jag sitter kvar igen, nu saknar jag min bästa vän
den enda som fick höra allt och kände samma sak som mig
som kunde gråta med mig, skratta när det kändes bra
som inte prata skit och ljög, ja det var riktig vänskap
nu så är det ytligt hela tiden, vart är livet kompis
du vet den tiden då vi hängde, nu är allt så konstigt
berätta saker som man inte ens har sagt till nån idag
jag minns det väl, men du försvann, nu är det bara jag
jag kanske glömmer dig, javisst, men jag kan minnas allting
kärlek till en vän var det som byggde denna arma framtid
hjärtat är en plats där man förvarar sina vänners kärlek
tills man försvinner upp i himlen om man levde ärligt
jag vet att vi var dom som kom och gick från varsin stad
vi dela samma blod men nu så hörs vi inte längre av
nu vill jag minnas alla saker som vi skratta åt
när vi va dom som ingen såg och ingen annan fatta nåt
jag glömmer aldrig tiden, allting var så lätt och kulaldrig var man ens besviken, allting var så rätt
vi delade på allt nu har du lämnat mig, jag saknar dig
hade man en dålig dag så fanns du där och drog ett skämt
du gjorde livet enkelt, ställde upp, du var en trogen vän

du har inte visat det. och hur vet jag att de inte händer igen?