mp1a evelina
mp1b johanna
hur jävla dåligt får det bli?

nu ska jag inte vara svag, jag ska blinka bort tårarna som envisas med att bildas
hela tiden. jag ska blunda för verkligheten och leva i en bubbla för mig själv. jag
vill hem, jag har sån jävla mycket hemlängtan. och det är ingen som drar i mig
och ber mig känna såhär. det är jag, så jävla mycket jag. och den här dagen sög,
för den som undrade. tack till johanna i alla fall, så jävla mycket tack. du är guld!
JJJAG VET, VISST ÄR DET BRA SYND OM MIG SOM ÄR NERVÖS, LITEN OCH OSKYLDIG?
EHEHE, JAG ÄR SÅ JÄVLA PATETISK. GEEERRRYYMT BRUDEN, EN DAG. BRA JOBBAT

jag vet att vi inte känner varann speciellt mkt.. men det var PRECIS sådär för mej när jag började i stan. jag längtade hem hela tiden, visserligen hade jag ingen speciell där hemma, som du har. och dessutom bodde jag med två av mina bästa vänner. men ändå. det var så sjukt jobbigt. allt var nytt och alla var nya o.s.v. det tar tid att vänja sig och allt sånt där. haha. jag är så rädd när jag hamnar bland massa nya människor. är så rädd att inte lära känna nån, eller jag va det då iaf. men efter dom här tre åren har jag vuxit alldeles sjukt mycket inombords. jag är mer självsäker och självständig. och jag är överlycklig att jag inte bytte och valde nåt i ström. hade jag inte gått kvar hade jag missat en helt underbar klass, bästa vänner och kärlek. nu är umeå lite längre bort, några av mina bästa vänner har precis flyttat dit. saknar dom sjukt mycket. men avstånd är bara ett avstånd liksom. allt och alla finns kvar och saknar dej minst lika mycket som du saknar allt. stick ett hål på bubblan och välkomna allt. då går dagarna fortare och allt sånt. du klarar det :)