Mobiltelefonens svindlande historia. Tokigt. Ikväll följde jag med mina föräldrar för att se när min syster spelade fotboll, för andra gången i mitt liv Jag har aldrig varit en stor fantast när det gäller sport, och egentligen tycker jag inte att det är ett dugg intressant att kolla på när F15 (?) spelar hemmamatch för en halvfylld läktare. För det första förstår jag aldrig varför eller när någon har bollen, hur de passar, jag förstår helt enkelt inte logiken En spelare kan tillexempel skjuta bollen upp i ett helt tomt hörn och förvänta sig att någon medspelare ska springa efter, givetvis springer en medspelare efter och passar vidare till någon som gör ett snyggt mål, men det är inte det som är poängen utan att de faktiskt skjuter bollen rätt ut till ingenting Sen är det jobbigt när det kommer till mål och målchanser. Jag ser inte ens när ett skott är nära att bli ett mål, jag ser ju förstås när bollen studsar i nät men jag vet aldrig när man ska ohhh:a för att den var nära, inte heller vet jag när eller hur länge man ska klappa i händerna Så där sitter jag på läktaren, förvirrat flackar med blicken för att över huvudtaget förstå vart bollen tagit vägen, jag gör ett hummande ljud när något händer och när bollen går i mål ler jag lite menande ut mot planen medan händerna ligger i knäet. Ska jag klappa eller inte? Klappar jag känner jag mig överdrivet entusiatisk och bortgjord, klappar jag inte känner jag mig som en förrädare och därför även då smått bortgjord. Det är helt enkelt en match för mig att se på fotboll Hur som helst följde jag trots dessa faktum med mina föräldrar till vallen. I halvlek tog mamma fram maten. Till henne och pappa hade hon gjort kyckling-ciabatta och en termos med kaffe. Jag själv hade skurit en skiva skördeglädje i fyrkanter och stoppat i en påse, med mig hade jag också en kniv och en förpackning philadelphia-light. För tredje gången denna kväll kände jag mig oändligt bortgjord (första: att jag gick dit, andra: att jag inte har vett att applådera). Där satt jag och tuggade, tuggade, tuggade mina brödbitar som jag omsorgsfullt smetade små klickar philadelphia på. Mamma, pappa och resten av fotbollsföräldrarna hade sedan länge ätit upp när jag belåtet gav tillbaka den tomma plastpåsen och philadelphia-förpackningen till mamma (belåten mest för att jag inte hade tappat kniven mellan bänkarna som mamma varnat mig för). Hur någon utomstående uppfattade det här törs jag inte svara på. Där sitter familjen Ericsson, mamma och pappa äter utsökta kyckling-ciabatta medan dottern på över dubbla tiden trugar med sina brödbitar. Förmodligen var det ingen som alls ägnade det en tanke med om de faktiskt gjorde det måste de ha funderat för att komma fram till en trovärdig lösning på dethär problemet. Och för alla er här kan jag förklara hur det var: min nya tandställning gör det svårt att tugga saker, därför bör det som ska intas inte vara för stort (därav skar jag brödet i förväg). Nåväl, efter att ha ätit la jag mig ned en stund. Magen kändes överpösig och jag ville helt enkelt sträcka lite på mig. Då fick jag sms! Wioho, trevligt Jag lånade mammas telefon för att svara eftersom jag själv sms:at upp vad jag tycker mig ha råd med i kontantkortsväg och medan jag låg där och knappade in ett svar till Milly lyckades jag vrida på mig så jag sköt ner telefonen från bänken. Jag hörde hur den, duns-duns, studsade ner mellan bänkarna och plankorna och ned under läktaren!! Där den låg nu fanns det inte en chans på tusen att jag skulle få tag i den utan en vaktmästare Jag övergav ideén på att färdigställa Millys sms, jag kunde ju inte skicka det utan nummer och ägnade mig istället åt att fundera över hur jag skulle lösa detta. Jag skulle inte kunna be tränaren om nyckeln till utrymmet under läktaren förrän efter matchen MEN jag hade lovat Christine att låna ut mitt fritidskort och hon hade svarat att hon skulle höra av sig när hon skulle hämta det. Så där satt jag på läktaren med kortet i fickan men mobilen under bänkraderna. Jag fasade över den minuten Christine skulle ringa och jag skulla veta att jag inte hade någon möjlighet att svara. Och så ringde hon, först fyra signaler, och sedan ännu fler. Jag tittade hjälplöst på mamma innan jag helt sonika reste mig och började i rasande takt gå hemmåt. Den här promenaden kan ha tagit mig runt tio minuter, ungefär det halva av vad det normalt brukar ta att gå den sträckan. När jag kommer i krönet innan mitt hus har jag kommit fram till följande: - Antingen väntar Christine utanför mitt hus, högst osannolikt. - Hon har varit vid mitt hus men gett upp och åkt ut till sitt hus på landet igen. - Hon har ännu inte åkt hemifrån eftersom jag inte svarat i telefonen. Vid händelse av de två sista alternativen är jag tvungen att ta mig in i mitt hus för att sedan på eniro leta efter hennes mobil- eller hemnummer för att få tag i henne och förklara situationen. Saken är den att jag även saknar husnyckel eftersom jag gick hemifrån med mamma så är det hon som sitter med husnyckeln cirka en kvarts promenad bort. Däremot vet jag hur man tar sig in i huset utan nyckel, så det stör mig inte lika mycket som rädslan att inte få tag i Christine och sedan gå till sängs med känslan av att vara en svikare Miraklet sker när jag svänger om hörnet; där sitter Christine på sin vespa och jag ropar lättat hennes namn och hon skiner upp. Vi förklara våra historier, hon får mitt kort och jag får skjuts tillbaka till vallen. Väl vid vallen stannar jag en stund och pratar med tre klasskompisar från högstadiet, de upplyser mig om att mina föräldrar har åkt hem och det är ju visserligen lite lågt tycker jag men jag måste ju ändå se till att få fram min mobil och lunkar därför över gräsmattan och in på idrottsområdet. Ungefär samtidigt kliver min syster ut ur omklädningsrummet och ännu en gång lättad ropar jag hennes namn. Jag drar kort storyn om den tappade mobilen och ber henne fixa tränarens nyckel så jag kan komma in under läktaren och leta efter min telefon. Sagt och gjort Efter en stunds letande utan resultat lånar jag en telefon av min systers kompis för att ringa min egen, som en liten ledtråd till under vilken tomma godispåse min telefon halkat in under, efter dryga två signaler svarar min mamma i telefonen! Min mamma, WTF?! Okej, hon klargör fort att hon fått tag i telefonen och jag att jag inte kan prata i någon annans telefon och förslösa någon annans pengar. Så vi säger kvickt hejdå till varandra och lägger på luren. Efter det här trycker vi igen hänglåset till luckan samtidigt som min systers tränare kör förbi med sin bil, vevar ner rutan och säger att min mamma allt har fått tag i min mobil så det är bara att åka hem till den. Tydligen hade han lånat ut nyckeln även till henne... Så slutar kvällen, jag skjutsar min syster och hennes enorma väska hem på hennes cykel och när vi kommer hem ligger, mycker riktigt, min telefon på köksbordet och väntar på mig. Efter många om och men Tokigt.

KLANTIGT, skulle ja vilja säga!!