November
Thursday 22 April 2010 photo 1/1
|
Jag förstår inte.
Att minnen kan betyda så mycket.
Att man kan ångra så mycket.
Att man kan sakna så mycket.
Att minnen man försöker förtränga ligger precis intill näthinnan, så att jag aldrig glömmer. Förtränga är nog fel ord, jag vill inte glömma, men jag vill kunna gå vidare. Men det är något med mig som gör att det är näst intill omöjligt. Jag förstår inte att tiden bara kan gå och gå, utan att jag förstår vad som egentligen hänt. Jag kan fortsätta andas och leva, men jag kan inte gå vidare helt. I alla fall med vissa saker. Saker som skapat enormt starka minnen, de som jag aldrig kommer undan. Jag hör när jag har öppna ögon, jag ser när jag låter mina ögonlock vila, jag ser allt spelas upp när även när jag är försjunken i sömn. Jag kan aldrig komma undan mina minnen, de minnen som betyder allra mest. De minnen när jag var som lyckligast, som jag aldrig kommer att få uppleva igen, för att jag är för komplicerad som person för att förstå, även för mig själv. Jag lyckas sänka alla de chanser jag har till lycka. Jag förstår inte själv. Det enda jag kan göra är att hoppas, hoppas på att lyckan i mina minnen vänder från det förflutna och väljer att ge mig en chans till i framtiden.
Den känslan av lycka alla söker, den har jag hittat. Jag hade den. Jag lät den komma så djupt in att när den lämnade mig, fanns det en obeskrivlig känsla av att få den tillbaka. Och det förstår jag, när man väl smakat på lycka får man aldrig nog av den. Men att jag känner så som jag gör förstår jag inte. Jag lurar mig själv, spelar ett spel med mig själv som inte har några regler. Jag slår ut pjäs efter pjäs, och inser inte att det är mig själv jag spelar mot. Jag ångrar så mycket, saknar så mycket, vill så mycket. Jag kanske är dum, men jag kan inte sluta hoppas på att jag en dag kanske skulle kunna få tillbaka min lycka, få visa att jag är värd den. För jag har så mycket mer att ge, så mycket mer att säga, så mycket mer att göra. Det får inte ta slut här.
Jag är inte religiös, men när det gäller detta, sluter jag ögonen och för ihop mina händer i en bedjande gest, och viskar tyst ord jag hoppas kanske, bara kanske, besvaras.
Jag skulle kunna skrika ut alla svordomar jag känner till, riva, klösa, bita. Men till vilken nytta ? Det enda jag kan göra är att hoppas.
Och det är precis det jag gör.
Att minnen kan betyda så mycket.
Att man kan ångra så mycket.
Att man kan sakna så mycket.
Att minnen man försöker förtränga ligger precis intill näthinnan, så att jag aldrig glömmer. Förtränga är nog fel ord, jag vill inte glömma, men jag vill kunna gå vidare. Men det är något med mig som gör att det är näst intill omöjligt. Jag förstår inte att tiden bara kan gå och gå, utan att jag förstår vad som egentligen hänt. Jag kan fortsätta andas och leva, men jag kan inte gå vidare helt. I alla fall med vissa saker. Saker som skapat enormt starka minnen, de som jag aldrig kommer undan. Jag hör när jag har öppna ögon, jag ser när jag låter mina ögonlock vila, jag ser allt spelas upp när även när jag är försjunken i sömn. Jag kan aldrig komma undan mina minnen, de minnen som betyder allra mest. De minnen när jag var som lyckligast, som jag aldrig kommer att få uppleva igen, för att jag är för komplicerad som person för att förstå, även för mig själv. Jag lyckas sänka alla de chanser jag har till lycka. Jag förstår inte själv. Det enda jag kan göra är att hoppas, hoppas på att lyckan i mina minnen vänder från det förflutna och väljer att ge mig en chans till i framtiden.
Den känslan av lycka alla söker, den har jag hittat. Jag hade den. Jag lät den komma så djupt in att när den lämnade mig, fanns det en obeskrivlig känsla av att få den tillbaka. Och det förstår jag, när man väl smakat på lycka får man aldrig nog av den. Men att jag känner så som jag gör förstår jag inte. Jag lurar mig själv, spelar ett spel med mig själv som inte har några regler. Jag slår ut pjäs efter pjäs, och inser inte att det är mig själv jag spelar mot. Jag ångrar så mycket, saknar så mycket, vill så mycket. Jag kanske är dum, men jag kan inte sluta hoppas på att jag en dag kanske skulle kunna få tillbaka min lycka, få visa att jag är värd den. För jag har så mycket mer att ge, så mycket mer att säga, så mycket mer att göra. Det får inte ta slut här.
Jag är inte religiös, men när det gäller detta, sluter jag ögonen och för ihop mina händer i en bedjande gest, och viskar tyst ord jag hoppas kanske, bara kanske, besvaras.
Jag skulle kunna skrika ut alla svordomar jag känner till, riva, klösa, bita. Men till vilken nytta ? Det enda jag kan göra är att hoppas.
Och det är precis det jag gör.
Comment the photo
Love U <3
bögars duvet, finns alltid även om ja inte är första valet! =)
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/psykophobia/454130110/
Visa toppen
Show footer