Sluta tänk, du bara utplånar dig själv.

Hej, jag är ingenting.

Kanske är jag ett tomt skal, ett tomt tomt tomt och ensamt skal som har fullt upp med att ruttna.

Du kanske har sett mitt slitna, fula, tjocka skal. Det är synligt.

Du kanske tillochmed vet att det brukar kallas för ett visst namn.

Kanske har du pratat till skalet, kanske tillochmed vidrört det.

Det fanns en gång något mer en bara ett skal.

Detta skalet har inga känslor, det andas inte, lever inte.

It doesn't feel.

It doesn't breath.

It's barley alive, it's just an empty scale.

The inside is blown away, I believe that someone or something might have scared it away.

It's hiding, maybe, I believe that it's hiding in a giant puzzle.

But, you see, the puzzle is not complete, a piece is missing.

Maybe it is just that one piece that you're holding in your closed hand, protecting it from this world of great sorrow.

OMG. I SUCK. att jag ens försöker. This poetry-poem-thingy is gone. It's over.