May
Monday 8 September 2008 photo 1/1
|
jag träffade Linn på bussen hem idag. vi båda hoppade av vid sanda och stannade kvar i korsningen vid hållplatsen. Pratade. vår konversation, vilken var tänkt att bli max 10 minuter i höstkylan, blev fyra bussar och två timmar senare avrundad. vi pratade om sådant som tjejer i vår ålder pratar mest och lite mer därtill, beskådade hästarna i hagen på andra sidan korsningen med avund och tyckte att livet som häst vore mycket mer bekymmerslöst. att skutta fram och tillbaks i en hage och se fånig ut, äta havre och jucka runt. För varje ringlinjebuss som kom räknade vi halvtimmarna. och även om Linn själv var konfunderad i ämnet pratade hon om glädje och kärlek som om inget vore mer simpelt. igentligen. Jag fick en skön förrinnelse om att allting kommer att ordna sig.
Linn och jag har gått i samma klass i tre år och vi har på facebook, enligt ett "jämför-filmsmak-med-dina-vänner" -test, stått skrivna som "best friends" med en matching av högre grad, men jag har aldrig känt att jag nått ända fram till henne förrän nu. fast Linn är en skön tjej och det har jag igentligen alltid tyckt också. och när den fjärde bussen dök upp bakom Linn skrek hon till av förvåning (över att vi faktiskt fortfarande stod kvar), och jag, som inte uppfattade den första fjärdedels sekunden att bussen var en buss, utan mer något stort och vitt bakom Linns huvud som rusade emot oss i hög hastighet, skrek till av rädsla, flängde runt och vek mig av skratt. Två timmar! ibland kan man ha mycket att prata om utan att igentligen känna varandra så bra. och bara det kändes enormt bra. givande samtal känns enormt bra. Så Linn, min pepptjej, jag har också dagar då jag hatar allt och bara vill äta chips. men jag vet fortfarande vart din brevlåda bor.
Linn och jag har gått i samma klass i tre år och vi har på facebook, enligt ett "jämför-filmsmak-med-dina-vänner" -test, stått skrivna som "best friends" med en matching av högre grad, men jag har aldrig känt att jag nått ända fram till henne förrän nu. fast Linn är en skön tjej och det har jag igentligen alltid tyckt också. och när den fjärde bussen dök upp bakom Linn skrek hon till av förvåning (över att vi faktiskt fortfarande stod kvar), och jag, som inte uppfattade den första fjärdedels sekunden att bussen var en buss, utan mer något stort och vitt bakom Linns huvud som rusade emot oss i hög hastighet, skrek till av rädsla, flängde runt och vek mig av skratt. Två timmar! ibland kan man ha mycket att prata om utan att igentligen känna varandra så bra. och bara det kändes enormt bra. givande samtal känns enormt bra. Så Linn, min pepptjej, jag har också dagar då jag hatar allt och bara vill äta chips. men jag vet fortfarande vart din brevlåda bor.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/porslin/265062274/
Visa toppen
Show footer