sig vara sant
För där stog du.
Jag står här och vet att jag är riktigt dålig på detta, att vara vän. Visserligen så har mina föräldrar hindrat mig många gånger, t.ex alla mina kompisar ska på en match, men jag får inte, orsak? ingen. Jag bara får inte.
Så många sociala brister har jag, jag brukar också bara blockera alla mina sinnen och vandra i någon annans tankar, den personens i mig, dens tankar, den är anonym, men ändå den enda som förstår mig helt, som vet allt, som brukar vara den enda som ligger med mig i sängen och gråter. "Nu verkar ju marri vara galen"
tänker säkert många nu. Folk frågar mig ofta saker, och jag har inte svar. Jag vet att jag bara vill, men orsaken orkar jag inte gräva fram, jag orkar inte tänka på det, orsaken. Det är som om jag ungefär skriver ner allt på papper, har allt klart för mig, men sen bränner upp papprerna. Men sen hittade en person mig, någon som förgyllade min värld, Dess namn var det första som dök upp i mitt huvud när jag vaknade, och det namn som fick mig att somna belåtet om natten. Den gav mig drömmar, hopp, Men sen blev man ju- lämnad/dissad/ och faktiskt sviken. för det var så mycket mer än så. Eller var det det? var det verkligen så mycket mer, fast man bara är ynka lilla 14 år? Då kommer det- Överdriver jag? Ger jag hela min tillit till en person, halva mitt hjärta, troendes att jag får tillbaka, är jag så generös, snäll, aldrig arg, i överdrivna massor?
Borde jag ta avstånd innan jag verkligen öppnar upp?
Är det inte såna kompisar man letar efter här i världen? Litbar, snäll, rolig?
jag står ju mitt framför dig. Jag höjer faktiskt mig själv i den punkten-
jag är någon man verkligen kan lita på. Skrik du? jag skriker inte tillbaka. Bråka med mig, jag tänker inte slösa dyrbar tid att bråka med någon jag älskar.
Någon jag älskar. Efter min totala deppressions tid som var ungefär efter min födelsedag tills vi åkte till Kroatien- några månader, så insåg jag.
jag har min familj. Och deras hobby är att vara bäst i ena stunden, andra stunden göra allt för att såra mig, irritera mig, sänka mig.
och så har jag den personen. inte den som dissa mig innan, utan den enda som jag fortfarande helhjärtat älskar, litar på, ärligt talat gett den lilla smulan av mitt hjärta som var kvar. Jag står på kanten, håller den i handen, glider personen ut ur mitt grepp? får den ju inte göra. slänger ju hellre ner mig själv än att personen åker ner. Trots allt. Trots att jag inte har ett hjärta kvar. Mitt hjärta försvann ungefär vid 8 maj, min personligaste dag, min födelsedag. Jag har så många nära vänner, jag hade offrat livet för. Tack för ni finns, jag älskar er. ( fantastiskt nog är de flesta killar) Men Den här personen jag skrev om precis, fick tag i mig, det var något extra.
Två personer som hade det lilla extra. som jag kämpade för, som jag inte kan kämpa för längre, dom har ställt sig i en mur gentemot mig. Som en sån där.. stor orange stenmur med gråa rader emellan. Den enda som kan bräcka muren är dom själva, mina smala armar räcker inte till.
och kämpa emot kan jag inte. Jag har inte hjärta? Min hjärna är bortynad? Jag vet ju fan inte ens vem jag själv är.
Marjana...Marri.. en klump.
Men gamla marri är där, någon stans, hon som alltid sprang lika glad, som fick alla och le, någon som har sina finaste minnen på joneberg, någonstans är hon, den glada, starka, personen. Hon bara råkade knäckas på vägen ...
Jag bryr mig inte, om du fattar eller inte.
ingen är perfekt, & jag tycker inte det är något att sträva efter.
man är den man är, de ända som är äkta är dom som accepterar det & finns i alla lägen.
du har bra vänner marri, ta vara på dom. <3
Men jag försöker.<3
o du vet att jag alltid finns för dej
jag har inte kännt dej så länge
nej de har jag inte
men jag ska alltid finnas för dej
o jag vet att du vet detta men jag säger de bah en gång till
jag vet vad som hände typ då den 8 maj du berättade allt för mig trots vi inte kände varandra o de var då jag föstod att du var så äkta att de var jag som skulle stå vid din sida,
marri du kanske var roligpå jone
men du vet juh vad vi sagt?
M&M ska äga korsa remeber?
älskar dej o det vet du. <3
hur som helst..
var dt inte " livet ut " som vi lovade varandra?
<3
För det gör jag, jag vill att du ska må bra! För är du glad är jag glad!
Bror jag älskar dig!<3
Älskardig med,<br />
Bror!(L)(L)<br />
Förr var man alltid glad, lycklig, rolig, den snälla killen som alla tyckte om, sedan hände något. Vad hände? Vad gjorde jag?
Ingen vet, ingen vill svara på den frågan men något var det.
Visst, jag har vänner kvar men de som brukade vara mina bästa vänner vill inte prata med mig längre...
Stark är jag än, jag överlever så att säga, men visst, jag mår ju inte direkt tipp topp, som nu till exempel, jag åkte hem under lunchen för att jag klarar inte av att titta mitt ex, min fortfarande bästa vän, i ögonen...
Förlåt, jag kom på nu att det här inte handlade om mig men, vad jag försöker säga är, du är inte ensam, jag vet vad du går igenom, du förlitade ditt liv i någon annans händer som sedan, ifrån ingenstans, lämnar dig, visst? Svek är det ingen som undkommer i tonåren, så är det bara, min teori är att den här tiden testar oss, de "goda" (snälla) människorna prövas, håller vi ut så belönas vi när vi växer upp, knäcks vi så är det bara synd om oss, livet är bara ett enda stort spel egentligen, du startar på noll och under spelets gång går du igenom olika hinder och olika faser tills du till slut går i mål och, ja, dör, game over.
Jag tappade den röda tråden för länge sedan så jag går rakt på sak;
Om du behöver prata ut, om du behöver hjälp med något, vad som helst, var inte rädd att höra av dig, jag kan inte påstå att jag känner dig eller vice versa men det spelar ingen roll, folk som folk, bekantskap och vänskap är bara en illusion som tiden, också en illusion, har skapat.
Fyfan vad jag snackar (skriver*), nu ska jag vara tyst :o
Men, ryck upp dig, det kunde ha varit värre, det finns alltid någon som har det värre... <333
känner kanske inte dig jätte bra, men du ska veta att du kan snacka med mig om allt jag lyssnar alltid bara prata, jag kan krama om dig.
jag kan göra allt du vill, bara du mår bra.
en ledsen marri en ledsen lina.
bättre att jag e ledsen än du!<3
jag älskar dig!<3
Jagälskardigmed!§
23 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/plastankann/413865049/
Visa toppen
Show footer