Cameron Duncan var en underbar kortfilmsskapare från Nya Zeeland. När han var 15 år fick han reda på att han hade skelettcancer. Han fick genomgå en fruktansvärd cellgiftsbehandling där han kände att han nästan ville ge upp. När han var 17 fick han reda på att han återigen hafe fått cancer och han bara hade några få månader kvar att leva. Under den tiden gjorde han så mycket som möjligt för att underlätta hans död för sina medmänniskor. Han såg döden rätt i ansiktet, han visste att hans tid snart var kommen och han gjorde det mesta av tiden. Han gjorde filmen Strike Zone undertiden han hade fått ett hål i en av sina lungor. Han kämpade på. Han sa till och med hur han ville ha sin begravning. Han var en förebild för Fran när hon skulle skriva "Into the west" till The return of the king som är en av dom bästa låtarna jag hört. Och han är min förebild när jag ska fortsätta mitt liv. the biggest wish he expressed in his final days was to not be forgotten. Den 11 november 2003 var den sista dagen han levde. Lay down, your sweet and weary head. Night is falling. You have come to journey’s end. Sleep now,and dream of the ones who came before. They are calling, from across a distant shore. Why do you weep? What are these tears upon your face? Soon you will see. All of your fears will pass away. Safe in my arms, you’re only sleeping. What can you see, on the horizon? Why do the white gulls call? Across the sea, a pale moon rises. The ships have come, to carry you home. And all will turn, to silver glass. A light on the water. All souls pass. Hope fades, Into the world of night. Through shadows falling, Out of memory and time. Don’t say, We have come now to the end. White shores are calling. You and I will meet again. And you’ll be here in my arms, Just sleeping. What can you see, on the horizon? Why do the white gulls call? Across the sea, a pale moon rises. The ships have come, to carry you home. And all will turn, to silver glass. A light on the water. Grey ships pass Into the West.

eller hur! Den är så fin!