December
Thursday 10 June 2010 photo 1/1
|
Jag städar igenom några gamla lådor, och hittade en gammal uppsats där vi skulle skriva om "smultronställen". Jag hade hittat på en lite historia då.
Vi pratade om så kallade "Smultronställen" i skola idag. Vi skulle få en läxa, vi skulle en uppsats om ett sådant ställe. Alla i klassen trodde att vår lärare menade ett ställe dit man brukar gå för att plocka smultron, men hon förklarade att det var ett talessätt som betydde att det bar ett ställe som man gärna återvände till.
Jag tänkte noga hela vägen hem. Det var höst. Det fanns alla olika färger på marken och på träden. Jag tänkte att just vid det här tillfället såg världen ut som en enda stor tavla. En bild kom till mitt minne, och jag kände en pirrig känsla sprida sig i kroppen samtidigt som en besvärad känsla stannade i bröstet.
Bilden jag såg var Thailand. Jag själv hade slumrat till i solstolen när jag hörde folk började prata allvarligt runt omkring mig. Jag kollade upp, och för en kort stund trodde jag att jag drömde. Jag hade just tänkt att fråga mamma om vi hade flyttat upp solstolarna men hann inte förrän pappa sprang ner mot strandkanten och mamma drog upp mig och hon sprang upp mot hotellet med mig.
"Vad händer, mamma?" frågade jag förvirrat.
Jag såg hur skräckslagen mamma var. Hon kollade på mig, och sa med en stadigare röst än jag väntat mig.
"Klättra upp i palmen, fort!"
Hon knuffade upp mig, sedan sprang hon ner mot stranden. Jag spände blicken på henne, men det var så svårt att holla koll på henne när alla andra spran omkring, upp mot hotellet. Från stranden.
Det var då paniken spred sig i igenom kroppen som ett virus. Mamma hade nått fram till pappa som hade sprungit ner för att hämta min lillasyster.
Allt vatten var borta från strandkanten, men bakom dem reste sig en gigantisk våg som bara var några sekunder ifrån att sluka dem.
Alla skrek. Jag skrek. Jag såg hur min skräckslagna syster grät av rädsla medan mamma och pappa sprang så fort dem kunde. Folk knuffade varandra av panik, vissa ramlade.
Jag såg hur pappa ramlade med min syster i famnen, sedan hände allting så snabbt att jag inte förstod vad som hände. Vågen slog ner, folk klättrade upp på bilar och upp i palmer. Jag fick ögonkontakt med min syster, såg hur hon skrek mitt namn innan vågen drog med sig allt den nådde...
Efter att allt lugnat ner sig var allt kaos. Hus hade gått sönder, bilar låg upp och ned, och alla människor...
I min förvirring hade jag sprungit omkring och leta efter min familj. Bilden av min syster innan vågen slog ned hade bränts in i mitt huvud, hur rädd hon hade sett ut.
Jag hade suttit långt upp i palmen och bevittnat allting som nu bara kändes som en konstig dröm.
Jag såg skräckslagna personer överallt när jag gick upp mot hotellet. Jag såg en annan familj som vi hade bekantat oss med. Hela familjen stod där. När dem såg mig insåg de direkt, eftersom jag var ensam. Dom kramade mig och sa att allt skulle ordna sig.
Vi väntade och väntade, det gick två dagar. Jag hade tur, Vi hade tur. Mina föräldrar och min syster levde. Sedan återstod bara att ta sig hem...
Jag var nästan hemma nu. Jag rös till när jag tänkte tillbaka på händelsen. Allting hade varit så underbart och fridfullt innan helvetet bröt ut. Känslan jag kände var blandad, ordet jag tänkte var "bittersweet".
Anledningen till att jag hade kommit och tänka på denna händelse var för att vi åkte dit i November, det var lika färggrant då hemma.
Jag såg mitt hem, och ökade takten och gick in. Mamma sotd i hallen, och jag beslöt mig för att berätta om uppgiften vi fått.
"Jag vill skriva om det för det var en underbar plats, men det är fortfarande min mardröm," sa jag till mamma och hon höll om mig.
"Det blir bra, tror jag."
"Mycket bra Sandra!
Det finns inte ord för att beskriva vad jag känner när jag läser den här uppsatsen.
VG+"
Det skrev jag om, och min lärare var tvungen att fråga mig om jag hade varit med om detta själv, för jag hade skrivit så ordagrant, verkligen som att jag hade varit med om det.
Förstår om ingen har orkat läst.
Vi pratade om så kallade "Smultronställen" i skola idag. Vi skulle få en läxa, vi skulle en uppsats om ett sådant ställe. Alla i klassen trodde att vår lärare menade ett ställe dit man brukar gå för att plocka smultron, men hon förklarade att det var ett talessätt som betydde att det bar ett ställe som man gärna återvände till.
Jag tänkte noga hela vägen hem. Det var höst. Det fanns alla olika färger på marken och på träden. Jag tänkte att just vid det här tillfället såg världen ut som en enda stor tavla. En bild kom till mitt minne, och jag kände en pirrig känsla sprida sig i kroppen samtidigt som en besvärad känsla stannade i bröstet.
Bilden jag såg var Thailand. Jag själv hade slumrat till i solstolen när jag hörde folk började prata allvarligt runt omkring mig. Jag kollade upp, och för en kort stund trodde jag att jag drömde. Jag hade just tänkt att fråga mamma om vi hade flyttat upp solstolarna men hann inte förrän pappa sprang ner mot strandkanten och mamma drog upp mig och hon sprang upp mot hotellet med mig.
"Vad händer, mamma?" frågade jag förvirrat.
Jag såg hur skräckslagen mamma var. Hon kollade på mig, och sa med en stadigare röst än jag väntat mig.
"Klättra upp i palmen, fort!"
Hon knuffade upp mig, sedan sprang hon ner mot stranden. Jag spände blicken på henne, men det var så svårt att holla koll på henne när alla andra spran omkring, upp mot hotellet. Från stranden.
Det var då paniken spred sig i igenom kroppen som ett virus. Mamma hade nått fram till pappa som hade sprungit ner för att hämta min lillasyster.
Allt vatten var borta från strandkanten, men bakom dem reste sig en gigantisk våg som bara var några sekunder ifrån att sluka dem.
Alla skrek. Jag skrek. Jag såg hur min skräckslagna syster grät av rädsla medan mamma och pappa sprang så fort dem kunde. Folk knuffade varandra av panik, vissa ramlade.
Jag såg hur pappa ramlade med min syster i famnen, sedan hände allting så snabbt att jag inte förstod vad som hände. Vågen slog ner, folk klättrade upp på bilar och upp i palmer. Jag fick ögonkontakt med min syster, såg hur hon skrek mitt namn innan vågen drog med sig allt den nådde...
Efter att allt lugnat ner sig var allt kaos. Hus hade gått sönder, bilar låg upp och ned, och alla människor...
I min förvirring hade jag sprungit omkring och leta efter min familj. Bilden av min syster innan vågen slog ned hade bränts in i mitt huvud, hur rädd hon hade sett ut.
Jag hade suttit långt upp i palmen och bevittnat allting som nu bara kändes som en konstig dröm.
Jag såg skräckslagna personer överallt när jag gick upp mot hotellet. Jag såg en annan familj som vi hade bekantat oss med. Hela familjen stod där. När dem såg mig insåg de direkt, eftersom jag var ensam. Dom kramade mig och sa att allt skulle ordna sig.
Vi väntade och väntade, det gick två dagar. Jag hade tur, Vi hade tur. Mina föräldrar och min syster levde. Sedan återstod bara att ta sig hem...
Jag var nästan hemma nu. Jag rös till när jag tänkte tillbaka på händelsen. Allting hade varit så underbart och fridfullt innan helvetet bröt ut. Känslan jag kände var blandad, ordet jag tänkte var "bittersweet".
Anledningen till att jag hade kommit och tänka på denna händelse var för att vi åkte dit i November, det var lika färggrant då hemma.
Jag såg mitt hem, och ökade takten och gick in. Mamma sotd i hallen, och jag beslöt mig för att berätta om uppgiften vi fått.
"Jag vill skriva om det för det var en underbar plats, men det är fortfarande min mardröm," sa jag till mamma och hon höll om mig.
"Det blir bra, tror jag."
"Mycket bra Sandra!
Det finns inte ord för att beskriva vad jag känner när jag läser den här uppsatsen.
VG+"
Det skrev jag om, och min lärare var tvungen att fråga mig om jag hade varit med om detta själv, för jag hade skrivit så ordagrant, verkligen som att jag hade varit med om det.
Förstår om ingen har orkat läst.
Visa toppen
Show footer