All this talk of getting old...

It's getting me down my love.

 Oh indeed it does. Idag har jag haft en känslornas dag får jag ändå säga. Iallafall en känslornas kväll. Det hela började med att jag läste texten till Så skimrande är aldrig havet på Silverfiskens blogg och fick då känslan av att det är det vackraste jag vet och känslan jag får när vi sjunger den. Ni vet man typ kvävs för att man inte vill gråta inför alla. mm. Sen kollade jag på The Aviator och då spelades Moonlight Serenade av Glenn Miller i slutet, och det är Morfars låt och då ler jag alltid. Sånt där amerikanskt dum-leende. Men det är tillåtet ibland. Iallafall när man hör Glenn Miller and his Orchestra framföra musik som i princip agerat soundtrack till min barndom. Då får man dum-le eller gråta eller vaffan ni nu gör.

 Ja det var väl helvete vad det där blev personligt då tänker ni, men då tänker jag TO HELL WITH IT jag kanske tar bort det imorgon, jag är nämligen inte vid mina sinnes fulla bruk eftersom jag är så trött så mina armar helt ärligt skakar. Men så tänker jag, vaffan ska jag ta bort det för? De enda som orkat läsa hela den här skiten är förmodligen mina vänner och de kan fan få veta att jag gråter när jag hör musik.