Monday 29 November 2010 photo 12/26
![]() ![]() ![]() |
Historia
Historien bakom Ridkonsten och vad som blev den Akademiska Ridkonsten är framför allt baserat på två saker; människans behov av att vara starkare, snabbare, mer rörlig och det som förr eller senare formar alla civilisationer; krig.
Först hade vi hästen som vårt byte. Vi jagade den och åt dess kött. Det finns grottmålningar så gamla som 20 000 år, som visar oss hur man jagade hästen bland andra djur. Man kan också hitta grottmålningar, ca 4 500 år gamla, där man kan se att man då hade ett annat sätt att relatera till hästen, man började ha den som ett tamdjur för att dra nytta av dess styrka. 3 000 år senare kom det ytterligare ett nytt sätt att förhålla sig till hästen; världen ser den första ryttaren.
Bilden av en centaur börjar att växa fram i folks sinnen. Människan har alltid velat vara perfekt. Allt ska vara vackert, perfekt och i harmoni. Vi insåg snart att harmoni inte kan uppnås genom våld, fast många har försökt och misslyckats.
Kungen av Persien
Smerdis var kung av Persien och dog 522 f.Kr. Den som skulle ta över efter honom skulle bestämmas utifrån en grupp av män med hjälp av hästar. Den vars häst som gnäggade först när han såg sin ägare skulle bli den nya kungen av Persien. Darius var en av dessa män och hans stallman tog Darius hingst för att träffa ett sto dagen innan testet. När hingsten dagen efter träffade Darius på samma ställe som han träffat stoet, gnäggade han efter det saknade stoet och Darius blev den nya kungen (Darius I).
Gravar
En grav kan berätta mycket, speciellt om saker vi funderar över. Till exempel kan vi fråga oss vad en häst var värd för sin ägare. Det finns många fynd av hästar i gravar som tillhör kungar. Det har hittats så många som 365 hästar i en grav, vilket representerar antalet dagar på året. Fynden av hästar har också visat oss att hästarna hade säd i tarmarna, vilket visar att hästarna var värdefulla eftersom säd höll ett högt pris på den tiden. Att ge detta till sin häst betydde att man själv var en man av hög status och att hästarna var värdefulla för en.
En del av hästarna var också långt hemifrån. Man har hittat en grav i de Siberiska Altai bergen och hästarna i den graven var från Europa eller Orienten. Detta innebär att mannen som ägde dem var mycket viktig och hade råd att köpa hästarna och att forsla dem till sig.
Xenophon:
Detta är den äldsta kända författaren som vi känner till och som vi har en hel bok bevarad från. En man som hette Simon skrev om ämnet innan Xenophon, men vi har bara fragment kvar från Simons skrifter. Xenophon levde någon gång mellan 400 och 500 f.Kr. Många saker som Xenophons bok innehåller använder vi än idag, men å andra sidan har många saker förkastats. Xenophon uppvisar en rädsla för hästar i sin bok. Hästarna skulle hanteras med stor försiktighet, de skulle ha på sig munkorg när de leddes och man skulle alltid tänka på var man befann sig och var man hade hästen för att den inte skulle kunna komma åt att bitas eller sparkas.
Alexander den Store:
Berättelsen om Alexander den Store är den första som berättar om kärlek till en häst och där en häst tycks älska sin ägare.
På denna tid var Tessalien berömd för sina hästar därför tog kung Philip sin son dit för att skaffa honom en bra häst. Alexander var då bara 16 år gammal.
En av hästarna fångade Alexanders uppmärksamhet. Det var en hingst med en stjärna i pannan. Det sades att hingsten var för vild för att komma nära. Alexander gick fram till hingsten så lugn som man kan vara och hingsten nafsade efter honom, men till allas överraskning bet hingsten honom aldrig. Snart efter detta fick Alexander lov att stryka hingsten över nacken och på huvudet. Alexander kom snart på vad hingsten var rädd för; sin egen skugga.
Han vände därför hästen mot solen och sade det namn hingsten skulle kommas ihåg efter; Bukefalos. Efter det satt han upp och och hingsten satte av i full fart ivrig att visa sin nya ägare sin kraft och snabbhet.
Alexanders far sa till honom när han återvände: "Sök Dig ett kungarike som är Dig värdigt ty Makedonien är för litet för Dig."
Denna fantastiska hingst bar Alexander genom alla hans krigståg hela vägen till Indien. Där, vid slaget vid floden Hydaspers, blev Bukefalos skadad. Här går källorna isär. Bar Bukefalos sin ägare till säkerhet för att efter det dö, eller överlevde han sina skador och dog en lugn död senare vid en ålder av 30år? Eller överlevde han sina skador och dog en lugn död senare vid en ålder av 30år? Om det senare är sant överlevde han sin ägare som dog 323 f.Kr vid en ålder av 31 år.
Legenden säger oss att Alexander grundade en stad och kallade den Bukefala i Bukefalos ära.
En partner för livet
En ung riddare eller en kommande riddare valde en häst när han var relativt ung (ofta runt 15år). Han utbildade sen denna häst själv oftast med hjälp av en duktig hästkarl. Denna häst kom sedan att följa honom genom livet. En riddare hade en livslängd på ca 40år och hans häst levde ofta tills den var runt 25år och då var den fortfarande i "stridskondition". Hästen överlevde ofta sin ägare om de inte båda blev dödade i strid samtidigt. Det var inte heller ovanligt att hästarna blev upp till 40år och att de då fortfarande var stridsdugliga.
Till toppen
Medeltiden (600-1500)
Rodrigo Diaz och Babecia
En av dessa berättelser är om Rodrigo Diaz och hans häst Babecia.
Rodrigo utbildade Babieca och vann många slag på hans rygg. Rodrigo erbjöd sin kung Babieca, men kungen avböjde med orden: "Gud förbjude att jag tar emot honom. En häst som Babecia förtjänar ingen annan ryttare än ni min Cid. Må ni båda driva morerna från slagfältet."
Rodrigo och Babecia begravdes nära varandra; Rodrigo i kyrkan i Valenica och Babecia precis utanför kyrka. Det sägs att Babecia var 40 år gammal när han dog.
En riddares häst var tvungen att vara välutbildad, var den inte det betydde det döden. Hästen var tvungen att lyssna till 100% i de trängsta lägena och det högsta oväsendet man kan föreställa sig, den var också tvungen att vara snabb och flyttbar i alla riktningar.
När ens liv hängde på hästen valde man ut honom noggrant. Många riddare som överlevde började att föda upp stridshästar för att sälja dem. Det gjorde också en hel del kloster. Några av dem existerar än idag. Hur mycket var då en häst värd i dessa dagar? Ett köpekontrakt från 1100-talet har hittats och detta visar oss att två kommande stridshästar köptes för 200 mark. Vid samma tid köptes en hel by med all mark, alla djur och alla livegna för 200 mark.
Under medeltiden föddes hästar också upp för att vara med i torneringar. Hästarna blev då tyngre och större för att detta gav ryttaren en fördel, självklart inom gränser.
Till toppen
Ridakademier
Under Renässansen började ridakademier uppstå. Den talangfulla hästkarlen kunde nu lära många andra istället för bara en eller två lärlingar.
Den första inofficiella ridakademien startades av kung Duarte av Portugal runt 1400 e.Kr. En man som hette Grison startade den första officiella ridakademien i Nepal 1552 e.Kr. Han skrev också böcker i ämnet av bra ridning.
Hästar som användes på ridakademierna var inte med i krig och därför gjorde man sig av med rustningen och behöll endast bröstpansaret och man hade än en gång användning för en lättare och mer vändbar häst.
Riddarens plats i strid
Riddarna, som blev adelsmän, blev utbytta mot betalda soldater, som hade som uppgift att rida fram, skjuta för att sen vända och rida tillbaka. Men riddaren behölls också som riddare, eftersom musköten var mycket opålitlig. Den kunde inte användas när det var dimmigt eller om det regnade då kämpade de som på den gamla "goda" tiden.
Ridningen
Ridakademierna blev snart mycket välkända och alla som hade råd tog "lektioner" där. Några av akademierna utvecklades till universitet och några av dessa blev väldigt kända. Under Renässansen levde en man som hette Pignantelli. Han kom på att man kunde kombinera tränsbettet med ett stångbett. Innan detta hade hästen först utbildats på kapson innan den ridits på ett stångbett.
Pignantelli var en student hos Grisone och han utbildade Antoine de Pluvinel som skrev boken: L'instruction de Roy. Pluvinel i sin tur utbildade den kommande kungen: Ludvig XIII. Pluvinels böcker gav oss en snällare form av utbildning av hästen. Sporrarna täcktes med små läderbollar och kindkedjorna på stångbettet bytes ut mot textilband tills hästen accepterade väldigt fina hjälper.
Pluvinel sa också något mycket insiktsfullt: "Den unga hästens utstrålning är som doften hos en blomma - när den en gång förgår kommer den aldrig mer åter."
Till toppen
Hästarna under barocken
Hästar som användes för jakt av kungar, som jagade stora djur med en lans, fick samma utbildning som riddarnas hästar fick. Hästarna användes också för transport och i hästbaletter. Många blev rika och hade råd med att ha en häst för "skojs skull". Under olika tillfällen hade man uppvisningar där man utförde courbetter på en volt och även kaprioler och även många andra svåra rörelser var med.
Francois Robichon de la Guériniére
Under den här perioden måste man nämna en av de största mästarna av dem alla: Francios Robichon de la Guérnière. Hans bok "Ridkonsten" aka "Ecole de la cavalerie" är fortfarande av direkt intresse. de la Guérnière lyckades med att skriva ner vad alla tänkte. Han skrev boken "Ecole de la cavalerie" och publicerade den första delen 1729 och har idag lagt grunden för all dressyr.
Ridkonsten måste nedärvas
Denna konst kan inte hoppa över en generation utan att lida av konsekvenser, den måste nedärvas direkt. Om ridkonsten hoppar över en generation, som den har gjort, kommer det att ta en väldigt lång tid innan den kommer upp till sin fulla potential igen.
Idag kan ingen ryttare i världen utföra courbetter på en volt till exempel. Några få hästar har kapaciteten, men ingen ryttare har skickligheten till det.
Till toppen
Under den här epoken tog arabiska fullblod och engelska fullblod över förädlarrollen, något som de andalusiska hästarna haft under tusentals av år. Man ville ha hästar med mer skjutkraft och de lägre ryttarna i armén fick en väldigt dålig utbildning, bara officerarna var väl utbildade. Ridakademierna tappade sitt värde och försvann till slut helt. De enda som fortfarande existerar är idag: Den Spanska Ridskolan i Wien, Le Cadre Noir i Saumur, Real Escuela Andalusa del Arte Equestre i Jerez och Escola Portugesa D'arte Equestre i Lissabon.
Till toppen
Hur en häst ska se ut
Idealen genom tiderna, för hur en häst ska se ut, har ändrats väldigt lite från Xenophons dagar till idag. I Xenophons bok har han tagit beskrivningar från andra författare och detta visar oss hur en bra häst ska se ut. Detta citat var ursprungligen skrivet av Columella 65 e.Kr: "Small head, black eyes, nostrils flaring, short ears set up straight. Neck supple and broad without being long. Mane thick and hanging down on the right side. Broad chest with the muscles bulging out everywhere. Large straight shoulders. Sides curving, seat double, belly drawn, stones small, and alike, broad flanks sinking in. Tail long, thick, and crinkly. Shanks supple, deep and straight. Knee wellturned, small and not turned in. Rounded buttocks. Thighs bulging with muscles everywhere. Hoofs hard, high, hollow, and round, topping of with moderate sized coronets."
Översatt till svenska betyder detta ungefär: Litet huvud, svarta ögon, fladdrande näsborrar, korta öron som står rakt upp. Nacken mjuk och bred utan att vara lång. Manen tjock och hänger ner på en sida. Brett bröst med utbuktande muskler överallt. Stora raka bogblad. Sidorna kurviga, sätet fyllt, magen uppdragen, testiklarna små och likaledes breda flanker som sjunker in. Svansen lång, tjock och krusig. Skankerna mjuka, djupa och raka. Knäna välformade, små och inte vända inåt. Rundade skinkor. Lår som buktar ut med muskler överallt. Hovarna hårda, höga, skålade och runda, toppade med lagom stora kronränder.
Det finns också många andra författare som Xenophon har citerat, t.ex: Varro (37 f.Kr), Vergil (29 f.Kr), Calpurnius Siculus (57-60 e.Kr), Oppian (första delen av det andra århundradet), Nemesian (andra delen av det andra århundradet) and Apsyrtus (första delen av det tredje århundradet). Några beskrivningar är mer detaljerade än andra, men de är mer eller mindre likadana. En häst kommer man direkt att tänka på efter att ha läst denna beskrivning och det är Pura Raza Espaniola, P.R.E, men också andra raser som t ex kallblodstravaren.
Till toppen
Filosofi
Hanna Engström och Patrovinia
Den ursprungliga filosofin utvecklades när man ville ha hästen i krig. Hästen skulle vara lätt i handen, rörlig och stark. Den var tvungen att lyda ryttarens varje kommando och vilja lyda dessa kommandon. Det fick inte förekomma några missförstånd eller bråk på slagfältet om vad ryttaren ber hästen att göra. Antingen hade man en sån häst eller så hade man en otrolig tur annars dog man. På slagfältet så fanns det en naturlig utsortering av dåliga och bra ryttare. De dåliga ryttarna eller de som hade otur dog på slagfältet. De som överlevde började ofta att föda upp stridshästar och dessa hästar fick en bra utbildning. Och så var den goda cirkeln av väl utbildade hästar sluten.
Hästen som en kung hade var inte mindre utbildad. Denna hästen var tvungen att röra sig med elegans och värdighet när kungen red genom folksamlingar. Oftast rörde sig hästen då i passage. Kungen skulle vid alla tillfällen vara säker och hästen skulle vara lätt och rörlig. I våra dagar så slåss vi inte på blodigt allvar till häst längre och kungar rider väldigt sällan genom folksamlingar. Vi håller oss med hästar för vårt nöjes skull. Med detta blir det ännu viktigare att tänka på hästens bästa. Det finns inget naturligt urval av dåliga och bra ryttare och alla som önskar kan köpa en häst.
Vi måste, i alla lägen, tänka på hästens bästa. Övningarna vi utför ska syfta till att göra hästen stolt, rörlig, lätt, smidig, stark och full av liv. Detta är vår skyldighet och också filosofin bakom den Akademiska Ridkonsten. Om du lyssnar till din häst kommer han att "berätta" för dig när det är för tungt och vad den inte är redo för än och han kommer att "berätta" hur han önskar att bli riden. Dålig ridning eller en olycka kan förstöra detta och då måste vi säga till hästen vad den ska göra tills den har återfått sitt ursprungliga tänkande. Så det viktigaste när man rider är inte hur långt du kommer på kortast möjliga tid utan hur du rider din häst. Om du rider med lätthet och ber hästen om att utföra saker så kommer han att tacka dig!
Till toppen
Rörelser
Katrin Wallberg och Mr Excellent, skolgalopp
Grunden Gångarterna Skolorna Samlande Rörelser Ökad trav
Byte i språnget Halvhöga skolor Skolor ovan mark Klassisk halt
Övningarna är utvecklade för hästen. Vi vill att hästen ska bli starkare, smidigare, bättre balanserad, mer koordinerad och över allt detta vill vi att hästen ska vara frisk och sund. Dessa övningar ger också oss mycket. Vi får en häst som är lydig, bekväm och stolt. För alla dessa övningar ska sikta på att göra hästen stolt. Till exempel nämner jag inte ryggningen, eftersom det är en underkastande övning. Självklart utförs den, men mycket sparsamt. Jag har heller inte nämnt bugningen, som kanske ska räknas mer som ett trick än en övning, för att den är underkastande. Och om man lär hästen detta utförs den sällan.
Varje träningspass bör vara så kort att hästen inte blir uttråkad eller får träningsvärk. Ju längre hästen kommer i sin utbildning desto längre pass kan man rida. Tempot bör vara så lugnt att både ryttare och häst hinner med både psykiskt och fysiskt. Grunden till den Akademiska Ridkonsten är framåt–nedåt sökningen och böjningen. Utan dessa kan vi inte träna hästen korrekt. Framåt–nedåt sökningen hjälper oss att checka av hur hästen är i sin kropp och i sitt huvud. Böjningen ger musklerna lite mer arbetet och den hjälper hästen att hitta sin form.
Man kan också säga att öppna och sluta är en av grundstenarna inom de Akademiska Ridkonsten, eftersom ett ridpass sällan går förbi utan att man ridit något utav det oavsett vart man befinner sig i utbildnings skalan.
Till toppen
Framåt-nedåt-sökning
Detta är en av grundstenarna inom den Akademiska Ridkonsten. Hästen ska vart och när som helst erbjuda sig att söka framåt–nedåt om ryttaren ber om det. Hästen erbjuder ofta själv att söka framåt–nedåt efter en övning. Framåt–nedåt sökningen visar att hästen är avslappnad både fysiskt och psykiskt. Den bör utföras sakta och och försiktigt. Om hästen kastar ner huvudet eller tvingar det ner så vill den oftast bara komma bort från ryttarens hand eller så är det något annat som är fel. Detta, och att be hästen om böjning, är det som man börjar varje pass med. Något som är värt att tänka på är att framåt–nedåt sökningen bara är en check på vart man har hästen och ingen form som man ska rida i under längre stunder. Själva rörelsen framåt–nedåt vara mellan några få steg till en runda eller två på volten lite beroende på vad man gjort innan. Sökningen till handen nedåt–framåt ska dock alltid finnas där. Om hästen utfört en väldigt samlande rörelse så brukar både häst och ryttare vilja söka framåt–nedåt under en längre tid.
Ställning/Böjning
Detta är precis som det låter. Man ber hästen att böja sig genom hela kroppen och ställa sig i ganaschen. I början av utbildningen kan man behöva att först be om ställning för att hästen ska förstå eller för att den är stel eller att överböja den i korrings syfte. Böjningen lär hästen muskler att länga sig och att dra sig samman. Detta kommer att göra hästen smidigare och det kommer också få hästen att träda längre in med sitt inre bakben. Att bara arbeta hästen i skritt på volten med böjning ger mer än någon kan tänka sig om man aldrig har upplevt det. En häst kan böja sig genom hela kroppen åt ena hållet och vara ställd åt andra hållet i ganaschen. Detta ska man vara mycket observant på för det ger en s–kurva i hästens kropp som inte är önskvärd!
Longering
Inom den Akademiska Ridkonsten utbildar man först unghästen på longen för att sedan sitta upp. Man lär in stillastående att ställa/böja och länga framåt–nedåt. Först och främst att lära in tålamod: att stå still och lyssna är en prövning för många unghästar, men också för att senare kunna se så att reflexerna fungerar som det ska. Vid ställning/böjning ska höften automatiskt komma fram en bit till den sida man ställer/böjer. Finns inte denna reflex är det ett tecken på att något är fel. Sedan lär man in överträdelse vid handen. Linföraren går baklänges och ber hästen att ställa/böja, söka framåt–nedåt och gå i en lätt öppna. Detta för att börja lära in att hästen ska bära på innerhöft.
Sedan lärs kommandon in för skritt, trav, galopp, övergånger mellan dessa gångarter. Samt halt och att vända igenom volten. När hästen förstår och kan detta sätter man upp en ryttare som först bara åker häst och sedan tar över allt mer så hästen knyter samman linförarens kommandon med ryttarens hjälper. Allt för att underlätta inlärningen och slippa stressa upp hästen. Man lär också hästen samsidiga hjälper och att vända genom volten. Efter detta kan ryttaren släppas lös. Linföraren står fortfarande kvar, men avlägsnar sig allt mer så ryttaren till slut tar över helt och hållet. Detta är en process som tar flera månader och som också kan användas med fördel på äldre hästar som behöver en nystart. Korrekt utfört kan longeringen med fördel användas som rehab.
Till toppen
Skritt
Skritten är den enklaste gångarten att börja med. Den ger både häst och ryttare tid att tänka och att hänga med i rörelsen. Skritten ger rörelserna lugn och låter hästen hitta sin balans och koordination i de olika rörelserna.
Trav
Traven ger rörelserna energi och i denna gångart tränar hästen sina muskler annorlunda än i skritten. Detta kräver något mer koordination och balans för att hålla traven samlad, lugn och bekväm.
Galopp
Galoppen är den svåraste gångarten för hästen. Den kräver mer balans och koordination än traven för att hålla den samlad, lugn och bekväm. Denna gångart tränar också musklerna mer än de andra gångarterna, men det krävs oftast att hästen är en del tränad innan den kan börja med galoppen på ett korrekt sätt.
Till toppen
Öppna
I öppnan rör sig hästen rakt fram eller på en volt med bakdelen på spåret och framdelen innanför spåret. Den kan också utföras i kontra böjning, men hör inte till vanligheterna. Vinkeln av framdelen kan ändras från bara en hov innanför tills det att hästen går på fyra spår med mer eller mindre vinkel. Frambenen kan komma att korsa varandra om vinkeln är tillräckligt stor och det kan även bakbenen. Innerbenet korsar då ytterbenet. Detta är en övning som som ger hästen koordination och balans träning tillsammans med en hel del psykisk träning. Men vinkeln hästen har så kommer den att träda längre in, med sitt inre bakben, under sig mot tyngdpunkten och med böjningen kommer hästen att sträcka ut yttersidans muskler och dra samman innersidans muskler. Detta kommer att lära musklerna att dra sig samman och att sträcka ut sig och göra dem smidigare.
Sluta
I slutan, eller travers som det kallas, rör sig hästen rakt fram med framdelen på spåret och bakdelen innanför spåret. Man kan göra den förvänd och då kallas den renvers eller på diagonalen - då kallas den för traversal, eller på en volt. Vinkeln på bakdelen kan ändras från bara en hov innanför tills det att hästen går på fyra spår med mer eller mindre vinkel. Bakbenen kan komma att korsa varandra och det kan även frambenen om vinkeln är stor nog. Precis som i en öppna så ger den här övningen hästen koordination, balans och psykisk träning. Och, som i öppnan, kommer hästen att träda längre in under sig mot tyngdpunkten, men denna gång med det yttre bakbenet. Denna övning lär också hästens muskler att sträcka sig på yttersidan och dra sig samman på innersidan. Slutan är något svårare än öppnan. När man lägger tryck på en muskel, hur litet det trycket än är, så kommer muskeln att dra sig samman. Det är utsidan som ska sträcka sig, men det är också där vi trycker med vår skänkel för att få hästen att förstå att den ska flytta in rumpan. Därför krävs det oftast tid för att få hästen att förstå slutan. En mer välutbildad häst kan man få att göra slutan bara genom att vrida vår höft utåt, precis som hästen ska göra med sitt bäcken.
Till toppen
Piaff
Bilden visar en häst som troligtvis lärt sig piaffen i pilarerna och nu ska lära sig att göra den utan att sitta fast. I piaffen är hästen, oftast, rak i sin kropp , men man kan också rida den med hästen böjd. Man kan utföra piaffen rakt fram eller som en piruett. Den perfekta piaffen är när hästen är avslappnad och bär sig själv så mycket som möjligt på bakbenen och rör sig en hov framåt i varje steg. Bakdelen kommer att sänka sig och hästen kommer att "sitta", med andra ord kommer den att minska vinklarna i sin bakdel. Framdelen kommer att höja sig, men hästen måste fortfarande ha användning för sina framben annars kommer piaffen att övergå i en levad. Bakbenen kommer att träda så långt in under hästen mot dess tyngdpunkt som möjligt. Före man börjar med piaffen så börjar man oftast med de halva stegen för att stärka hästen tillräckligt för att klara av att utföra piaffen.
Halva steg är när hästen rör sig som i en piaff, men mer framåt. Från piaffen så kan alla skolor ovan mark utföras och också de halvhöga skolorna. Detta är en övning som stärker hästen och som ger en bekräftelse på att hästen är lydig och uppmärksam på sin ryttare. Den ger också bakdelen, magmusklerna och ryggmusklerna intensiv träning. Hästen måste ha bra balans och veta vart han/hon ska göra av sin kropp för att kunna utföra piaffen väl.
Passage
Passagen kan ridas i alla övningar.
passagen rör sig hästen som i en piaff, men med mindre skankböjning och med lite mer skjutkraft. Skillnaden är också är hästen rör sig mer framåt och att den har ett större svävmoment. Det ser ut som om hästen studsar och sedan svävar fram, med stor elegans. Hästen kommer att sitta något mindre än i piaffen, men hästen måste fortfarande använda mycket bärkraft för att kunna utföra passagen.
Den här övningen kräver att hästen är välbalanserad och att den har mycket bra koordination. Passagen ger hästen mycket muskulär träning, speciellt i bakdelen och ryggen tillsammans med mycket psykisk träning. Den tränar också ryggsvingen.
Piruett
Piruetten utförs så att hästens bakben rör sig inom en viss radie och frambenen rör sig runt bakbenen.
Piruetten kan utföras i passage, trav, skritt, galopp och i piaffen. Teoretiskt sett så ska hästen ha bakbenen inom en radie av längden mellan hästens bakben, men i verkligheten så måste den ha lite mer plats att röra sig på.
I fallet med galoppen så kommer hästen att göra piruetten till höger om den har höger galopp och vice versa. Bakbenen är långt in under hästen och denna övning kräver mycket styrka, balans och koordination hos hästen.
Denna övning ger också hästen mycket koordinations och balans träning. När det kommer till musklerna så måste hästen använda mycket styrka i bakdelen, ryggen och magen.
Till toppen
Den ökade traven är en trav där hästen länger sina steg så mycket som möjligt i en längre ram.
Många tror att den ökade traven kräver att man ökar farten också, men fartökningen ska vara väldigt liten och då ska det bero på att hästens steg täcker mer mark än annars och därför kommer längre på ett steg. Hästen ska alltså inte öka tempot.
På den här bilden kan vi se att hästens bakben sträcker sig långt upp och in efter tyngdpunkten, bland andra saker, vilket visar att att hästen är smidig, välbalanserad och att han inte blivit tvingad på sin framdel. Om han hade blivit tvingad på sin framdel så hade det frambenet som är i marken varit bakom sadelgjorden i detta läge.
Den ökade traven kan också kallas för en flygande passage, med andra ord en ökad passage.
Till toppen
Eller flygande byte, som det också kan kallas, kan man rida hästen med böjning eller utan och det kan utföras vart som helst och när som helst. Hästen galopperas i t.ex höger galopp och byter sedan till vänster galopp. Detta utförs på detta sätt:
I den första delen av galoppen så har hästen vänster bakben i marken och resterande ben är i ovanför marken. I den andra delen av galoppen så har hästen fortfarande vänster bakben i marken och detta är benet som är längst bakom hästen. Hästen har också höger bak och vänster framben i marken. I den tredje delen av galoppen så har hästen lyft vänster bakben medan höger bak och vänster fram fortfarande är i marken och hästen har satt ned höger fram, som är längst framför hästen.
Dessa är de tre delarna av galoppen. För att få ett flygande byte måste man byte under svävmonentet, som är mellan tredje och första delen av galoppen. Om man byter när hästen har ett ben i marken kommer hästen att falla in i en korsgalopp.
Det finns många olika sätt att lära hästen det flygande bytet, men man ska alltid komma ihåg att vara rättvis mot hästen. Försätt den inte i obalans för att få den att byta för detta förstör hela poängen med övningen.
Det flygande bytet kräver lydighet för hjälperna och att hästen är smidig så att den kan byta med lätthet. Det krävs självklart också styrka och bra koordination. Om hästen inte har nog med styrka så kommer den att öka farten när man ber den att byta och förlora sin samling. Denna övning tränar också allt det jag har nämnt och ger hästen psykisk träning.
Till toppen
Levad
Levaden är en sänkning av bakdelen, som blir så låg att hästens framben inte får plats med frambenen längre, med andra ord så sätter hästen så mycket att frambenen lämnar marken.
Om man ska kunna kalla den för en levad så måste hästen ha en vinkel på 45 grader eller mindre. Den vackraste levaden (enligt Bent Branderup) är när hästen sänker sig en handsbredd över manken jämfört med när den är fullt på marken. Levaden lärs in genom att be hästen att samla sig mer och mer i piaffen. Till slut är hästen så samlad att frambenen måste vikas in under hästen.
Levaden är en halvhög skola; stället där vi lämnar skolorna på marken och börjar med skolorna ovan mark. Detta kräver extrem styrka av bakdelen, ryggen och magen och också en perfekt balans. Övningen tränar bakdelen, ryggen och magen.
Den översta bilden visar en sträckt levad och den under en som är på god väg att bli en satt levad. Nuför tiden visar man mest en satt levad.
Pesad
Pesaden är nästan exakt som levaden. Den enda skillnaden som finns är att pesaden ska vara över 45 grader. Detta kräver lite mindre styrka av hästen.
Bilden visar en satt pesad. Nuförtiden visar man den oftast i en sträckt form.
Terre à Terre
Terre à terren är en sorts galopp eller så kan den vara levader i serier.
Hästen rör sig med bakbena parallellt och frambenen parallellt, med andra ord så rör den sig jämfota fram. Hästen är rak i kroppen och ur terre à terren kan hästen bokstavligt talat göra allt; hoppa framåt, till sidan, vända sig 180 grader runt, hoppa upp i luften och till och med hoppa bakåt. Från terre à terren så kan hästen utföra alla skolor på marken eller vilken skola som helst ovan marken. Vissa hästar erbjuder sig att utföra denna övning frivilligt medan andra hästar måste lära sig den mödosamt.
I krig eller tjurfäktning så ersätter detta galoppen i närstrid, eftersom hästen är extremt rörlig i terre à terren. Denna övning kräver extrem stryrka från bakdel, rygg och mage. Den kräver också perfekt balans och koordination och denna övning tränar allt detta.
Till toppen
Courbett
Hästen placeras i en pesad och sen ber man den att hoppa framåt. Hoppen ska vara korta och höga. Den kan också utföras ur en levad och kallas då för lanceade. Hästen gör då långa och flacka hopp. Lanceaden kräver mer samling och styrka från hästen och mer balans jämfört med courbetten. Både courbetten och lanceaden kräver extrem styrka, balans och koordination. Bilden visar en häst som ska hoppa. Notera också att han håller ned spöt för att förstärka frambens lyften.
Croupad
Croupaden liknar courbetten. Skillnaden är att hästen bara hoppar uppåt istället för framåt.
Bakbenen är uppdragna och placerade så nära under magen som möjligt.
Tyvärr så är också croupad ett namn för den stående capriolen, men för att göra det enkelt så kommer jag att kalla den stående capriolen för just det och croupaden lämnas till beskrivning ovan. Croupaden kräver att hästen kan skilja den från courbetten. Den kräver lika mycket styrka som courbetten och lika mycket balans.
Ballotad
Ballotaden liknar croupaden, men här så ska hästen vara parallell med marken och ha sina bakben l ite mindre under sig.
Denna övning är svårare än croupaden eftersom hästen får svårare att landa på sina bakben. I varje skola ovan mark så måste hästen landa på sina bakben för att bespara sina framben. Om detta inte är möjligt så ska hästen åtminstone land på alla fyra ben och detta gäller för alla "hopp". Detta hopp är utfört rakt upp på samma sätt som croupaden, men om hästen har problem med denna övning så kan man låta den röra sig lite framåt för att få den önskvärda landningen.
Capriol
Croupaden och ballotaden är båda förberedande för capriolen, vilket anses vara kronan på verket.
Det finns två sorters caprioler; den stående capriolen och capriolen. Den stående capriolen betraktas ibland som ett trick. Hästen står på sina framben och sparkar ut med sina bakben, med andra ord är det en kontrollerad bakut. Denna övningen och capriolen är en övning som inte alla hästar bör lära sig. Endast hästar som är säkra och lydiga kan man lära dessa övningar, eftersom dessa övningar är farliga om hästen bestämmer sig för att utföra dem nu och då utan ryttarens vetskap och tillåtelse. Capriolen är den skola ovan mark som anses vara den svåraste rörelsen.
Hästen hoppar uppåt som i en ballotad och när den är högst upp så sprakar den ut med bakbenen. Även i denna övning ska hästen landa på sina bakben eller åtminstone på alla fyra benen. Capriolen är mycket kraftfull och det ser ut som om hästen exploderar av kraft när den sparkar ut. Övningen kräver styrka, smidighet, balans och koordination. Den översta bilden visar en capriol och den understa en stående capriol utförd på Le Cadre Noir.
Till toppen
En klassisk halt är när hästen rör sig och ryttaren ber den om att stanna och stå där tills den blir tillsagd att röra sig igen. En klassisk halt är en levad efter en skola ovan mark.
Till toppen
Hästen
Anatomi Vinklar
Anatomi
Exteriör Skelett Muskler Halsens muskler Ryggens muskler
Magens muskler Framdelens muskler Bakdelens muskler
Exteriör
Min avsikt med att visa namnen på hästens exteriör är att vara säker på att det inte blir några missuppfattningar när jag nämner någon del senare.
01. Öron20. Balle02. Pannlugg21. Karled03. Ögon22. Skenben04. Nosrygg23. Has05. Näsborre24. Skank06. Mule25. Lår07. Kinnkedjegrop26. Skinka08. Ganasch27. Svans09. Bog28. Svansrot10. Bringa29. Kors11. Underarm30. Länd12. Knä31. Rygg13. Kota32. Manke14. Kronrand33. Mankam15. Armbåge34. Man16. Buk35. Hals17. Skap36. Nacke18. Knä37. Flank19. Hov
Till toppen
Skelett
Skelettet är ramen inom hästen. Den bygger upp hästens form och ger musklerna något att fästa på. Musklerna är fästade vid två eller fler ben och gör så att dessa ben rör sig i olika riktningar och/eller stabiliserar benen. Påpekas ska också att jag bara tagit de viktigaste delarna av anatomin. Alla muskler m.m. är alltså inte med.
Flexibiliteten är störst i nackkotorna och i svanskotorna. Detta kommer ju bara naturligt eftersom hästen måste kunna jaga väg insekter med huvudet och kunna vifta iväg dem med svansen. Hästen måste också kunna beta, klia sig själv, hålla utkik runt om sig och hålla sin balans. Flexibiliteten är minst i ländkotorna och i korsbenet där bäckenet stabiliserar korskotorna. Ländkotorna i sig är väldigt breda och minskar därför rörligheten mycket. Ryggkotorna sitter ihop med revbenen och har lite mer rörlighet än korsben och ländkotorna. Revbenen gör att de har mycket mindre rörlighet än svans -och halskotorna. Överallt i hästens kropp sitter de olika skelettdelarna ihop via de olika benen, utom när det gäller ryggraden och bogen. Frambenen sitter ihop med överarmsbenet, som i sin tur sitter ihop med bogbladet, men bogbladet sitter bara ihop med ryggraden genom senor och muskler. Detta innebär att hästens manke kan höjas eller sänkas beroende på hästens kondition. Det betyder också att när man säger att hästen går på bogarna så är det manken/ryggraden som sänkts in mellan bogbladen.
Antalet ben varierar med ålder och ras, eftersom vissa ben inte sitter ihop när hästen är ett foster eller ett föl. De växer ihop när hästen växer. Hos vuxna hästar av olika raser kan antalet ben variera från 15 till 21 svanskotor för att ta ett exempel.
01. Cranium/Kranie19. Os metacarpale III/Skenben02. Atlas/Atlaskota20. Ossa metacarpalia II et IV/Griffelben03. Axis/Axis21. Ossa sesamoidea proximalis/Kotsenben04. Vertebrae cervicales/Halskotor22. Phalanx proximalis/Kotben05. Vertebrae thoracicae/Ryggkotor23. Phalanx media/Kronben06. Vertebrae lumbales/Ländkotor24. Phalanx distalis/Hovben07. Os sacrum/Korsben25. Os ileum/Höftben08. Vertebrae caudales/Svanskotor26. Tuber coxae/Höftben09. Arcus costalis/Revbensbåge27. Tuber ischiadicum/Sittben10. Costa/Revben28. Os femoris/Lårben11. Sternum29. Patella/Knäskål12. Scapula/Bogblad30. Tibia/Skankben13. Humerus/Överarmsben31. Fibula/Vadben14. Radius/Underarmsben32. Ossa tarsi/Hasens småben15. Olecranon/Armbågsspets33. Tuber calcanei/Hasben16. Ulna/Armbågsben34. Os metatarsale III/Skenben 17. Ossa carpi/Framknäets småben35. Ossa metatarsalia II et IV/Inre griffelben18. Os carpi accessorium/Ärtben
Till toppen
Muskler
En muskel är fäst vid två eller flera ben och flyttar dessa ben och/eller stabiliserar dem. En muskel har alltid en motståndare om det inte är en muskel som bara stabiliserar benen. Detta innebär att en muskel drar i benet och det andra länger sig så att benet kan flytta på sig. Muskler kan dra ihop och länga sig bäst när de är vältränade och smidiga. Musklerna fungerar fortfarande om de är övertränade eller skadade, inom en rimlig gräns, men dess kapacitet är starkt reducerad.
Till toppen
Halsens Muskler
Halsens muskler höjer/sänker och böjer halsen. De stabiliserar också kotorna, drar hästens huvud till bringan eller bogen om detta är nödvändigt. De hjälper också hästen att svälja.
1. M. Semispinalis capitis2. M. Splenius3. M. Longissimus capitis4. M. Longissimus atlantis5. M. Longus capitis6. M. Omohyoideus7. M. Sternohyoideus8. M. Scalenus medius
(1) M. Semispinalis capitis
Den här muskeln höjer huvudet när musklerna arbetar bilateralt. När muskeln jobbar unilateralt böjer hästen huvudet och halsen i sidled. När hästen rör sig i en lägre form hjälper dessa muskler hästen att böja sin nacke och hals och förstås att hålla upp halsen och huvudet. I en högre form hjälper muskeln hästen att hitta en avslappnad och högre hållning av halsen. Den här muskeln ger hästen den där vackra välformade halsen, som kommer med utbildning.
Till toppen
Ryggens Muskler
Ryggmusklerna böjer kotorna och stabiliserar dem. Vissa av dem hjälper också till att höja halsen. (6) M. Sacrocaudales rör på svansen. (2) M. Longissiumus thoracis et lomborum är den muskel som växer mest med träning.
1. M. Longissimus cervicis2. M. Longissimus thoracis et lumborum3. M. Spinalis4. M. Multifidus cervicis5. M. Coccygeus6. M. Sarocaudale
(2) M. Longissimus thoracis et lumborum
De här musklerna som sitter på båda sidor av ryggraden, länger/kortar ryggen och stabiliserar ryggraden. Detta är muskeln som hästen använder mest för att bära upp ryggen och för att böja sig genom hela ryggen. Fast magmusklerna hjälper hästen att bära upp både ryggen ioch magen mer än vad ryggmusklerna gör. Vi ser denna muskel som en upphöjning på var sida av ryggraden och det är på denna sadeln ligger an.
(3) M. Spinalis
Den här muskeln stabiliserar ryggraden och en bit av halsen. Den hjälper också till med att höja halsen och att böja halsen i sidled när musklerna jobbar unilaterellt. Hästen använder denna muskel för att böja halsen och för att hålla den uppe. Detta är muskeln som vi ser växa och bädda in manken och ger också hästen det där knubbiga utseendet precis framför bogbladet och i början av halsen.
Till toppen
Magens Muskler
Magmusklerna hör till de musklerna som jobbar mest när en häst arbetar i en korrekt form. Det är därför hästens mage ser ut att först bli slankare; musklerna blir fastare, och sedan ser ut att bli större; musklerna växer.
1. M. Intercostales externi1a. M. Intercostales interni2. M. Rectus thoracis3. M. Obliquus externus abdominis3a. Aponeurosis musculi obliqui externi abdominis4. M. Obliquus internus abdominis4a. Aponeurosis musculi obliqui interni abdominis5. M. Rectus abdominis6. M. Transversus abdominis6a. Aponeurosis musculi transerversi abdominis7. Anulus inguinalis superficialis8. Anulus inguinalis profundus
(3) M. Obliquus externus abdominis
Den här muskeln stödjer upp magens inre organ. Den hjälper till vid fölning, avföring och vid utandning. Den här muskeln, tillsammans med (5) M. Rectus abdominis, gör buken slankare först och sedan vidare p.g.a. att musklerna växer och då är det främst denna muskel som växer. Vidheten av magen kommer ofta efter att man börjat med piaffen. Den här muskeln jobbar när bakbenen börjar komma in under hästen mot hästens tyngdpunkt. Den hjälper också till med att bära upp ryggen.
(5) M. Rectus abdominis
Den här muskeln stödjer upp magens inre organ. Den hjälper till vid fölning, avföring och vid utandning. Den här muskeln skapar linjen på nedre delen av magen när hästen arbetar. Muskeln börjar jobba ordentligt när bakbenen börjar komma in under hästen mot dess tyngdpunkt. Den hjälper då bakbenen att komma in, men mest hjälper den ryggen att länga och höja sig så att hästen kan vinkla sitt bäcken.
Till toppen
Framdelens Muskler
Framdelens muskler hjälper till med att höja och böja nacken. De hjälper också hästen att flytta frambenen och de håller ihop bogbladet med ryggraden.
1. M. Brachiocephalicus2. M. Omotransversarius3. M. Trapezius, pars cervicalis et pars thoracia4. M. Latissimus dorsi5. M. Serratus ventralis6. M. Supraspinatus7. M. Infraspinatus8. M. Deltoideus9. M. Triceps brachii, caput longum10. M. Triceps brachii, caput laterale11. M. Biceps brachii12. M. Extensor carpi radialis13. M. Extensor digitorum communis14. M. Flexor digitorum profundus15. M. Extensor carpi ulnaris16. Tendo musculi flexoris digitorum superficialis
(3) M. Trapezius, pars cervicalis et pars thoracica
De här musklerna hjälper till med att höja och sänka bogbladet. Dessa är det vi ser växa längs med bogen, manken och till en viss del "början" av halsen. När hästen jobbar i en korrekt form och lyfter sin framdel så är det dessa muskler som hjälper bogbladet att höja sig och med det vrida det bakåt. Denna muskel och den nedan är den muskler som tar stryk om sadeln trycker för mycket fram till eller om hästen går med spänningar kring bogpartiet. Då bildas det hålor bakom/framför manken.
* M. Rhomboideus
Den här muskeln drar bogbladet bakåt eller framåt. Den hjälper också till med att höja halsen. Detta är muskeln som vi ser växa längs mankammen och det är också muskeln som bäddar in manken. Den ligger dock inbäddad under andra muskler så vi ser dess effekt indirekt. Den hjälper också till med att höja bogbladet när hästen börjar höja sin framdel. Denna muskel och den ovan är den muskler som tar stryk om sadeln trycker för mycket fram till eller om hästen går med spänningar kring bogpartiet. Då bildas det hålor bakom/framför manken.
(4) M. Latissimus dorsi
Den här muskeln hjälper bogleden att flexa och den drar överarmsbenet bakåt. Den hjälper hästen att lyfta sin framdel genom att höja överarmsbenet. Musklen jobbar också mycket när vi ber hästen att utföra höga frambenslyft. Den här muskeln är den vi ser växa precis bakom bogbladet och det är denna muskel som kommer i kläm och hämmas om vi har en sadel som ligger på den.
Till toppen
Bakdelens Muskler
Bakdelens muskler hjälper hästen att "sätta sig", men andra ord att göra vinklarna av bakdelen mindre och de flyttar bakbenen.
1. M. Gluteus medius2. M. Gluteus superficialis3. M. Biceps femoris4. M. Semitendinosus 5. M. Tensor fasciae latae6. M. Extensor digitorum longus7. M. Extensor digitorum lateralis8. Flexores digitorum profundus9. Gastrocnemius
(1) M. Gluteus medius
Den här muskeln hjälper höft leden att böja ut sig och dra ihop sig, med andra ord så hjälper den hästen att sänka sitt bäckenben och att rätta ut det. Detta är muskeln som man kan se "vibrera" mjukt när vi rider. Muskeln växer också och formar en limpa på var sida av rumpan. Den här muskeln hjälper hästen att "sätta sig".
(2) M. Gluteus superficialis
Den här muskeln böjer ut eller drar ihop höftleden och som dem ovan, hjälper hästen att sänka sitt bäckenben och rätta ut det. Detta är också muskeln vi ser vibrera mjukt precis under (1) M. Gluteus medius när vi rider och hästen är avslappnad. Denna muskeln överlappar den ovan nämndas under del. Den växer sig större, men inte lika mycket som den ovan nämnda muskeln. Även denna muskel hjälper hästen att "sätta sig".
(3) M. Biceps femoris
Den här muskeln gör i första hand så att höftleden och knäleden kan böja ut sig. Den drar också skankbenet bakåt och bäckenbenet neråt. I andra hand så böjer den ut eller drar ihop knäleden och böjer ut hasleden tillsammans med Achilles senan. Även denna muskeln hjälper hästen att "sätta sig". Den här muskeln och muskeln nedan skapar linjen som man kan se på låren. Allt eftersom musklerna växer sig större blir linjen djupare.
(4) M. Semitendinosus
Först och främst så hjälper den hör muskeln hästen, när den bär vikt, att böja ut höft, knä och hasled. Och i andra hand, när bakdelen inte bär vikt, så drar den ihop knäleden och drar skankbenet bakåt. När hästen bär den mesta delen av sin vikt på bakdelen så måste denna muskel lära sig att slappna av, men också att hjälpa hästen röra skankbenet bakåt. Om hästen rör skankbenet för mycket bakåt kommer det att ge hästen mer skjutkraft istället för bärkraft, vilket är det vi oftast försöker undvika.
(6) M. Extensor digitorum longus
Den här muskeln drar ihop knä och hasled. Detta är en av skankmusklerna som hjälper hästen att dra ihop knäleden och hasleden. Detta är muskeln vi ser växa på utsidan av skankbenet.
(7) M. Extensor digitorum lateralis
Detta är en annan muskel som finns runt skankbenet. Den drar ihop hasleden och böjer ut den. Vi kan se den växa precis bakom (6) Extensor digitorum longus.
(9) M. Gastrocnemius
Den här muskeln drar ihop knäleden och böjer ut hasleden. Den hjälper hästen att "sätta sig" genom att dra ihop knäleden. Detta är muskeln som vi ser växa mest på baksidan av skankbenet. Det är speciellt lätt att se om man står bakom hästen och flyttar på svansen lite grann.
Till toppen
Christina Drangel och Aureolo, galopp. Foto: Åsa-Britt Edoff.
Bogen
När hästen börjar lyfta sin framdel så kommer bogen att börja vrida sig bakåt och den kommer att ta frambenen med sig uppåt. Detta kräver självklart mycket styrka av hästen och ju mer hästen måste lyfta sin framdel desto mer måste musklerna jobba. Att lyfta framdelen kräver stryka och hästen måste vara relativt smidig.
Att lyfta framdelen tränar också halsen. Halsen kommer att bäras i en högre form och detta tränar halsens muskler. Hur mycket träning och styrka som bogen och halsen får och behöver beror helt på hur mycket hästen höjer framdelen. Frambenen är raka och har inga vinklar. Bakdelen å andra sidan har flera vinklar. Detta gör bakdelen idealisk för att bära vikt, men mycket påfrestande för framdelen att bära vikt. Därför vill vi skola hästen så att den bär vikten på bakdelen. Framdelen är skolad till att lyfta sig, vilket innebär att hästen blir mycket rörlig och lättflyttad. Denna flyttbarhet var förstår mycket eftertraktad när man använde hästen i krig. Ryttarens överlevnad hängde på hur väl skolad hans häst var. I våra dagar är detta också eftertraktat. Inte för att vi behöver det lika mycket som vi gjorde under tiden då man krigade till häst, men för att hästen blir mycket bekväm att rida när den bär sig på bakdelen och det blir lättare för den att utföra de saker vi ber den om.
Bakdelen
Bakdelen, som det nämnts ovan, har flera vinklar. Detta gör den idealisk för att bära vikt. Först måste hästen lära sig att sätta under sig bakbenen och också vad den ska göra av dem. Detta lärs ofta in i öppna och sluta.
Hästen lär sig då att sätta bakbenen in under sig, ett i taget, så att det bär allt mer vikt. Senare kommer vi till piaffen. Här lär sig hästen, oftast genom halva steg först, att minska vinklarna i bakdelen och hästen kommer att se ut som om den sitter mer och mer. Detta "sittande" kallas för skankböjning: vinklarna i bakdelen blir mindre och mindre och därför böjer hästen skanken. Efter att hästen förstått detta så tränas musklerna och senorna försiktigt för att bli starkare och starkare, och självklart smidigare, tills vi får en samling som är idealisk för just den hästen.
Detta tar lång tid och det kan se ut som om hästen gör en perfekt piaff efter bara lite träning, men det tar många år för hästen att klara av den "perfekta" piaffen. Piaffen är en mycket bra övning för att lära hästen att sitta mer och mer, bli starkare i bakdelen, magen och ryggen.
Till toppen
Böcker
För att börja med den Akademiska Ridkonstens grunder rekommenderas:
*Akademisk Ridkonst - Bent Branderup
*Ridning på Kandar - Bent Branderup
För vidare läsning:
*Skola din häst - Katrin Wallberg
*Ett med hästen - Sally Swift (centerad ridning)
*In Deference - Anja Beran (årets hästbok 2005)
*Twisted Truths of Modern Dressage - Philippe Karl
*Tug of War: Classical Versus "Modern" Dressage - Dr Gerd Heuschmann
Böcker som man "ska" ha läst om man tänker dedikera sig åt ridkonsten:
*School of Horsemanship - Francois Robichon de la Gueriniere
*The Art of Horsemanship - Xenophon
*Le Maniege Royal - Antoine de Pluvinel
*The Man and his Methods - Francoise Baucher
Fler boktips:
*Hästens tid - Anna Larsdotter. Boken är rikt illustrerad och handlar om rid- och stridskonst under Sveriges stormaktstid. Länk till inköpsställe
*Hästen i fred och krig - Ingemar Wennberg
Boklistan fylls på med jämna mellanrum. Tips mottages tacksamt.
Ridderskapet
Riddarskapets logo
Riddarskapet av den Akademiska Ridkonsten är till för att beskydda den europeiska ridkulturens arv tillsammans med de moderna estetiska värdena, som gäller för kommunikation mellan häst och ryttare. Medlemmarna är menade att sprida den gamla kunskapen vidare och att alltid leta efter ny kunskap.
Riddarskapet erbjuder ryttare, som vill hålla sig till dess ideal, att ta ett prov för att visa deras kunskap och färdighet. För medlemmarna inom riddarskapet är ridning en konst, en konst man lever för, som ska ge både mening och kvalitet i ryttarens såväl som hästarnas liv.
Ett ideal som står i Riddarskapet är detta: Använd dressyr för hästen, inte hästen för dressyr. Detta innebär att man ska gå efter var hästs kapacitet, talang och svårigheter och utbilda denna häst så långt det går genom att öka hästens psykiska och fysiska välmående.
En riddares ideal är att balansera hästen, göra den lätt framtill, och satt baktill medan hästen alltid söker framåt-nedåt till ryttarens hand. Ryttaren styr hästens höfter mellan sina skänklar och hästens bog mellan tyglarna. Stångbettet används på en hand enbart och dess främsta syfte är att hålla hästen mjuk. Hästens huvud placeras så att man får en jämn böjning genom hela hästens kropp, med en avslappnad aktivitet.
Det finns flera olika positioner och prov att avlägga inom riddarskapet så som t.ex. Riddare och Mästare.
Vill du läsa mer om riddarskapet kan du göra detta på den officiella sidan:
www.knighthoodoftheacademicartofriding.eu
Till toppen
Utrustningen
Tränsbett Kapson Kapson med tränsbett Kapson med kandar
Kandar med bridong Blankt kandar Sadel Spö
För att utbilda hästar finns det massor med utrustning framtagen. Det ena sägs vara bättre än det andra. Viktigt att tänka på när man väljer sin utrustning, är att den ska fylla sin funktion och man behöver då fundera igenom vilka funktioner man anser sig behöva.
För att läsa mer om utrustning generellt, besök Sustainable Dressage.
Tränsbett
Tränsbettet är ett instrument, liksom många andra, som kan användas i skolningen av hästen. Det har flera funktioner, det kan bland annat lösgöra hästens mun och ställa hästen i nacken. Det man måste tänka på så snart man sätter in ett verktyg i hästens mun, är att den inte är skapt för att bära något. I munnen finns ingen plats för tränsbettet, eller något annat heller för den delen. Av den anledningen är det viktigt att bettet passar hästens mun, och att den verkar acceptera och trivas med bettet. Somliga hästar föredrar raka mundelar, andra tvådelade mundelar och somliga tredelade mundelar. Vilket bett just ens egen häst föredrar, får man prova sig fram till.
Kapson
Kapsonen liknar tränsbettet i sin funktion. Den kan dock inte fungera som lösgöring av hästens mun, så behöver man kunna lösgöra hästens mun medan man jobbar den i kapsonen, kan man kombinera kapsonen med ett tränsbett. Fördelen med en kapson jämter tränsbettet, är att man just inte har något i hästens mun, man skonar munnen genom att använda kapson. Där kapsonen istället verkar, är på hästens nosrygg. Vissa hästar är inte alls förtjusta i kapsonens tryck, särskilt om den hamnar för långt ner på nosbenet.
Kapson med tränsbett
Genom att kombinera kapsonen med ett tränsbett, får man möjligheten att lösgöra hästens mun. Därutöver kan man använda båda verktygen till att ställa hästen i nacken. Skillnaden är att kapsonen ställer hästen genom att inverka på nosryggen, tränsbettet inverkar i hästens mun.
Kapson med kandar
Kandar med kapson är just en kombination av dessa två instrument. Med kandaret kan man få hästen att sänka nacken, med kapsonen kan man ställa hästen i nacken. Det kan alltså sägas vara en övergång mellan kapson och blankt kandar.
Kandar med bridong
Bridongen är egentligen en tunnare form av ett tränsbett. Som regel är tränsbetten ett antal millimeter tjockare än bridongbett. Med bridong istället för tränsbett, blir det lite mindre metall i hästens mun. Genom att använda bridong med kandar kan man även här, liksom med kapson med kandar, få två funktioner i betslingen. Med kandaret kan man få hästen att sänka nacken, med bridongen kan man ställa hästen i nacken. Det kan alltså sägas vara en övergång mellan tränsbett och kandar.
Blankt kandar
Det blanka kandaret kan sägas vara målet på vilket en fullt skolad häst ska kunna ridas. Med det blanka kandaret har man inte längre möjligheten att kunna ställa hästen i nacken för handen, vilket man kan med både tränsbett och kapson. För att kunna rida hästen på blankt kandar, måste man alltså kunna ställa hästen i nacken för sitsen. Det blanka kandaret har en hävstångseffekt, och varje gång ryttaren tar i det, uppmanar det hästen till att sänka sin nacke. Det verkar också bakåt, så en häst som går över hand kan på genom kandarets inverkan tas tillbaka till att inte gå över hand.
Det blanka kandaret är på sätt och vis ett avstämningsverktyg för att kontrollera att hästens grundutbildning är fulländad, åtminstone nästintill. För mycket inverkan i kandaret kommer med stor sannolikhet att få hästen att gå bakom hand och bakom lod, att gå med tredje nackkotan högst.
Sadel
Idag finns det en mängd olika sadlar på sadelmarknaden. När man ska utbilda en häst inom dressyr, bör man ha en sadel som underlättar att inverka på hästen på ett korrekt sätt. När man sitter till häst, ska man sitta i sådan balans att om någon skulle rycka undan hästen, så skulle man landa stående utan att falla omkull. Kan man sitta som så i sin sadel, då sitter man i balans.
En sadel kan vara tillverkad av olika material och olika tjocklek. En typisk sadel av spansk eller portugisisk typ, placerar ryttaren högt ovanför hästen. De höga gallerierna gör att man sitter stadigt, även i snäva svängar som ryttaren kräver av hästen för att t ex värja sig mot en fiende.
Sadlarna av engelskt snitt var förr i tiden tämligen tunnt polstrade. De tillät en nära kontakt med hästen och det var inte mycket material mellan häst och människa. Kåpor finns numer med så kallad "single flap" där det istället för underkåpa och överkåpa endast finns en överkåpa. Genom denna konstruktion får man också en mycket nära kontakt med sina ben mot hästens revbensbåge.
Idag finns det nytillverkade sadlar av skolsadeltyp. Dessa har något lägre gallerier och några av dem är relativt tunnt stoppade och tillåter således en nära kontakt med sin häst. Man bör ta i åtanke hur mycket av sin sits som man vill förmedla till hästen och hur mycket känsla från hästens rygg som man vill ha tillbaka. Ju tjockare stoppning bossorna har och ju fluffigare sadeln är, ju mindre kontakt får man med sin häst. Det finns både skolsadlar som tillåter en nära kontakt med sin häst, och det finns dem som suddar ut mer av signalerna.
Ytterligare en sadeltyp är den bomlösa sadeln, som finns i många varianter och tillverkad av många olika tillverkare. En bomlös sadel saknar den mer eller mindre styva sadelbom som finns i andra sadlar. Avsaknaden av bom ger en barbackakänsla, och beroende på hur sadeln är konstruerad ger den mer eller mindre stabilitet för ryttaren. En bomlös sadel visar direkt ifall ryttaren sitter snett, för då kommer sadeln ovillkorligen att glida snett. Den visar också ganska tydligt ifall hästen puttar över ryttaren åt ena eller andra hållet.
Vilken sadel man än väljer, ska man välja sadel utifrån sina krav på sadeln.
Spö
Som spö kan både ett vanligt hand- eller fabrikstillverkat spö tjäna. För den som önskar kan även en bruten kvist fungera som spö ifall man tycker att det är vackrare. Spöet används till att förstärka hjälpgivningen, eller för att ersätta skänkeln vid t ex arbete från marken. Spöet ska brukas med måtta, men hästen bör ej heller vara rädd för spöet. Om hästen är rädd för spöet kan man i de flesta fall klara sig utan, såvida man inte kan förmå hästen att överkomma sin rädsla för
Akademiskridning är faktiskt riktigt ul och lärorikt!!
jag har provat:D<3
nh är också kul
(Nateural horsmanchip)
Vinklar
Klassisk Halt
Skolor ovan mark
Halvhöga skolor
Byte i språnget
Ökad trav
Samlande Rörelser
Skolorna
Gångarterna
Grunden
Idealen genom Tiderna
Klassicismen (1750 - 1830)
Barocken (1600 - 1750)
Renässansen (1450-1650)
Jag får ursäkta men texten är tagen ifrån en internette sida så det står till toppen i texten men det behöver ni inte bry er om:D
Först hade vi hästen som vårt byte. Vi jagade den och åt dess kött. Det finns grottmålningar så gamla som 20 000 år, som visar oss hur man jagade hästen bland andra djur. Man kan också hitta grottmålningar, ca 4 500 år gamla, där man kan se att man då hade ett annat sätt att relatera till hästen, man började ha den som ett tamdjur för att dra nytta av dess styrka. 3 000 år senare kom det ytterligare ett nytt sätt att förhålla sig till hästen; världen ser den första ryttaren.
Bilden av en centaur börjar att växa fram i folks sinnen. Människan har alltid velat vara perfekt. Allt ska vara vackert, perfekt och i harmoni. Vi insåg snart att harmoni inte kan uppnås genom våld, fast många har försökt och misslyckats.
Smerdis var kung av Persien och dog 522 f.Kr. Den som skulle ta över efter honom skulle bestämmas utifrån en grupp av män med hjälp av hästar. Den vars häst som gnäggade först när han såg sin ägare skulle bli den nya kungen av Persien. Darius var en av dessa män och hans stallman tog Darius hingst för att träffa ett sto dagen innan testet. När hingsten dagen efter träffade Darius på samma ställe som han träffat stoet, gnäggade han efter det saknade stoet och Darius blev den nya kungen (Darius I).
En grav kan berätta mycket, speciellt om saker vi funderar över. Till exempel kan vi fråga oss vad en häst var värd för sin ägare. Det finns många fynd av hästar i gravar som tillhör kungar. Det har hittats så många som 365 hästar i en grav, vilket representerar antalet dagar på året. Fynden av hästar har också visat oss att hästarna hade säd i tarmarna, vilket visar att hästarna var värdefulla eftersom säd höll ett högt pris på den tiden. Att ge detta till sin häst betydde att man själv var en man av hög status och att hästarna var värdefulla för en.
Detta är den äldsta kända författaren som vi känner till och som vi har en hel bok bevarad från. En man som hette Simon skrev om ämnet innan Xenophon, men vi har bara fragment kvar från Simons skrifter. Xenophon levde någon gång mellan 400 och 500 f.Kr. Många saker som Xenophons bok innehåller använder vi än idag, men å andra sidan har många saker förkastats. Xenophon uppvisar en rädsla för hästar i sin bok. Hästarna skulle hanteras med stor försiktighet, de skulle ha på sig munkorg när de leddes och man skulle alltid tänka på var man befann sig och var man hade hästen för att den inte skulle kunna komma åt att bitas eller sparkas.
Berättelsen om Alexander den Store är den första som berättar om kärlek till en häst och där en häst tycks älska sin ägare.
På denna tid var Tessalien berömd för sina hästar därför tog kung Philip sin son dit för att skaffa honom en bra häst. Alexander var då bara 16 år gammal.
En av hästarna fångade Alexanders uppmärksamhet. Det var en hingst med en stjärna i pannan. Det sades att hingsten var för vild för att komma nära. Alexander gick fram till hingsten så lugn som man kan vara och hingsten nafsade efter honom, men till allas överraskning bet hingsten honom aldrig. Snart efter detta fick Alexander lov att stryka hingsten över nacken och på huvudet. Alexander kom snart på vad hingsten var rädd för; sin egen skugga.
Han vände därför hästen mot solen och sade det namn hingsten skulle kommas ihåg efter; Bukefalos. Efter det satt han upp och och hingsten satte av i full fart ivrig att visa sin nya ägare sin kraft och snabbhet.
Alexanders far sa till honom när han återvände: "Sök Dig ett kungarike som är Dig värdigt ty Makedonien är för litet för Dig."
Denna fantastiska hingst bar Alexander genom alla hans krigståg hela vägen till Indien. Där, vid slaget vid floden Hydaspers, blev Bukefalos skadad. Här går källorna isär. Bar Bukefalos sin ägare till säkerhet för att efter det dö, eller överlevde han sina skador och dog en lugn död senare vid en ålder av 30år? Eller överlevde han sina skador och dog en lugn död senare vid en ålder av 30år? Om det senare är sant överlevde han sin ägare som dog 323 f.Kr vid en ålder av 31 år.
Legenden säger oss att Alexander grundade en stad och kallade den Bukefala i Bukefalos ära.
En av dessa berättelser är om Rodrigo Diaz och hans häst Babecia.
Rodrigo utbildade Babieca och vann många slag på hans rygg. Rodrigo erbjöd sin kung Babieca, men kungen avböjde med orden: "Gud förbjude att jag tar emot honom. En häst som Babecia förtjänar ingen annan ryttare än ni min Cid. Må ni båda driva morerna från slagfältet."
Rodrigo och Babecia begravdes nära varandra; Rodrigo i kyrkan i Valenica och Babecia precis utanför kyrka. Det sägs att Babecia var 40 år gammal när han dog.
När ens liv hängde på hästen valde man ut honom noggrant. Många riddare som överlevde började att föda upp stridshästar för att sälja dem. Det gjorde också en hel del kloster. Några av dem existerar än idag. Hur mycket var då en häst värd i dessa dagar? Ett köpekontrakt från 1100-talet har hittats och detta visar oss att två kommande stridshästar köptes för 200 mark. Vid samma tid köptes en hel by med all mark, alla djur och alla livegna för 200 mark.
Under medeltiden föddes hästar också upp för att vara med i torneringar. Hästarna blev då tyngre och större för att detta gav ryttaren en fördel, självklart inom gränser.
Under Renässansen började ridakademier uppstå. Den talangfulla hästkarlen kunde nu lära många andra istället för bara en eller två lärlingar.
Hästar som användes på ridakademierna var inte med i krig och därför gjorde man sig av med rustningen och behöll endast bröstpansaret och man hade än en gång användning för en lättare och mer vändbar häst.
Riddarna, som blev adelsmän, blev utbytta mot betalda soldater, som hade som uppgift att rida fram, skjuta för att sen vända och rida tillbaka. Men riddaren behölls också som riddare, eftersom musköten var mycket opålitlig. Den kunde inte användas när det var dimmigt eller om det regnade då kämpade de som på den gamla "goda" tiden.
Ridakademierna blev snart mycket välkända och alla som hade råd tog "lektioner" där. Några av akademierna utvecklades till universitet och några av dessa blev väldigt kända. Under Renässansen levde en man som hette Pignantelli. Han kom på att man kunde kombinera tränsbettet med ett stångbett. Innan detta hade hästen först utbildats på kapson innan den ridits på ett stångbett.
Hästar som användes för jakt av kungar, som jagade stora djur med en lans, fick samma utbildning som riddarnas hästar fick. Hästarna användes också för transport och i hästbaletter. Många blev rika och hade råd med att ha en häst för "skojs skull". Under olika tillfällen hade man uppvisningar där man utförde courbetter på en volt och även kaprioler och även många andra svåra rörelser var med.
Under den här perioden måste man nämna en av de största mästarna av dem alla: Francios Robichon de la Guérnière. Hans bok "Ridkonsten" aka "Ecole de la cavalerie" är fortfarande av direkt intresse. de la Guérnière lyckades med att skriva ner vad alla tänkte. Han skrev boken "Ecole de la cavalerie" och publicerade den första delen 1729 och har idag lagt grunden för all dressyr.
Denna konst kan inte hoppa över en generation utan att lida av konsekvenser, den måste nedärvas direkt. Om ridkonsten hoppar över en generation, som den har gjort, kommer det att ta en väldigt lång tid innan den kommer upp till sin fulla potential igen.
Idealen genom tiderna, för hur en häst ska se ut, har ändrats väldigt lite från Xenophons dagar till idag. I Xenophons bok har han tagit beskrivningar från andra författare och detta visar oss hur en bra häst ska se ut. Detta citat var ursprungligen skrivet av Columella 65 e.Kr: "Small head, black eyes, nostrils flaring, short ears set up straight. Neck supple and broad without being long. Mane thick and hanging down on the right side. Broad chest with the muscles bulging out everywhere. Large straight shoulders. Sides curving, seat double, belly drawn, stones small, and alike, broad flanks sinking in. Tail long, thick, and crinkly. Shanks supple, deep and straight. Knee wellturned, small and not turned in. Rounded buttocks. Thighs bulging with muscles everywhere. Hoofs hard, high, hollow, and round, topping of with moderate sized coronets."
Översatt till svenska betyder detta ungefär: Litet huvud, svarta ögon, fladdrande näsborrar, korta öron som står rakt upp. Nacken mjuk och bred utan att vara lång. Manen tjock och hänger ner på en sida. Brett bröst med utbuktande muskler överallt. Stora raka bogblad. Sidorna kurviga, sätet fyllt, magen uppdragen, testiklarna små och likaledes breda flanker som sjunker in. Svansen lång, tjock och krusig. Skankerna mjuka, djupa och raka. Knäna välformade, små och inte vända inåt. Rundade skinkor. Lår som buktar ut med muskler överallt. Hovarna hårda, höga, skålade och runda, toppade med lagom stora kronränder.
Detta är en av grundstenarna inom den Akademiska Ridkonsten. Hästen ska vart och när som helst erbjuda sig att söka framåt–nedåt om ryttaren ber om det. Hästen erbjuder ofta själv att söka framåt–nedåt efter en övning. Framåt–nedåt sökningen visar att hästen är avslappnad både fysiskt och psykiskt. Den bör utföras sakta och och försiktigt. Om hästen kastar ner huvudet eller tvingar det ner så vill den oftast bara komma bort från ryttarens hand eller så är det något annat som är fel. Detta, och att be hästen om böjning, är det som man börjar varje pass med. Något som är värt att tänka på är att framåt–nedåt sökningen bara är en check på vart man har hästen och ingen form som man ska rida i under längre stunder. Själva rörelsen framåt–nedåt vara mellan några få steg till en runda eller två på volten lite beroende på vad man gjort innan. Sökningen till handen nedåt–framåt ska dock alltid finnas där. Om hästen utfört en väldigt samlande rörelse så brukar både häst och ryttare vilja söka framåt–nedåt under en längre tid.
Detta är precis som det låter. Man ber hästen att böja sig genom hela kroppen och ställa sig i ganaschen. I början av utbildningen kan man behöva att först be om ställning för att hästen ska förstå eller för att den är stel eller att överböja den i korrings syfte. Böjningen lär hästen muskler att länga sig och att dra sig samman. Detta kommer att göra hästen smidigare och det kommer också få hästen att träda längre in med sitt inre bakben. Att bara arbeta hästen i skritt på volten med böjning ger mer än någon kan tänka sig om man aldrig har upplevt det. En häst kan böja sig genom hela kroppen åt ena hållet och vara ställd åt andra hållet i ganaschen. Detta ska man vara mycket observant på för det ger en s–kurva i hästens kropp som inte är önskvärd!
Inom den Akademiska Ridkonsten utbildar man först unghästen på longen för att sedan sitta upp. Man lär in stillastående att ställa/böja och länga framåt–nedåt. Först och främst att lära in tålamod: att stå still och lyssna är en prövning för många unghästar, men också för att senare kunna se så att reflexerna fungerar som det ska. Vid ställning/böjning ska höften automatiskt komma fram en bit till den sida man ställer/böjer. Finns inte denna reflex är det ett tecken på att något är fel. Sedan lär man in överträdelse vid handen. Linföraren går baklänges och ber hästen att ställa/böja, söka framåt–nedåt och gå i en lätt öppna. Detta för att börja lära in att hästen ska bära på innerhöft.
Sedan lärs kommandon in för skritt, trav, galopp, övergånger mellan dessa gångarter. Samt halt och att vända igenom volten. När hästen förstår och kan detta sätter man upp en ryttare som först bara åker häst och sedan tar över allt mer så hästen knyter samman linförarens kommandon med ryttarens hjälper. Allt för att underlätta inlärningen och slippa stressa upp hästen. Man lär också hästen samsidiga hjälper och att vända genom volten. Efter detta kan ryttaren släppas lös. Linföraren står fortfarande kvar, men avlägsnar sig allt mer så ryttaren till slut tar över helt och hållet. Detta är en process som tar flera månader och som också kan användas med fördel på äldre hästar som behöver en nystart. Korrekt utfört kan longeringen med fördel användas som rehab.
I öppnan rör sig hästen rakt fram eller på en volt med bakdelen på spåret och framdelen innanför spåret. Den kan också utföras i kontra böjning, men hör inte till vanligheterna. Vinkeln av framdelen kan ändras från bara en hov innanför tills det att hästen går på fyra spår med mer eller mindre vinkel. Frambenen kan komma att korsa varandra om vinkeln är tillräckligt stor och det kan även bakbenen. Innerbenet korsar då ytterbenet. Detta är en övning som som ger hästen koordination och balans träning tillsammans med en hel del psykisk träning. Men vinkeln hästen har så kommer den att träda längre in, med sitt inre bakben, under sig mot tyngdpunkten och med böjningen kommer hästen att sträcka ut yttersidans muskler och dra samman innersidans muskler. Detta kommer att lära musklerna att dra sig samman och att sträcka ut sig och göra dem smidigare.
I slutan, eller travers som det kallas, rör sig hästen rakt fram med framdelen på spåret och bakdelen innanför spåret. Man kan göra den förvänd och då kallas den renvers eller på diagonalen - då kallas den för traversal, eller på en volt. Vinkeln på bakdelen kan ändras från bara en hov innanför tills det att hästen går på fyra spår med mer eller mindre vinkel. Bakbenen kan komma att korsa varandra och det kan även frambenen om vinkeln är stor nog. Precis som i en öppna så ger den här övningen hästen koordination, balans och psykisk träning. Och, som i öppnan, kommer hästen att träda längre in under sig mot tyngdpunkten, men denna gång med det yttre bakbenet. Denna övning lär också hästens muskler att sträcka sig på yttersidan och dra sig samman på innersidan. Slutan är något svårare än öppnan. När man lägger tryck på en muskel, hur litet det trycket än är, så kommer muskeln att dra sig samman. Det är utsidan som ska sträcka sig, men det är också där vi trycker med vår skänkel för att få hästen att förstå att den ska flytta in rumpan. Därför krävs det oftast tid för att få hästen att förstå slutan. En mer välutbildad häst kan man få att göra slutan bara genom att vrida vår höft utåt, precis som hästen ska göra med sitt bäcken.
Bilden visar en häst som troligtvis lärt sig piaffen i pilarerna och nu ska lära sig att göra den utan att sitta fast. I piaffen är hästen, oftast, rak i sin kropp , men man kan också rida den med hästen böjd. Man kan utföra piaffen rakt fram eller som en piruett. Den perfekta piaffen är när hästen är avslappnad och bär sig själv så mycket som möjligt på bakbenen och rör sig en hov framåt i varje steg. Bakdelen kommer att sänka sig och hästen kommer att "sitta", med andra ord kommer den att minska vinklarna i sin bakdel. Framdelen kommer att höja sig, men hästen måste fortfarande ha användning för sina framben annars kommer piaffen att övergå i en levad. Bakbenen kommer att träda så långt in under hästen mot dess tyngdpunkt som möjligt. Före man börjar med piaffen så börjar man oftast med de halva stegen för att stärka hästen tillräckligt för att klara av att utföra piaffen.
Halva steg är när hästen rör sig som i en piaff, men mer framåt. Från piaffen så kan alla skolor ovan mark utföras och också de halvhöga skolorna. Detta är en övning som stärker hästen och som ger en bekräftelse på att hästen är lydig och uppmärksam på sin ryttare. Den ger också bakdelen, magmusklerna och ryggmusklerna intensiv träning. Hästen måste ha bra balans och veta vart han/hon ska göra av sin kropp för att kunna utföra piaffen väl.
Passagen kan ridas i alla övningar.
passagen rör sig hästen som i en piaff, men med mindre skankböjning och med lite mer skjutkraft. Skillnaden är också är hästen rör sig mer framåt och att den har ett större svävmoment. Det ser ut som om hästen studsar och sedan svävar fram, med stor elegans. Hästen kommer att sitta något mindre än i piaffen, men hästen måste fortfarande använda mycket bärkraft för att kunna utföra passagen.
Den här övningen kräver att hästen är välbalanserad och att den har mycket bra koordination. Passagen ger hästen mycket muskulär träning, speciellt i bakdelen och ryggen tillsammans med mycket psykisk träning. Den tränar också ryggsvingen.
Piruetten utförs så att hästens bakben rör sig inom en viss radie och frambenen rör sig runt bakbenen.
Piruetten kan utföras i passage, trav, skritt, galopp och i piaffen. Teoretiskt sett så ska hästen ha bakbenen inom en radie av längden mellan hästens bakben, men i verkligheten så måste den ha lite mer plats att röra sig på.
I fallet med galoppen så kommer hästen att göra piruetten till höger om den har höger galopp och vice versa. Bakbenen är långt in under hästen och denna övning kräver mycket styrka, balans och koordination hos hästen.
Denna övning ger också hästen mycket koordinations och balans träning. När det kommer till musklerna så måste hästen använda mycket styrka i bakdelen, ryggen och magen.
Många tror att den ökade traven kräver att man ökar farten också, men fartökningen ska vara väldigt liten och då ska det bero på att hästens steg täcker mer mark än annars och därför kommer längre på ett steg. Hästen ska alltså inte öka tempot.
På den här bilden kan vi se att hästens bakben sträcker sig långt upp och in efter tyngdpunkten, bland andra saker, vilket visar att att hästen är smidig, välbalanserad och att han inte blivit tvingad på sin framdel. Om han hade blivit tvingad på sin framdel så hade det frambenet som är i marken varit bakom sadelgjorden i detta läge.
Den ökade traven kan också kallas för en flygande passage, med andra ord en ökad passage.
Dessa är de tre delarna av galoppen. För att få ett flygande byte måste man byte under svävmonentet, som är mellan tredje och första delen av galoppen. Om man byter när hästen har ett ben i marken kommer hästen att falla in i en korsgalopp.
Det flygande bytet kräver lydighet för hjälperna och att hästen är smidig så att den kan byta med lätthet. Det krävs självklart också styrka och bra koordination. Om hästen inte har nog med styrka så kommer den att öka farten när man ber den att byta och förlora sin samling. Denna övning tränar också allt det jag har nämnt och ger hästen psykisk träning.
Levaden är en sänkning av bakdelen, som blir så låg att hästens framben inte får plats med frambenen längre, med andra ord så sätter hästen så mycket att frambenen lämnar marken.
Levaden är en halvhög skola; stället där vi lämnar skolorna på marken och börjar med skolorna ovan mark. Detta kräver extrem styrka av bakdelen, ryggen och magen och också en perfekt balans. Övningen tränar bakdelen, ryggen och magen.
Den översta bilden visar en sträckt levad och den under en som är på god väg att bli en satt levad. Nuför tiden visar man mest en satt levad.
Terre à terren är en sorts galopp eller så kan den vara levader i serier.
Hästen rör sig med bakbena parallellt och frambenen parallellt, med andra ord så rör den sig jämfota fram. Hästen är rak i kroppen och ur terre à terren kan hästen bokstavligt talat göra allt; hoppa framåt, till sidan, vända sig 180 grader runt, hoppa upp i luften och till och med hoppa bakåt. Från terre à terren så kan hästen utföra alla skolor på marken eller vilken skola som helst ovan marken. Vissa hästar erbjuder sig att utföra denna övning frivilligt medan andra hästar måste lära sig den mödosamt.
I krig eller tjurfäktning så ersätter detta galoppen i närstrid, eftersom hästen är extremt rörlig i terre à terren. Denna övning kräver extrem stryrka från bakdel, rygg och mage. Den kräver också perfekt balans och koordination och denna övning tränar allt detta.
Hästen placeras i en pesad och sen ber man den att hoppa framåt. Hoppen ska vara korta och höga. Den kan också utföras ur en levad och kallas då för lanceade. Hästen gör då långa och flacka hopp. Lanceaden kräver mer samling och styrka från hästen och mer balans jämfört med courbetten. Både courbetten och lanceaden kräver extrem styrka, balans och koordination. Bilden visar en häst som ska hoppa. Notera också att han håller ned spöt för att förstärka frambens lyften.
Croupaden liknar courbetten. Skillnaden är att hästen bara hoppar uppåt istället för framåt.
Bakbenen är uppdragna och placerade så nära under magen som möjligt.
Tyvärr så är också croupad ett namn för den stående capriolen, men för att göra det enkelt så kommer jag att kalla den stående capriolen för just det och croupaden lämnas till beskrivning ovan. Croupaden kräver att hästen kan skilja den från courbetten. Den kräver lika mycket styrka som courbetten och lika mycket balans.
Ballotaden liknar croupaden, men här så ska hästen vara parallell med marken och ha sina bakben l ite mindre under sig.
Denna övning är svårare än croupaden eftersom hästen får svårare att landa på sina bakben. I varje skola ovan mark så måste hästen landa på sina bakben för att bespara sina framben. Om detta inte är möjligt så ska hästen åtminstone land på alla fyra ben och detta gäller för alla "hopp". Detta hopp är utfört rakt upp på samma sätt som croupaden, men om hästen har problem med denna övning så kan man låta den röra sig lite framåt för att få den önskvärda landningen.
Croupaden och ballotaden är båda förberedande för capriolen, vilket anses vara kronan på verket.
Det finns två sorters caprioler; den stående capriolen och capriolen. Den stående capriolen betraktas ibland som ett trick. Hästen står på sina framben och sparkar ut med sina bakben, med andra ord är det en kontrollerad bakut. Denna övningen och capriolen är en övning som inte alla hästar bör lära sig. Endast hästar som är säkra och lydiga kan man lära dessa övningar, eftersom dessa övningar är farliga om hästen bestämmer sig för att utföra dem nu och då utan ryttarens vetskap och tillåtelse. Capriolen är den skola ovan mark som anses vara den svåraste rörelsen.
Hästen hoppar uppåt som i en ballotad och när den är högst upp så sprakar den ut med bakbenen. Även i denna övning ska hästen landa på sina bakben eller åtminstone på alla fyra benen. Capriolen är mycket kraftfull och det ser ut som om hästen exploderar av kraft när den sparkar ut. Övningen kräver styrka, smidighet, balans och koordination. Den översta bilden visar en capriol och den understa en stående capriol utförd på Le Cadre Noir.
Min avsikt med att visa namnen på hästens exteriör är att vara säker på att det inte blir några missuppfattningar när jag nämner någon del senare.
Skelettet är ramen inom hästen. Den bygger upp hästens form och ger musklerna något att fästa på. Musklerna är fästade vid två eller fler ben och gör så att dessa ben rör sig i olika riktningar och/eller stabiliserar benen. Påpekas ska också att jag bara tagit de viktigaste delarna av anatomin. Alla muskler m.m. är alltså inte med.
En muskel är fäst vid två eller flera ben och flyttar dessa ben och/eller stabiliserar dem. En muskel har alltid en motståndare om det inte är en muskel som bara stabiliserar benen. Detta innebär att en muskel drar i benet och det andra länger sig så att benet kan flytta på sig. Muskler kan dra ihop och länga sig bäst när de är vältränade och smidiga. Musklerna fungerar fortfarande om de är övertränade eller skadade, inom en rimlig gräns, men dess kapacitet är starkt reducerad.
Halsens muskler höjer/sänker och böjer halsen. De stabiliserar också kotorna, drar hästens huvud till bringan eller bogen om detta är nödvändigt. De hjälper också hästen att svälja.
Ryggmusklerna böjer kotorna och stabiliserar dem. Vissa av dem hjälper också till att höja halsen. (6) M. Sacrocaudales rör på svansen. (2) M. Longissiumus thoracis et lomborum är den muskel som växer mest med träning.
De här musklerna som sitter på båda sidor av ryggraden, länger/kortar ryggen och stabiliserar ryggraden. Detta är muskeln som hästen använder mest för att bära upp ryggen och för att böja sig genom hela ryggen. Fast magmusklerna hjälper hästen att bära upp både ryggen ioch magen mer än vad ryggmusklerna gör. Vi ser denna muskel som en upphöjning på var sida av ryggraden och det är på denna sadeln ligger an.
Den här muskeln stabiliserar ryggraden och en bit av halsen. Den hjälper också till med att höja halsen och att böja halsen i sidled när musklerna jobbar unilaterellt. Hästen använder denna muskel för att böja halsen och för att hålla den uppe. Detta är muskeln som vi ser växa och bädda in manken och ger också hästen det där knubbiga utseendet precis framför bogbladet och i början av halsen.
Magmusklerna hör till de musklerna som jobbar mest när en häst arbetar i en korrekt form. Det är därför hästens mage ser ut att först bli slankare; musklerna blir fastare, och sedan ser ut att bli större; musklerna växer.
Den här muskeln stödjer upp magens inre organ. Den hjälper till vid fölning, avföring och vid utandning. Den här muskeln skapar linjen på nedre delen av magen när hästen arbetar. Muskeln börjar jobba ordentligt när bakbenen börjar komma in under hästen mot dess tyngdpunkt. Den hjälper då bakbenen att komma in, men mest hjälper den ryggen att länga och höja sig så att hästen kan vinkla sitt bäcken.
Framdelens muskler hjälper till med att höja och böja nacken. De hjälper också hästen att flytta frambenen och de håller ihop bogbladet med ryggraden.
Bakdelens muskler hjälper hästen att "sätta sig", men andra ord att göra vinklarna av bakdelen mindre och de flyttar bakbenen.
När hästen börjar lyfta sin framdel så kommer bogen att börja vrida sig bakåt och den kommer att ta frambenen med sig uppåt. Detta kräver självklart mycket styrka av hästen och ju mer hästen måste lyfta sin framdel desto mer måste musklerna jobba. Att lyfta framdelen kräver stryka och hästen måste vara relativt smidig.
Bakdelen, som det nämnts ovan, har flera vinklar. Detta gör den idealisk för att bära vikt. Först måste hästen lära sig att sätta under sig bakbenen och också vad den ska göra av dem. Detta lärs ofta in i öppna och sluta.
Detta tar lång tid och det kan se ut som om hästen gör en perfekt piaff efter bara lite träning, men det tar många år för hästen att klara av den "perfekta" piaffen. Piaffen är en mycket bra övning för att lära hästen att sitta mer och mer, bli starkare i bakdelen, magen och ryggen.
*Akademisk Ridkonst - Bent Branderup
*Ridning på Kandar - Bent Branderup
*Skola din häst - Katrin Wallberg
*Ett med hästen - Sally Swift (centerad ridning)
*In Deference - Anja Beran (årets hästbok 2005)
*Twisted Truths of Modern Dressage - Philippe Karl
*Tug of War: Classical Versus "Modern" Dressage - Dr Gerd Heuschmann
*School of Horsemanship - Francois Robichon de la Gueriniere
*The Art of Horsemanship - Xenophon
*Le Maniege Royal - Antoine de Pluvinel
*The Man and his Methods - Francoise Baucher
*Hästens tid - Anna Larsdotter. Boken är rikt illustrerad och handlar om rid- och stridskonst under Sveriges stormaktstid. Länk till inköpsställe
*Hästen i fred och krig - Ingemar Wennberg
Tränsbettet är ett instrument, liksom många andra, som kan användas i skolningen av hästen. Det har flera funktioner, det kan bland annat lösgöra hästens mun och ställa hästen i nacken. Det man måste tänka på så snart man sätter in ett verktyg i hästens mun, är att den inte är skapt för att bära något. I munnen finns ingen plats för tränsbettet, eller något annat heller för den delen. Av den anledningen är det viktigt att bettet passar hästens mun, och att den verkar acceptera och trivas med bettet. Somliga hästar föredrar raka mundelar, andra tvådelade mundelar och somliga tredelade mundelar. Vilket bett just ens egen häst föredrar, får man prova sig fram till.
Kapsonen liknar tränsbettet i sin funktion. Den kan dock inte fungera som lösgöring av hästens mun, så behöver man kunna lösgöra hästens mun medan man jobbar den i kapsonen, kan man kombinera kapsonen med ett tränsbett. Fördelen med en kapson jämter tränsbettet, är att man just inte har något i hästens mun, man skonar munnen genom att använda kapson. Där kapsonen istället verkar, är på hästens nosrygg. Vissa hästar är inte alls förtjusta i kapsonens tryck, särskilt om den hamnar för långt ner på nosbenet.
Genom att kombinera kapsonen med ett tränsbett, får man möjligheten att lösgöra hästens mun. Därutöver kan man använda båda verktygen till att ställa hästen i nacken. Skillnaden är att kapsonen ställer hästen genom att inverka på nosryggen, tränsbettet inverkar i hästens mun.
Kandar med kapson är just en kombination av dessa två instrument. Med kandaret kan man få hästen att sänka nacken, med kapsonen kan man ställa hästen i nacken. Det kan alltså sägas vara en övergång mellan kapson och blankt kandar.
Bridongen är egentligen en tunnare form av ett tränsbett. Som regel är tränsbetten ett antal millimeter tjockare än bridongbett. Med bridong istället för tränsbett, blir det lite mindre metall i hästens mun. Genom att använda bridong med kandar kan man även här, liksom med kapson med kandar, få två funktioner i betslingen. Med kandaret kan man få hästen att sänka nacken, med bridongen kan man ställa hästen i nacken. Det kan alltså sägas vara en övergång mellan tränsbett och kandar.
Det blanka kandaret kan sägas vara målet på vilket en fullt skolad häst ska kunna ridas. Med det blanka kandaret har man inte längre möjligheten att kunna ställa hästen i nacken för handen, vilket man kan med både tränsbett och kapson. För att kunna rida hästen på blankt kandar, måste man alltså kunna ställa hästen i nacken för sitsen. Det blanka kandaret har en hävstångseffekt, och varje gång ryttaren tar i det, uppmanar det hästen till att sänka sin nacke. Det verkar också bakåt, så en häst som går över hand kan på genom kandarets inverkan tas tillbaka till att inte gå över hand.
Det blanka kandaret är på sätt och vis ett avstämningsverktyg för att kontrollera att hästens grundutbildning är fulländad, åtminstone nästintill. För mycket inverkan i kandaret kommer med stor sannolikhet att få hästen att gå bakom hand och bakom lod, att gå med tredje nackkotan högst.
Idag finns det en mängd olika sadlar på sadelmarknaden. När man ska utbilda en häst inom dressyr, bör man ha en sadel som underlättar att inverka på hästen på ett korrekt sätt. När man sitter till häst, ska man sitta i sådan balans att om någon skulle rycka undan hästen, så skulle man landa stående utan att falla omkull. Kan man sitta som så i sin sadel, då sitter man i balans.
En sadel kan vara tillverkad av olika material och olika tjocklek. En typisk sadel av spansk eller portugisisk typ, placerar ryttaren högt ovanför hästen. De höga gallerierna gör att man sitter stadigt, även i snäva svängar som ryttaren kräver av hästen för att t ex värja sig mot en fiende.
Sadlarna av engelskt snitt var förr i tiden tämligen tunnt polstrade. De tillät en nära kontakt med hästen och det var inte mycket material mellan häst och människa. Kåpor finns numer med så kallad "single flap" där det istället för underkåpa och överkåpa endast finns en överkåpa. Genom denna konstruktion får man också en mycket nära kontakt med sina ben mot hästens revbensbåge.
Idag finns det nytillverkade sadlar av skolsadeltyp. Dessa har något lägre gallerier och några av dem är relativt tunnt stoppade och tillåter således en nära kontakt med sin häst. Man bör ta i åtanke hur mycket av sin sits som man vill förmedla till hästen och hur mycket känsla från hästens rygg som man vill ha tillbaka. Ju tjockare stoppning bossorna har och ju fluffigare sadeln är, ju mindre kontakt får man med sin häst. Det finns både skolsadlar som tillåter en nära kontakt med sin häst, och det finns dem som suddar ut mer av signalerna.
Comment the photo
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Det är inte okej att rakt av kopiera text från en hemsida utan att ange källhänvisning. Jag skulle hellre se att du länkade till min hemsida www.akademiskridkonst.se istället för att klistra in all text som jag bemödat mig med att få ihop.
Vänliga hälsningar
Frida Källgren
www.akademiskridkonst.se
6 comments on this photo