July
Saturday 5 June 2010 photo 1/1
|
Det är en speciell känsla när en epok i ens liv tar slut. Jag minns min första skoldag. Vi skulle gå en rundvandring på skolan. Se lekplatsen. Vart man fick vara. Matsalen. Och det andra, basics. Nästan alla kom från samma dagis, eller nästan alla hade åtminstone en vän. Inte jag. Och inte Simon Eriksson. Simon kom fram till mig just då. Man skulle hålla handen med någon när man gick på skolgården tydligen. Han hade modet och frågade om vi skulle gå. Ja, sa jag. Han var den modige. Han blev min bästa vän. Vi har varit på dussin skidresor, Paris, Gotland & överallt. Ironiskt att det var jag som växte till den modigare, men för mig så gav han mig det modet.
Vi skiljdes aldrig åt, vi kunde varandra utan och innan. Det var Anders & Simon. De andra fanns där. De betydde jävligt mycket för mig, men Simon var min andra hälft.
Vi skulle börja 6:an. Högstadiet. Jag hade alltid haft ett tycke för språk och valde Bilingual Education. Simon, som var en jävel på matte, valde såklart Ma/No. 6b och 6c. Vi var ju fortfarande i parallellklasser. Vi skulle ju fortfarande vara bästa vänner. Eller hur?
Nu, när nian snart är slut, så känner jag en rädsla. De senaste 4 åren har varit toppen av mitt liv. Jag har sett familj försvinna, jag har blivit kär, blivit krossad och blivit kär igen. Jag har rest, jag har saknat. Jag har skapat och jag har förstört. Jag har blivit någonting nytt, någonting större och någonting mer. 6 år med Simon gav mig mycket, men 4 år med er har öppnat mina vyer. Jag är aldrig rädd. Jag gråter, men jag borde, ni finns ju. Men snart är det slut. Fast, vi ska ju gå i gymnasium i samma stad. Och facebook finns ju?
Men ni kommer träffa nya i eran skola. Jag kommer träffa ännu mer nytt. Vi kommer utvecklas ännu mer, bli ännu större. Starkare. Vi kommer inte hålla ihop lika bra som vi gjort varje dag i klassrummet. Det vet vi, även fast vi förnekar det. Men det ska inte hindra oss för att ses. Jag älskar er, och när våran epok har tagit slut, så vill jag att alla ska blicka tillbaka till de här åren och tänka; "Fyfan, då kunde jag leva!"
Man ska kunna blicka tillbaka på oss i svåra stunder och hitta mod. Man ska kunna skratta åt våra minnen när inte ens ljuset hittar fram. Vi ska kunna fnissa när vi pratar om sporer. För vi är ju Sjöängsskolan. Jag älskar 9b. Jag älskar Sjöängsskolan och alla dess elever och lärare. Ni var mitt hem för 10 år, nu ska ni bli min tröst för mitt liv.
Tack. Suit up.
Vi skiljdes aldrig åt, vi kunde varandra utan och innan. Det var Anders & Simon. De andra fanns där. De betydde jävligt mycket för mig, men Simon var min andra hälft.
Vi skulle börja 6:an. Högstadiet. Jag hade alltid haft ett tycke för språk och valde Bilingual Education. Simon, som var en jävel på matte, valde såklart Ma/No. 6b och 6c. Vi var ju fortfarande i parallellklasser. Vi skulle ju fortfarande vara bästa vänner. Eller hur?
Nu, när nian snart är slut, så känner jag en rädsla. De senaste 4 åren har varit toppen av mitt liv. Jag har sett familj försvinna, jag har blivit kär, blivit krossad och blivit kär igen. Jag har rest, jag har saknat. Jag har skapat och jag har förstört. Jag har blivit någonting nytt, någonting större och någonting mer. 6 år med Simon gav mig mycket, men 4 år med er har öppnat mina vyer. Jag är aldrig rädd. Jag gråter, men jag borde, ni finns ju. Men snart är det slut. Fast, vi ska ju gå i gymnasium i samma stad. Och facebook finns ju?
Men ni kommer träffa nya i eran skola. Jag kommer träffa ännu mer nytt. Vi kommer utvecklas ännu mer, bli ännu större. Starkare. Vi kommer inte hålla ihop lika bra som vi gjort varje dag i klassrummet. Det vet vi, även fast vi förnekar det. Men det ska inte hindra oss för att ses. Jag älskar er, och när våran epok har tagit slut, så vill jag att alla ska blicka tillbaka till de här åren och tänka; "Fyfan, då kunde jag leva!"
Man ska kunna blicka tillbaka på oss i svåra stunder och hitta mod. Man ska kunna skratta åt våra minnen när inte ens ljuset hittar fram. Vi ska kunna fnissa när vi pratar om sporer. För vi är ju Sjöängsskolan. Jag älskar 9b. Jag älskar Sjöängsskolan och alla dess elever och lärare. Ni var mitt hem för 10 år, nu ska ni bli min tröst för mitt liv.
Tack. Suit up.
Comment the photo
(förlåt för att jag ba kommer och överkommenterar överallt, känns det som iallafall, men jag typ måste).
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/poptimistic/460317944/
Visa toppen
Show footer