May
Friday 8 January 2010 photo 1/1
|
Montreal Trudeau - London Heathrow - Stockholm Arlanda
Vaken 24 timmar i sträck.
Fredag Montreal.
Vaknar tolv. Packar och städar lägenheten (-som vi ska flytta ut från) fram till sex. Maurizios jobbarkompis Greg hämtar oss med bil som vi fyller med flyttkartonger, resväskor och den antika spegeln med handsnidad guldram som jag fick i julklapp av mitt hjärta. Greg skjutsar oss till flygplatsen. Greg och Maurizio disskuterar skillanden mellan Business class och First class på flyg. Helt ointressant och Maurizio vet såklart mest som vanligt.
Jag, Maurizio och Jaqueline äter hamburgare på Burger King, enligt Jaquelines önskan. Jaqueline gråter lite eftersom hon kommer träffa sin pappa igen först vid påsk. Det är såklart en lång tid för en elvaåring.
Jag och Jaqueline ställer oss i kön till säkerhetskontrollen. Maurizio står vid sidan om kön och väntar kvar tills dess att han förlorar oss ur sikte. Jag saknar redan hans varma, genuina och trofasta kramar. Det känns lite som att jag kommer gå sönder utan dem.
Fredag klockan elva.
Vi har ätit halvsunkig flygplansmat och slickat i oss läskigt goda brownies. Vi njöt. Länge. Jag valde att kolla på en dokumentär om Anna Wintour på min lilla skärm. Jag drack både vin och Baileys (eftersom Jaqueline incisterade på att hon ville ha alla tomma spritflaskor i miniformat - sånt tyckte ju jag också var hiskeligt roande när jag var elva) till maten. Det resluterade i insomnia och huvudvärk.
Jaqueline spelar Nintendo DS mot en åttaårig tjej som vi lyckligtvis satt bredvid. Jaqueline somnar, bokstavligen talat, som ett barn.
Halv tre Lördag morgon. London, Heathrow. Halv åtta enligt Londontid.
Det som är mest irriternade med att ha ett byte på en av världens största flygplatser, är att man får veta vilken gate man ska till först 30 minuter innan avgång. Då är det bara att springa, om man har otur att få en gate 25 minuter bort, det vill säga.
Jag köper kaffe till mig och Jaqueline på Starbucks och svär över att pundet står så högt.
Jaqueline har upptäckt att det medelålders paret bredvid oss på bänken pratar Svenska. Vi spenderar våra, nästan tre timmar, med att prata om deras vistelse i San Fransisco, vad deras son pluggar där, hur fint universitetet han går på är (Stanford), hur det är att bo i Montreal, konst, hur dåliga lärare Jaqueline tycker att hon har och hur taskiga hennes klasskamrater ibland är mot henne. Om tjejen som snodde hennes mobil, sa att den förmodligen låg på skolgården och sedan hade den i sin bänk helatiden.
Jaqueline var förmodligen väldigt övertrött, men det förvånade mig ändå hur hon våga sitta och berätta om mobbare, dålig skola och hur hon var irriterad och hatade allt och alla, inför en tämligen okänd, äldre kvinna på en flygplats i London mitt i natten. Är det vad en elvaåring gör som känner att ingen lyssnar, förstår och gör saker bättre? Kanske. Men när hon satt och spred all negativ energi över människorna som inte förtjänade det, var det inte utan att jag tyckte att det var lite pinsamt. Det var ju ett ypperligt trevligt svenssonpar från Karlskoga, som pratade precis som Tabita i Mia och Klara. De trodde också till en början att Jaqueline och jag var systrar (Det är bara när Maurizio är med som folk tror att jag är hennes mamma. Jag vet inte vad som är värst).
Halv sex lördag morgon. Halv elva Londontid.
Går ombord på planet mot Arlanda.
På den tredje platsen på våran rad placerar flygvärdinnorna en tioårig flicka som reser själv. Hon heter Alva och har firat jul med sin pappa i London och ska nu hem till Värmdö i Stockholm där hennes mamma bor. Hennes svenska grammatik håller inte hela vägen ibland när hon pratar, och det visar sig att hon har spenderat de senaste två och ett halvt åren i brittisk skola i London och året därinnan engelsk skola i Indien där hennes pappa arbetade. Hon roade oss med att imiterade engelska med indisk accent och pratade felfritt, supersöt, brittisk engelska tio gånger bättre än mig. Hon drog några underordnadsfraser från skolan med sin accent och hon var precis lika cool som kidsen i This is England.
Då jag satt i mitten pratade de två tjejorna över mig. Jag drog mig tillbaks och bejakade hur det är att vara tio år igen. När man tycks sig veta så otroligt mycket om allt och gärna vill brilljera med sina kunskaper för hela världen.
"Har du spelat Magic monsters på internet?" -Alva
"Kan du något om konst?" -Jacqueline (som vill vara konstintresserad för att pappa är det)
*Alva frågar Jacqueline om hon kan en brittisk skolvisa, och sjunger därefter den på felfri engelska* -Jacqueline blir märkvärt avundsjuk på Alvas engelskakunskaper då hon fortfarande kämpar med att lära sig hela texten till "Hot and cold" utantill.
"Tycker du om Harry Potter?" -Alva
"Läser du Julia?" - Jacqueline
"Nej. Men läser du Kamratposten?" -Alva
"Ska vi bli brevvänner?" -Jacqueline
Alva berättar att hennes mamma är involverad med the government ("vad heter det på svenska...? Regering?"), har jobbat för SIDA (svensk välgörenhetsorganisation) och skriver viktiga och bra kröikor för vettiga, svenska tidningar. Hennes mamma är precis den typen av kontakt jag behöver för afganistanprojektet, eftersom hon uppenbarligen vet mycket om välgörenhetsorganisationer. Tog därav mammans adress och Alva tyckte att det vore bra om jag nämnde att jag träffade henne på flyget, för "annars kommer mamma nog se det som skräp-post. Hon får mycket mail."
Flygvärdinnorna rullade förbi med matvagnen och eftersom Alva har en specialiljett som ensamt, resande barn fick hon och även vi, ta vad vi ville från vagnen. Så vi passade på att trycka i oss chips och chokladbollar. Vilket jävla flyt!
Flygvärdinnorna gav oss också ett fia med knuff-spel som vi roade oss med.
Jag är helt förstörd efter för lite sömn, luktar illa och spelar mekaniskt fia med knuff med två - lika kompetativa - tioåringar på ett flyg från London. Way to go!
Alva frågar om jag och Jacqueline är systrar. Jag förklarar att jag är tillsammans med Jacquelines pappa och att jag är hennes styvmamma. Alva säger att hon gissade på att jag var 17 först. Jag är inte förånad längre. En av Maurizios jobbarkompisar tippade på 16.
Alva frågar i alla fall hur gammal Maurizio är. Jacqueline svarar snabbt och mycket stolt att han är fyrtio. Alva ser först lite förvånad ut men säger sedan att hon tycker att det är helt okej. Sen börjar vi prata om hippies och att Alvas farmor är hippie och minsann är tillsammans med en tio år yngre man. Jag frågar henne på vilket sätt hennes farmor är hippie och hon svarar med en tioårings gulligt naiva berättarkänsla:
"Ja men du vet...hon och hennes pojkän brukar resa runt och bo en massa i husvagn på olika campingar....och så...och hon är vegetarian...och så"
Och så blev jag helt varm och glad innombords och tänkte tillbaka på min och Maurizios hippie-husvagns -sommar.
Klockan åtta på morgonen på Arlanda. Två på eftermiddagen Svensk tid.
Vi inser att vi måste vänta fyra timmar på nästa tåg mot Mora.
Jacquelines bagage dyker inte upp på rullbandet. Många från samma plan tycks ha förlorat sitt bagage.
Vi gör en baggage claim och det enda possitiva med det är att vi slipper bry oss om att bära samt rulla runt på ytterligare en jätteväska på 25 kilo, eftersom flygbolaget skickar den med expressfrakt fram till hennes dörr. Mycket smidigt och tar bara två dagar.
Vi äter hamburgare, då vi inte ätit riktig mat på säkert nio timmar, och väntar på tåget. Jaqueline tänker och oroar sig för att pappa är så ensam där borta i Kanada nu när han inte har oss.
Jag försäkrar henne om att Maurizio förmodligen har så mycket att göra och tänka på innan han flyger till Tunisien att han har mycket lite tid till övers för att må dåligt och sakna oss. Hon nickar tyst. Sen tänker hon på sitt förlorade bagage, blir upprörd och arg. Det är såklart en grej som måste vara jättejobbig för en elvaåring. Ovisshet och vetskapen om att hennes ägodelar och godsedjur ligger i ett bagageutrymme på Heathrow. Eller ännu värre, har hamnat på fel flyg och befinner sig halvägs till Kina.
Sen bekymrar hon sig massor för vad hennes mamma ska säga om bagaget. Och att hon inte får träffa pappa föräns till påsk igen. Och sedan ångrar hon sig att hon lät så mycket värdefull tid i Kanada gå åt till att tjaffsa med mig och delvis Maurizio.
Jag försäkrar henne om att det är okey och att det är en del av att bli vuxen. Men det hjälper inte, Jacqueline gråter tyst vid ett barbord på Mc Donalds, med utsikt över en flygplats som stänger ner och med en halväten cheeseburgare i handen. Hon är så söt, och så liten och skör till skillnad från i Kanada när hon bad mig hålla käften för att jag tyckte att hon var en bortskänd snorunge som inte kunde äta den maten vi hade tänkt laga utan skulle ha specialmat. Jag kramar om henne en stund innan vi går ner i en restauranglounce där Jaqueline kan somna i en fotölj. Jag väcker henne när det är dags att gå ner på perrongen.
Klockan är sex, Svensk tid. I mitt huvud är klockan bara tolv på dagen. Jag räknar ut att om jag har varit vaken sedan 12 på fredag har jag nu varit vaken i exakt ett dygn nu.
Perrongen är iskall. Jag har inte rökt en cigg sedan den sista jag tog tillsammans med Maurizio utanför flygplatsen i Montreal och det är enligt skyltarna totalförbjudet att röka på Arlandas perrong. Jag sitter ner och agerar kudde för ett sovande barn istället.
På tåget somnar vi båda direkt. Jag vaknar av att min mobil ringer och blir lite smått förvånad när jag inser att det är Jacquelines mamma.
"Hejsan, jaså, vill du prata med Jaqueline?" Fågar jag.
"Nej jag skulle faktiskt vilja prata lite med dig" säger hon.
Eftersom Jacquelines mamma uttryckligen hatar Maurizio och vice versa, och eftersom de två föräldrarna har en sjukt avtal som säger att om någon av dem bryter de uppgjorda tiderna/dagarna när Jacqueline ska lämnas/hämtas, får de böta tio tusen kronor till varandra, är det alltid med förakt och bittra känslor som hennes mamma kommer på tal. Även ibland från Jacquelines håll.
Jag fortsätter konversationen men är på min vakt.
Hon frågar alltså om jag vill ha skjuts hem från stationen när hon ändå är ute och kör, "och så slipper ju din mamma starta bilen i kylan".
Helt paff är jag. Tackar vänligt och tacksamt ja till erbjudandet och sover vidare.
Klockan halv tio Svensk tid. Halv fyra em. Montreal tid.
Jag har gått in på tågtoaletten och försökt borsta ut mitt smutsiga och trassliga hår. Jag har inget smink tillhanda förutom ett fånigt läppglans, eftersom jag har packat ner rubbet i min stora resväska. Mitt ansikte såg rätt så intressant ut efter att i ett helt dygn ha varit på resande fot. Att jag alltid ska träffa på min pojkväns extjej och tillika mamma till min styvdotter, när jag bostavligen ser ut som skit.
Therese var skärpt men vänlig och såg till att snabbt hjälpa mig med mina supertunga väskor. Hon var vacker, precis som Jacqueline, och jag kan verkligen förstå att min man har delat sju långa år med henne. Hon verkade smart och rolig och hon hade en väldigt fin röst. Bara för att notera.
Jag sitter fram i bilen. Jacqueline halvsover i baksätet och säger inte mycket. Jag hade hoppats på att konversationerna hade kunnat kretsa kring henne nu. Men vi alla vet att det endast tar sju minuter med bil från Mora tågstation hem till mig. På den tiden hann Jacqueline säga att Alva från flygplanet absolut inte var en tweenie. (http://www.viforaldrar.se/artiklar/2007/10/18/har-ditt-barn-blivit-en-tw/index.xml - Nej jag surfar inte runt på Vi Föräldrars hemsida. Det var en sidoartikel på dn.se som Maurizio skickade till mig, och som vi sedan lät Jacqueline läsa.) Jag höll med och tillade att Alva var gammeldags och välutbildad. Jag sade något oviktigt om att Mora var ovanligt kallt och Therese sade något om att det hade varit kallare och att det hållt i sig i ungefär en månad.
Väl hemma på uppfarten gav Jaqueline mig en lång kram och Therese verkade innerligt tacksam för att resan gått bra och för att jag eskorterat hennes dotter hela vägen från Montreal.
I våra älskade gamla skinnsoffor i vardagsrummet satt jag uppe och pratade med mina föräldrar i två timmar, för att senare sova i fjorton.
Att erskortera ett barn, alltså.
Jag, Maurizio och Jaqueline äter hamburgare på Burger King, enligt Jaquelines önskan. Jaqueline gråter lite eftersom hon kommer träffa sin pappa igen först vid påsk. Det är såklart en lång tid för en elvaåring.
Jag och Jaqueline ställer oss i kön till säkerhetskontrollen. Maurizio står vid sidan om kön och väntar kvar tills dess att han förlorar oss ur sikte. Jag saknar redan hans varma, genuina och trofasta kramar. Det känns lite som att jag kommer gå sönder utan dem.
Fredag klockan elva.
Vi har ätit halvsunkig flygplansmat och slickat i oss läskigt goda brownies. Vi njöt. Länge. Jag valde att kolla på en dokumentär om Anna Wintour på min lilla skärm. Jag drack både vin och Baileys (eftersom Jaqueline incisterade på att hon ville ha alla tomma spritflaskor i miniformat - sånt tyckte ju jag också var hiskeligt roande när jag var elva) till maten. Det resluterade i insomnia och huvudvärk.
Jaqueline spelar Nintendo DS mot en åttaårig tjej som vi lyckligtvis satt bredvid. Jaqueline somnar, bokstavligen talat, som ett barn.
Det som är mest irriternade med att ha ett byte på en av världens största flygplatser, är att man får veta vilken gate man ska till först 30 minuter innan avgång. Då är det bara att springa, om man har otur att få en gate 25 minuter bort, det vill säga.
Jag köper kaffe till mig och Jaqueline på Starbucks och svär över att pundet står så högt.
Jaqueline har upptäckt att det medelålders paret bredvid oss på bänken pratar Svenska. Vi spenderar våra, nästan tre timmar, med att prata om deras vistelse i San Fransisco, vad deras son pluggar där, hur fint universitetet han går på är (Stanford), hur det är att bo i Montreal, konst, hur dåliga lärare Jaqueline tycker att hon har och hur taskiga hennes klasskamrater ibland är mot henne. Om tjejen som snodde hennes mobil, sa att den förmodligen låg på skolgården och sedan hade den i sin bänk helatiden.
Jaqueline var förmodligen väldigt övertrött, men det förvånade mig ändå hur hon våga sitta och berätta om mobbare, dålig skola och hur hon var irriterad och hatade allt och alla, inför en tämligen okänd, äldre kvinna på en flygplats i London mitt i natten. Är det vad en elvaåring gör som känner att ingen lyssnar, förstår och gör saker bättre? Kanske. Men när hon satt och spred all negativ energi över människorna som inte förtjänade det, var det inte utan att jag tyckte att det var lite pinsamt. Det var ju ett ypperligt trevligt svenssonpar från Karlskoga, som pratade precis som Tabita i Mia och Klara. De trodde också till en början att Jaqueline och jag var systrar (Det är bara när Maurizio är med som folk tror att jag är hennes mamma. Jag vet inte vad som är värst).
Halv sex lördag morgon. Halv elva Londontid.
Går ombord på planet mot Arlanda.
På den tredje platsen på våran rad placerar flygvärdinnorna en tioårig flicka som reser själv. Hon heter Alva och har firat jul med sin pappa i London och ska nu hem till Värmdö i Stockholm där hennes mamma bor. Hennes svenska grammatik håller inte hela vägen ibland när hon pratar, och det visar sig att hon har spenderat de senaste två och ett halvt åren i brittisk skola i London och året därinnan engelsk skola i Indien där hennes pappa arbetade. Hon roade oss med att imiterade engelska med indisk accent och pratade felfritt, supersöt, brittisk engelska tio gånger bättre än mig. Hon drog några underordnadsfraser från skolan med sin accent och hon var precis lika cool som kidsen i This is England.
Då jag satt i mitten pratade de två tjejorna över mig. Jag drog mig tillbaks och bejakade hur det är att vara tio år igen. När man tycks sig veta så otroligt mycket om allt och gärna vill brilljera med sina kunskaper för hela världen.
"Har du spelat Magic monsters på internet?" -Alva
"Kan du något om konst?" -Jacqueline (som vill vara konstintresserad för att pappa är det)
"Läser du Julia?" - Jacqueline
"Nej. Men läser du Kamratposten?" -Alva
"Ska vi bli brevvänner?" -Jacqueline
Alva berättar att hennes mamma är involverad med the government ("vad heter det på svenska...? Regering?"), har jobbat för SIDA (svensk välgörenhetsorganisation) och skriver viktiga och bra kröikor för vettiga, svenska tidningar. Hennes mamma är precis den typen av kontakt jag behöver för afganistanprojektet, eftersom hon uppenbarligen vet mycket om välgörenhetsorganisationer. Tog därav mammans adress och Alva tyckte att det vore bra om jag nämnde att jag träffade henne på flyget, för "annars kommer mamma nog se det som skräp-post. Hon får mycket mail."
Flygvärdinnorna rullade förbi med matvagnen och eftersom Alva har en specialiljett som ensamt, resande barn fick hon och även vi, ta vad vi ville från vagnen. Så vi passade på att trycka i oss chips och chokladbollar. Vilket jävla flyt!
Flygvärdinnorna gav oss också ett fia med knuff-spel som vi roade oss med.
Jag är helt förstörd efter för lite sömn, luktar illa och spelar mekaniskt fia med knuff med två - lika kompetativa - tioåringar på ett flyg från London. Way to go!
Alva frågar om jag och Jacqueline är systrar. Jag förklarar att jag är tillsammans med Jacquelines pappa och att jag är hennes styvmamma. Alva säger att hon gissade på att jag var 17 först. Jag är inte förånad längre. En av Maurizios jobbarkompisar tippade på 16.
Alva frågar i alla fall hur gammal Maurizio är. Jacqueline svarar snabbt och mycket stolt att han är fyrtio. Alva ser först lite förvånad ut men säger sedan att hon tycker att det är helt okej. Sen börjar vi prata om hippies och att Alvas farmor är hippie och minsann är tillsammans med en tio år yngre man. Jag frågar henne på vilket sätt hennes farmor är hippie och hon svarar med en tioårings gulligt naiva berättarkänsla:
"Ja men du vet...hon och hennes pojkän brukar resa runt och bo en massa i husvagn på olika campingar....och så...och hon är vegetarian...och så"
Och så blev jag helt varm och glad innombords och tänkte tillbaka på min och Maurizios hippie-husvagns -sommar.
Klockan åtta på morgonen på Arlanda. Två på eftermiddagen Svensk tid.
Vi inser att vi måste vänta fyra timmar på nästa tåg mot Mora.
Jacquelines bagage dyker inte upp på rullbandet. Många från samma plan tycks ha förlorat sitt bagage.
Vi gör en baggage claim och det enda possitiva med det är att vi slipper bry oss om att bära samt rulla runt på ytterligare en jätteväska på 25 kilo, eftersom flygbolaget skickar den med expressfrakt fram till hennes dörr. Mycket smidigt och tar bara två dagar.
Vi äter hamburgare, då vi inte ätit riktig mat på säkert nio timmar, och väntar på tåget. Jaqueline tänker och oroar sig för att pappa är så ensam där borta i Kanada nu när han inte har oss.
Jag försäkrar henne om att Maurizio förmodligen har så mycket att göra och tänka på innan han flyger till Tunisien att han har mycket lite tid till övers för att må dåligt och sakna oss. Hon nickar tyst. Sen tänker hon på sitt förlorade bagage, blir upprörd och arg. Det är såklart en grej som måste vara jättejobbig för en elvaåring. Ovisshet och vetskapen om att hennes ägodelar och godsedjur ligger i ett bagageutrymme på Heathrow. Eller ännu värre, har hamnat på fel flyg och befinner sig halvägs till Kina.
Sen bekymrar hon sig massor för vad hennes mamma ska säga om bagaget. Och att hon inte får träffa pappa föräns till påsk igen. Och sedan ångrar hon sig att hon lät så mycket värdefull tid i Kanada gå åt till att tjaffsa med mig och delvis Maurizio.
Jag försäkrar henne om att det är okey och att det är en del av att bli vuxen. Men det hjälper inte, Jacqueline gråter tyst vid ett barbord på Mc Donalds, med utsikt över en flygplats som stänger ner och med en halväten cheeseburgare i handen. Hon är så söt, och så liten och skör till skillnad från i Kanada när hon bad mig hålla käften för att jag tyckte att hon var en bortskänd snorunge som inte kunde äta den maten vi hade tänkt laga utan skulle ha specialmat. Jag kramar om henne en stund innan vi går ner i en restauranglounce där Jaqueline kan somna i en fotölj. Jag väcker henne när det är dags att gå ner på perrongen.
Klockan är sex, Svensk tid. I mitt huvud är klockan bara tolv på dagen. Jag räknar ut att om jag har varit vaken sedan 12 på fredag har jag nu varit vaken i exakt ett dygn nu.
Perrongen är iskall. Jag har inte rökt en cigg sedan den sista jag tog tillsammans med Maurizio utanför flygplatsen i Montreal och det är enligt skyltarna totalförbjudet att röka på Arlandas perrong. Jag sitter ner och agerar kudde för ett sovande barn istället.
På tåget somnar vi båda direkt. Jag vaknar av att min mobil ringer och blir lite smått förvånad när jag inser att det är Jacquelines mamma.
"Hejsan, jaså, vill du prata med Jaqueline?" Fågar jag.
Jag fortsätter konversationen men är på min vakt.
Hon frågar alltså om jag vill ha skjuts hem från stationen när hon ändå är ute och kör, "och så slipper ju din mamma starta bilen i kylan".
Helt paff är jag. Tackar vänligt och tacksamt ja till erbjudandet och sover vidare.
Klockan halv tio Svensk tid. Halv fyra em. Montreal tid.
Jag har gått in på tågtoaletten och försökt borsta ut mitt smutsiga och trassliga hår. Jag har inget smink tillhanda förutom ett fånigt läppglans, eftersom jag har packat ner rubbet i min stora resväska. Mitt ansikte såg rätt så intressant ut efter att i ett helt dygn ha varit på resande fot. Att jag alltid ska träffa på min pojkväns extjej och tillika mamma till min styvdotter, när jag bostavligen ser ut som skit.
Therese var skärpt men vänlig och såg till att snabbt hjälpa mig med mina supertunga väskor. Hon var vacker, precis som Jacqueline, och jag kan verkligen förstå att min man har delat sju långa år med henne. Hon verkade smart och rolig och hon hade en väldigt fin röst. Bara för att notera.
Jag sitter fram i bilen. Jacqueline halvsover i baksätet och säger inte mycket. Jag hade hoppats på att konversationerna hade kunnat kretsa kring henne nu. Men vi alla vet att det endast tar sju minuter med bil från Mora tågstation hem till mig. På den tiden hann Jacqueline säga att Alva från flygplanet absolut inte var en tweenie. (http://www.viforaldrar.se/artiklar/2007/10/18/har-ditt-barn-blivit-en-tw/index.xml - Nej jag surfar inte runt på Vi Föräldrars hemsida. Det var en sidoartikel på dn.se som Maurizio skickade till mig, och som vi sedan lät Jacqueline läsa.) Jag höll med och tillade att Alva var gammeldags och välutbildad. Jag sade något oviktigt om att Mora var ovanligt kallt och Therese sade något om att det hade varit kallare och att det hållt i sig i ungefär en månad.
Väl hemma på uppfarten gav Jaqueline mig en lång kram och Therese verkade innerligt tacksam för att resan gått bra och för att jag eskorterat hennes dotter hela vägen från Montreal.
Ja, barnen är plötsligt vänliga då eftersom de inser att de är beroende av oss vuxna under eskorteringen...<br />
Förstår! Hur gamla är dem? Rätt små va?
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/porslin/436837025/
Visa toppen
Show footer