December
Friday 2 April 2010 photo 2/20
|
- Orka -
Förlåt, men nu är jag så jävla trött på det här. Sedan den 16:e Oktober 2009 har jag levt med denna smärta, 24 timmar om varje dag.
Jag börjar bli så otroligt less på detta så jag skulle kunna göra vad som helst för att bli av med den. Efter operationen så fick jag ju tabletter, visst den värsta smärtan försvinner för ett tag. Den tar inte bort all smärta och smärtan kommer tillbaka igen.
Det tar så fruktansvärt på psyket att gå runt att ha så ont och speciellt nu när man inte kan gå och röra på sig som normalt. Längtar tills jag kan gå promenader igen, vill bara ut och gå.
Smärtan började den 16:e Oktober och jag trodde det inte var så farligt och tog det lite lugnt i några dagar bara. Smärtan gav sig inte och blev bara värre och värre, med en kompis stöd åkte vi in till akuten för att försöka få ett svar. Ett svar som jag skulle kunna ge läkaren en käftsmäll idag, för hans svar på felet var att fortsätta motionera så växer det bort.
Tog vidare hjälp av HLM i området där jag bor, där fick jag till svar att ett ligament var överansträngt och jag fick en remiss till sjukgymnasten.
Från den 5:e November så har den långa resan hos sjukgymnasten sedan ägt rum, och har knappast blivit någon förbättring. Och sjukgymnasten har ett flertal gånger kliat sig i huvudet, och fick både till svar meniskeln och korsbandet.
Började sjukgymnastik för att bygga upp musklerna runt knät, efter några behandlingar kunde jag inte gå. Blev ett litet uppehåll med en ny mjukstart, vilket gjorde att jag fortfarande kunde gå men dessvärre ingen skillnad annars.
Var sedan in till Capio Artro Clinic där jag blev full av glädje när min remiss äntligen lyckades landa under ett tak, allt det härliga bråket genom telefonen under dessa månader. Att man ska behöva bli så arg och man måste kämpa till orken inte finns där längre för att få hjälp.
Remissen landade på Capio på Sofiahemmet, och där fick jag nobben. Förbättringen av mitt knä skulle vara en bättre sjukgymnast. Vilket jag inte trodde ett skit på och kämpade tappert vidare för att få en remiss till en titthålsoperation. Vilket kändes meningslöst då.
Vet inte hur många gånger jag har gett upp när det gäller mitt knä, dock ska man aldrig ge upp för tillslut fick jag även min remiss och en tid till Sofiahemmet för en titthålsoperation.
Glad för att ha kommit dit jag ville så blev jag rädd för allting, hur skulle det sluta ? Och vad skulle dem hitta ?
Ville så gärna kunna knäppa dem på näsan, för allt lidande jag har fått stått ut med. Känner mig som en liten skit som kommer till doktorn och säger att jag har ont i mitt knä. Och jag får svaret att gå hem och ta en alvedon och vila lite. Är så deprimerad efter det här, denna sjukvård.
Det är tacken man får, man ska gå med smärta och inte få någon hjälp.
Titthålsoperationen gick iaf bra och dem hittade ett slemhinneveck på insidan av mitt knä som dem har tagit bort, vet dock inte vad detta veck innebär och har gjort. Dem såg att min lårmuskel var extremt dålig, vilket alla undrar varför då jag rider och ska egentligen inte ha en dålig lårmuskel.
Nu är iaf operationen gjord, och ett bättre svar har man fått även om jag inte är nöjd.
Och svaret av allt detta är att jag ska gå 6 - 9 månader i rehabilitering hos sjukgymnasten, och vart ska jag få den orken och kämparglöden ifrån ???
Jag orkar inte och jag har gett upp just nu...
Jag orkar inte med smärtan...
Enda gången jag inte har känt av smärtan i knät var när jag låg nedsövd på operationsbordet, annars har jag levt med denna otäcka och hemska smärta.
Någon som förstår mig om jag är less på detta, less på att ha ont !?
Förlåt, men nu är jag så jävla trött på det här. Sedan den 16:e Oktober 2009 har jag levt med denna smärta, 24 timmar om varje dag.
Jag börjar bli så otroligt less på detta så jag skulle kunna göra vad som helst för att bli av med den. Efter operationen så fick jag ju tabletter, visst den värsta smärtan försvinner för ett tag. Den tar inte bort all smärta och smärtan kommer tillbaka igen.
Det tar så fruktansvärt på psyket att gå runt att ha så ont och speciellt nu när man inte kan gå och röra på sig som normalt. Längtar tills jag kan gå promenader igen, vill bara ut och gå.
Smärtan började den 16:e Oktober och jag trodde det inte var så farligt och tog det lite lugnt i några dagar bara. Smärtan gav sig inte och blev bara värre och värre, med en kompis stöd åkte vi in till akuten för att försöka få ett svar. Ett svar som jag skulle kunna ge läkaren en käftsmäll idag, för hans svar på felet var att fortsätta motionera så växer det bort.
Tog vidare hjälp av HLM i området där jag bor, där fick jag till svar att ett ligament var överansträngt och jag fick en remiss till sjukgymnasten.
Från den 5:e November så har den långa resan hos sjukgymnasten sedan ägt rum, och har knappast blivit någon förbättring. Och sjukgymnasten har ett flertal gånger kliat sig i huvudet, och fick både till svar meniskeln och korsbandet.
Började sjukgymnastik för att bygga upp musklerna runt knät, efter några behandlingar kunde jag inte gå. Blev ett litet uppehåll med en ny mjukstart, vilket gjorde att jag fortfarande kunde gå men dessvärre ingen skillnad annars.
Remissen landade på Capio på Sofiahemmet, och där fick jag nobben. Förbättringen av mitt knä skulle vara en bättre sjukgymnast. Vilket jag inte trodde ett skit på och kämpade tappert vidare för att få en remiss till en titthålsoperation. Vilket kändes meningslöst då.
Vet inte hur många gånger jag har gett upp när det gäller mitt knä, dock ska man aldrig ge upp för tillslut fick jag även min remiss och en tid till Sofiahemmet för en titthålsoperation.
Glad för att ha kommit dit jag ville så blev jag rädd för allting, hur skulle det sluta ? Och vad skulle dem hitta ?
Ville så gärna kunna knäppa dem på näsan, för allt lidande jag har fått stått ut med. Känner mig som en liten skit som kommer till doktorn och säger att jag har ont i mitt knä. Och jag får svaret att gå hem och ta en alvedon och vila lite. Är så deprimerad efter det här, denna sjukvård.
Det är tacken man får, man ska gå med smärta och inte få någon hjälp.
Nu är iaf operationen gjord, och ett bättre svar har man fått även om jag inte är nöjd.
Jag orkar inte och jag har gett upp just nu...
Jag orkar inte med smärtan...
Någon som förstår mig om jag är less på detta, less på att ha ont !?
Comment the photo
Undrar hur det har gått för dig? Hittade din blogg då jag sökte på knäsmärta på Google :) Har symptom liknande dina... Fruktansvärt trött på detta nu. Hugger och ömmar i knät när jag går så jag haltar fram som en 80-åring. Inte så kul när man är 30 år och har två små barn.
Ville bara se hur det gått för dig?
Nämen, roligt att du hittade detta genom att söka på knäsmärta och fann mig. Tråkigt därimot att du också går runt och har ont.
Ganska strax efter jag hade gjort titthålsoperationen så gick jag i en trapp hemma, knät vek sig och jag föll i trappen. Gjorde fruktansvärt ont i knät!!! Och det blev ju inte bättre i knät efter denna vurpa, så än en gång fick jag bråka och kämpa för att få hjälp med mitt knä som var sämre än innan. Var på 2 st olika röntgar, men dem såg ingenting och jag kämpade hos sjukgymnasten och det blev bara sämre och sämre.
Tillslut gick doktorn med på ytterligare en operation... Och då hitta dem en bit på meniskeln som var klämd, vilket ger en otrolig smärta enligt dem... Dem tog bort den klämda biten och jag fick gå x antal månader under rehabilitering för knät. Dem såg också att mitt brosk i knät är jättedåligt!
Nu 4 år senare så är det faktiskt bättre, även om jag många gånger känner av knät och har mina små upphakningar. Men nu kan jag nästan röra på mig fullt ut och jag går inte med smärta 24 timmar om dygnet.
Har du varit på någon röntgen?
Låter ju inte speciellt roligt för dig heller, så du bör ju kolla upp knät.
Lycka till!
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/puckoforever/450941483/
Visa toppen
Show footer